Mammas födelsedag har passerat, fantastisk och fin och mitten bestående av tårta och presenter och huvudvärk - igår regnade det hela dagen så tillslut knöt jag på mig springskorna och promenerade i 45 minuter med Johan i örat, dyngsur. Älskade kompis.

Jag vill skriva men har inget att skriva med så jag läser och fantiserar och drömmer. En dag är den färdig. Nya idéer hopar sig i hjärnan, relationsromaner om nästan-vuxna med gammal själ precis som jag. Den åldern vill jag skriva om och för. Det måste finnas någonting annat och mer än bara blonderade längder och smink och bekräftelsebehov. Riktiga människor, ärliga, utan krusiduller. Jag vill hitta dem i min hjärna och jag vill skapa dem på papper.

Jag såg ett namn, egentligen ett ord, i en bok som fastnade. Två ord. Två namn. Kanske namn på huvudpersoner, eller döttrar om några år. I höst åker vi på vår resa. Vi gör det. Lite äldre, lite mognare. Bort med alla tänk om-tankar och bara vara. Bara njuta. Leva.

Jag har köpt en ryggsäck. En riktig, rejäl. Nu är det på riktigt. Nu kan vi ta i drömmen, inte bara ha den flytande där inne. Den är här nu. Vi har gjort den möjlig. Jag och han. Tillsammans, det bästa vi kan vara. Alltid. Han gör mig glad, levande, fyller min värld med färger. Med liv. Skratt, hjärtslag, andetag, armar som sluts om mig.

Allt. Det är allt. Det är oss. Alltid.

Snart.

Juli, bästa juli, tog slut i dagarna och jag tillbringade kvällen utan Johan, som åkt för att jobba. Med allt fantastiska som varit och allt det okända som väntar var det verkligen inte konstigt att magen körde ihop sig och ångesten kom krypande. Ja, det gjorde den, och jag skäms inte för det. Det vore att skämmas för den man är. Jag arbetade så hårt i vintras och våras att jag körde slut på mig själv och jag är inte tillbaka ännu, det känner jag, det känner blodsockret. Jag kämpar fortfarande med att leva i nuet, njuta av det jag gör för stunden. Det är svårt när man spenderat ett halvår med att tänka inte bara steget före utan fem steg före, och det utan att ha någon egentlig tid till att göra det.

Juli, fina juli, tog slut och med det semestern. Vi har hunnit göra så mycket, se så mycket, och ändå lite, så där som det är. Man blir aldrig färdig att njuta av sommarens alla goda ting. Blir aldrig klar med att springa runt elljusspåret eller bada i havet eller spela volleyboll eller äta lunch på en uteservering eller ligga tätt intill varandra och bara viska, skratta, i timmar, långa ljusa nätter där solen aldrig var långt borta - nergång 00:00 och uppgång 00:01, i alla fall i början av sommaren. Hur fantastiskt. 

Jag har inte hunnit skriva en sida