Texten nedanför är kopierad från Camilla Läckbergs blogg och frågestund, vilket för mig var så himla underbart skrivet så jag lånar helt enkelt texten och skriver in den här. För det är verkligen så det är, så det känns, trots att jag redan "visste" det fick jag mig en ögonöppnare. Jag vill inte vara en författare, jag vill vara en som förmedlar historier och som trollbinder människor med det jag skrivit.

Hur behåller man motivationen att skriva en hel bok?

Ja, är ju lite det som skiljer agnarna från vetet. Många därute vill skriva böcker, men har inte tålamodet och envisheten att faktiskt göra det. För det är ett långt projekt, där man sakta, sida för sida, bygger upp en hel berättelse. Det tar upp till ett år att effektivt skriva en bok, och det krävs ett speciellt psyke att klara av att genomföra ett så långsiktigt projekt. Det är samma som att vissa är sprinters och vissa är maratonlöpare. Du måste vara en mental maratonlöpare för att klara av att skriva en bok.

Men tricket är att inte se berget framför sig. Jag kan också känna mig överväldigad ibland när jag påbörjar en ny bok, för jag vet hur stort och högt det berget är och vet hur mycket jobb som ligger framför mig innan jag når toppen. Men då tar man det bit för bit. Basstation för basstation. Jag sätter upp dagsmål, och veckomål och månadsmål för antal sidor. Jag tänker inte att: ”nu ska jag skriva 400 sidor närmsta halvåret.” Utan jag tänker ”nu ska jag skriva minst 25 sidor den här veckan.”  Eller ”idag ska jag skriva minst fem sidor”.

Och tänk så här. Om du sätter målet ”jag ska skriva EN sida per dag” – jag på ett år har du 365 boksidor. Det är en rätt tjock bok….   Men ja, det finns inga genvägar. Du måste klara av att sitta där, timme ut och timme in, dag efter dag. Utan någon annan ”belöning” än att du ser sidantalet växa och känner historien utveckla sig. Klarar du inte det – ja då kommer du inte att skriva några böcker. Så är det bara.

Och fundera också på vad du vill. Vill du skriva böcker och berätta historier? Eller vill du vara ”författare”. Krimförfattaren Elisabeth George uttrycker precis detta i sin bok om skrivande ”Skriv på”. Hon säger att man ska ställa sig frågan: ”Do you want do be a writer or do you want to be an author?”  Om du drömmer om att bli författare för att du ser framför dig långa signeringsköer, miljoner på banken, djupa samtal i TV-soffan med Malou von Sivers, eller hur du svävar runt i en paljettklänning i Let’s Dance – ja då kommer du aldrig bli en författare.

Man måste älska skrivandet, vilja berätta en historia, klara av alla timmar i isolering hemma utan minsta spår av glamour och bekräftelse. När jag började skriva hade jag aldrig i mina vildaste fantasier kunnat drömma om den enorma framgång jag skulle få med mina böcker. Min dröm var att få ägna mig åt min passion, att skriva – och ja, att kunna försörja mig på det.

Och vi räknade på det, och kom fram till att eftersom vi första åren jag skrev klarade att dra runt vårt hushåll på min dåvarande mans lön, plus min föräldrapenning som då var ca 10.000 kronor i månaden tror jag – så hade målet ”försörja mig” uppnåtts den dag jag kunde dra in 10.000 i månaden netto på mitt skrivande per månad. Så såg min dröm och min målsättning ut. Allt annat var bonus, och jag hade aldrig ens tänkt tanken att det skulle kunna bli som det faktiskt blev.

Taggar: #bokskrivande #böcker #skriva #författare #novell #bok #camillaläckberg #isprinsessan #fjällbacka #drömmar #kapitel #silversvärdsätten

Måndag idag. Nä, men onsdag, fast det känns som måndag. Alldeles för lite sömn, orolig sömn, vakna med hög puls och en man som vrider sig om titt som tätt, lika bekymrad över värmedallret som lagt sig inom de fyra väggarna. Snart är det dags att börja sova med fönstret öppet, jag längtar. Kura ihop sig under täcket och det är kallt i själva rummet, det är den perfekta sovmiljön för mig.

Jag öppnar idag och sitter i soffan med några få moment kvar tills jag cyklar iväg. Allergitabletterna skrevs ut igår så de har jag börjar äta nu. Glutenfritt i en hel vecka och lågkolhydratkost och ökat intag av kiselgel och aloe vera. Jag vill öppna ögonen, orka öppna ögonen, inte vara så grobianiskt trött så det till och med känns jobbigt att gå till ICA hundra meter bort. Jag vill inte gnälla heller, inte klaga, inte vara hemma från jobbet och förlora pengar. Jag älskar mitt jobb, det är det roligaste jag haft och möjligheterna är oändliga med vad vi kan hitta på tillsammans med eleverna på fritidstid. Jag älskar valmöjligheterna. 

Jag är bara så trött. Det går väl över, men jag har aldrig varit särskilt bra på att tampas med trötthet. Jag sade åt en kollega jag brukar samåka med till och från jobbet ibland att det gör ont i själen när jag är trött, för nog känns det som det. Jag är inte bara trött. Jag är glad också. Vi åt en supergod middag och jag cyklade en längre och långsammare tur igår eftermiddag bara för att få fortsätta njuta av solljuset. Påbörjat tredje delen av Milleniumtrilogin och mätt upp till trettiofyra grader på balkongen.

Skrivit om första kapitlet, igen. 

Fått fräknar på näsan. 

Tänker på min pappas födelsedag och min, och bröllopsinbjudningar och DIY. 

Om att åka och resa tillsammans med Johan till något varmt ställe där det finns ett blått hav, en finkornig sandstrand, två solstolar och ett parasoll och mängder med böcker, sockerfria drinkar, en bikini och en härlig, underbar sambo med solglasögon. Och varsitt cyklop. Och en sarong. Och saltvatten i håret. 

Det önskar jag mig. Det vill jag ha. 

Nu måste jag åka till jobbet, pilla ut linserna som skaver (måste ju vara pollen) och krama den där mannen hejdå, han som fortfarande ligger och sover. Gud så skönt. Jag skulle gärna sovit i två timmar till, minst. På lördag får jag det. På lördag får vi det. Min sista helg som tjugotvååring. 

Vad gör man när man är hur lycklig som helst och ändå så orkar man inte le? När hela kroppen känns som ett enda stort vakuum som lägger ett tungt lock över helgens glädje i att få vara lediga tillsammans. Måndag. Måndagsmorgon i vanlig ordning med de vanliga sysslorna medan båda två tänkte på helgen. Sen blir allt liksom bara blä. Solen skiner, det är jättevarmt ute, jag tänker att ja, jag kan gå ut och promenera länge, långsamt, bli piggare. Inte lika trött. Inte lika förbaskat trött. Men inser att man har favoritjoggingskorna på jobbet och allting faller igen.

Sätter sig ute på balkongen istället och läser ut och påbörjar andra och tredje delen i Millenium-trilogin. Trettio grader visar termometern och det är hett som i en masugn. En bra, sen lunch eller tidig middag, inspirationletandes efter veckans middagar på internet och mer läsning i solen. Tänker på hur underbart det vore att åka till en sandstrand med en lika varm sol som här mot solväggen där det läar, och vara borta i en vecka eller mer. Jag fyller år om en vecka precis och nu ser jag bara på den dagen med trötta, likgiltiga ögon. Varför är jag inte glad?

Jag vet inte vad det är. Om det är PMS, bihålorna som gnäller, pollen, att jag håller på att bli förkyld, huvudet som fått för lite vatten under dagen, kroppen som inte tränat lika mycket som jag skulle önskat, att helgen bara helt enkelt är slut och att de två dagarna så nära intill ersatts av en ny vecka. Det är vår ute, solen skiner, bofinken sjunger, koltrasten sjunger; man kan gå ut i vårjackan utan att frysa. Så varför är jag inte sprudlande jätteglad? Åka till jobbet och få miljoners med kramar av de små liven och skratta och prata med alla kollegor, vara ute och busa, rastvakta, åka hem och träna och slutligen komma hem till en middag och en man. Min man. Min fantastiska man.

Idag är helt enkelt bara en sådan dag där jag inte är glad. Jag är inte ledsen heller. Jag är bara... inte glad. Nu ska jag och träna i alla fall. Min favoritklass. Hoppas det känns bättre efteråt. Det behövs verkligen lite glädjeenergi i blodådrorna just nu.

Bästa idag, bästa i veckan, bästa 2016.

"Till alla forskare, läkare och förståsigpåare! Hjälp mig att förstå några små ting. Jag är en av de farliga självutnämnda experterna på nätet som rekommenderar farlig mat till barn. Jag behöver er hjälp och kunskap. Vad är det som är farligt med att barn äter fisk, kött och kyckling i stället för hotdog, hamburgare och fiskpinnar?

Nu sitter jag här uppkurad i soffan, insvept i den fluffiga, röda morgonrocken i fleece och har precis ätit frukost. Laddar inför att fara ut och springa en stund innan jobbet då det som bekant är torsdag idag och jag som stänger. Jag drömde om Johan och mig hela natten, att vi hade gjort slut och att mina vänner på shoppingcentret (det måste jag också berätta om) sade att det var dags för mig att hitta en ny kille. Men jag skakade på huvudet. Det skulle aldrig gå, ingen man på jorden kunde mäta sig med det jag kände för honom. Så jag mötte upp honom igen efter så lång tid utan varandra och ingenting hade förändrats. 

Han såg på mig med samma blick som alltid fått mig att falla. Log det där leendet som alltid försvagat mina ben och lockat fram mitt egna, stora, själavärmande leende. Och jag kröp in i hans famn och han sade "lilla hjärtat vad jag saknat dig", och mitt hjärta exploderade av kärlek. Sedan satt vi ner bredvid två tjejer han tydligen varit tillsammans med efter mig och han höll hela tiden i min hand, fastän han var tillsammans med en Magdalena.

Magdalena sade "Du har lyckats med det vi aldrig kunde göra och jag beundrar dig för det."

Jag: "Vad menar du?"

Magdalena: "Han älskar dig. Han har alltid älskat dig. Du fick honom att bli kär i dig och det kunde ingen av oss. Han slutade aldrig vara det. Jag kan inte tävla mot det."

Och så vaknade jag på hans axel med hans armar runt mig och benen ihoptrasslade. Jag låg länge och bara kände, hörde, doften av honom och andetagen över mitt hårfäste. När jag vände mig om följde han efter, lade samma hand runt mig och drog mig intill sig. Alltid du. Det har alltid varit du. Mitt favoritcitat från min favoritfilm jag nämnt så många gånger men som är så himla rätt: "You were my home. I knew from the moment I met you that night, so many years ago."

Fem år snart och jag kan inte få nog. Jag kan inte sluta. Jag kan inte se ett slut på detta, kan inte se en framtid utan den där kråkan. Det går inte. ♥ 

Nu är de här, dessa tider med grus under ögonen när jag vaknar på morgnarna. Tack och lov är jag bara dödens trött under kvällarna och hyfsat vanligt pigg när väckaren ringer; Nasonex och nässpray har hittills funkat super. Efter min jättemigrän förra veckan där jag på slutet allvarligt började fundera på min överlevnad har hela kroppen känts lättare och piggare. Jag tror det var att allting släppte. Alla vinterns spänningar och stress och ovisshet och januarimörker. Jag fick ju mitt egna schema, planeringstid och i samma veva klarnade allting.

Jag satte mig ner och började skriva om listor på vad som ska göras och av vem, uppdaterade dem, hängde upp dem, godkände dem hos den högre chefen, tog verkligen tag i det där som den andra chefen säger; "Gör precis vad du vill, använd de resurser vi har och saknas det någonting så skicka en lista."

Jag trivs med att ha koll på saker. Jag är en ledare, inte möjligtvis en passande chef men en styrande kraft - och oj vad jag har strukturerat den senaste veckan. Bollat idéer och tankar med den där chefen, antecknat massor, medverkat på möte, kommit med nya förslag, fyllt att göra listorna med det vi vill göra tillsammans med barnen, det vi vill lära ut. Nya, spännande saker.

Jag gick - åkte - till och med till ICA och fyllde där fritidshemmets skåpar med bakprodukter till mitt nya fredagsprojekt och fyllde kaffehyllan med nya tesorter till oss vuxna som inte dricker kaffe alls. Roddade aktiviteter, pratade med föräldrar, klev in i en ny klass för en halvdag och lyckades få dem att arbeta så lågmält och flitigt att deras ordinarie lärare blev stum. Fick brakberöm för vår genomtänkta aktivitet på fredagen.

Det är som att det vänt nu. Går mot ljusare tider även inombords. Ja, jag kommer säkert snart bli dunderförkyld igen med extrema pollenkänningar i näsa och bihålor bara för att jag sade så men då får det bli så. Jag kan andas igen, mina axlar är behagligt sänkta och mitt blodsocker är bättre än på veckor.

Tänk att det skulle behövas en katastrof i och med avsked av tre underbara kollegor innan jag kunde vända spiralen åt andra hållet. Den nya B kallar dem mig. B hade trettio års erfarenhet, jag inte mycket mer än ett i samma yrke, men att mina kollegor uppskattat förändringen och att det under de senaste dagarna varit jag som styrt upp vår avdelning (så klart inte helt ensam) gör mig sååå lättad och glad.

Och med lätt huvudvärk och värmevallningar och avslappning på en spikmatta. Man kan inte få allt, men åh vad jag uppskattar detta "nuet".

Trött, hungrig, därför även sur, oborstat hår som levt sig igenom åtta timmar av springande barn, brottning, gassande sol, spöregn och blåst och skogsluft; glasögon på näsan, regnjackan knuten runt magen och den superrosa ryggsäcken full av matvaror. Tack och lov att jag har kommit förbi - eller aldrig riktigt brytt mig - om den där fasen att herregud så jag ser ut, annars hade jag väl gråtit när jag väl kommit hem.

Just det, mina byxor var fläckiga också. Någon sköt en fotboll rakt på arsletikum vilket gav ett runt fint märke på det svarta tyget och en nyckelknippa som grävde sig in i huden (aj). I samma veva viftade någon annan med ett hopprep så det sprutade lervatten över bägge benen. Så lägg till fläckiga byxor också. Jättefläckiga byxor.

Det var jag på en tisdagseftermiddag spatserandes mot mitt mål i Täby Centrum innan hemfärd. Nu ska jag berätta vad som hände där.

Jag letade efter min foundation i flera minuter. Jag provade min foundation i flera minuter. Ingen ville väl hjälpa mig så som jag såg ut, inte riktigt en filmstjärna direkt från duken utan en småtrött fritidspedagog direkt efter jobbet. Så jag valde en nyans - att man aldrig kommer ihåg vilken man har där hemma - och gick till kassan. Det stod tre personer framför mig i kön och snart även tre bakom mig. Expediterna stod här och där i den långsmala affärern och tittade då och då på kön. Jag tittade mest på mina kö-medmänniskor. Räknade till sextio. Nä, men jag kunde ha gjort det tio gånger om och ändå hände inte ett skit. Irritationen sjöd. Svetten klibbade i korsryggen. Varmt, svettigt, ingenting hände. Inte ens trots konstruktiva harklingar och blickar på personalen.

Så då gjorde jag det. Efter några uppmuntrande, jävligt less-suckar från människorna omkring mig och en sekund ifrån att stövla därifrån utan varan som jag måste ha, för min är slut, harklade jag mig. Sträckte på mig. Bräkte ut ett:

URSCHÄKTA MIG MEN NI HAR FAKTISKT KÖNDÄR SOM VILL BETALA HÄÄR

på bredaste norrländskan och på bästa sändningstid med dussintals kunder i skitaffären. På riktigt, jag gjorde det. Det var tyst i ungefär tio sekunder innan alla började ursäkta sig och prata i munnen på varandra. Sedan blev det fart på de svartklädda damerna (tjejerna, för inte var de vuxna. Inte enligt mitt jobbs standard i alla fall.)

Kund ett, kund två. Jag. Ett brett, stort, fejkleende mötte mig bakom disken.

"Heheheh... heeeeeej....... välkommen. Är du medlem?"

"Ja. Ditten datten detta är mitt personnummer varsågod."

"Taaaack. Här har du påsen. Kvittot. Adjö."

Och leendet dog, föll i bitar, blicken blev mattsvart, men jag tog min påse och firade av det största leendet idag och sa TACK SÅ MYCKET, HA EN BRA DAG. Och gick.

Då är man kung. 

Den småtrötta fritidspedagogen i söndags när man var lite piggare. Och lite gladare. Hatar dessa hormonsvängningar ;-) 

Om jag inte hade haft diabetes. Jag tänkte den tanken igår vid vår sena middag, halv tio var all mat färdiglagad och vi satte oss ner uppklädda och jättesnygga och korkade upp det mousserande. Bara för att det kändes som en sådan dag. Så fort jag började äta kände jag hur kroppen stretade emot, den ville inte ha någon mat trots att jag var hungrig, så jag mätte blodsockret och så klart var det alldeles för högt (åt upp det sista chokladflarnet vid skafferi- och kylskåpsrensningen).

Så då tänkte jag: Om jag inte hade diabetes. Vad skulle jag göra då? Vem skulle jag vara? Skulle jag fortfarande vara mig själv, den jag är nu? Eller skulle jag ha varit någon annan? Jag fick diabetesdiagnosen några månader efter min artonårsdag och började ett helt nytt liv. Tänk att en sjukdom kan definiera en så, men det gör den, den är hela mitt liv; jag jobbar i tjugofyratimmarsskift för att ta hand om den, se efter dens behov, lyssna på symptom och vaknar med låga värden så att jag kryper till köket som Pac Man och äter allt i min väg. Banan med hallonsylt, ett glas mjölk, några chokladbitar, en skorpa med smör och hallonsylt - jag gräver ända längst in för att hitta något "sött" oavsett om det passar ihop eller inte.

Gör jag inte det så dör jag. Det är en rätt stor motivation till att fortsätta göra vad jag gör. Jag måste. Jag lever med en sjukdom som när som helst kan ge mig bestående men, som kan ta ifrån mig mina armar och ben och njurar och göra mig blind, ge mig fler autoimmuna sjukdomar än jag kan räkna till. Jag vägrar tänka i de banorna, vägrar tänka på något annat än att höja huvudet och se framåt, men ändå kommer de fram ibland de där tankarna "tänk om jag inte hade haft diabetes". Jag vet inte vem jag varit nu idag om jag inte fått diabetes. Det kan jag inte veta, inte spekulera i. Jag har heller aldrig tänk att diabetesen definierar mig, men det gör den. Den är jag. Jag är den. Tillsammans bildar vi Jennie. 

Jag trodde aldrig att Jennie skulle bli den som fick diabetes, och inte heller det som artonåring. Diabetes fanns inte ens på kartan och var ingenting jag internetsökte mig till när jag blev dålig den där sensommaren.

Men här är jag nu, fem år senare, många tusen nålstick och erfarenheter rikare. Jag önskar att jag inte hade diabetes, att jag kan njuta av en hel, lång middag tillsammans med min stora kärlek iklädd sin äckligt sexiga, grå kavaj och slippa tänka på blodsockret och insulinet - ska jag ta det innan, och riskera att ta för mycket till det jag äter, eller ta det efteråt och känna mig hög i en halvtimme med alla symptomen som medföljer? Två glas champagne till det också, hur mycket alkohol vs socker är det i det? Whiskyglaset jag drack medan jag lagade allting sänker, mycket. Stripsen höjer. Kanel sänker. Kolhydrater höjer.

Tusen tankar, hela tiden, det slutar aldrig, det kan inte sluta, för den dagen är den där jag aktivt väljer att dö. Jag vill inte dö. Jag tänker inte dö. Om det gör att jag petar i maten fastän det är jättegott och mitt emot mig sitter den vackraste människan jag någonsin träffat får det vara så. Jag får i alla fall äta middag tillsammans med honom. Jag får se honom äta middag. Jag får skratta tillsammans med honom. Bättre lycka nästa gång, med lite lägre blodsocker. 

Jag hade i alla fall en fantastisk kväll ♥

Everyday takes figuring out how to live
Sometimes it feels like a mistake
Sometimes it's a winner's parade
Delight and angers
I guess that's the way it's supposed to be

Please heal me, I can't sleep
Thought I was unbreakable
But this is killing me
Call me everything
Make me feel unbreakable
Liar set me free

#LivetMedDiabetes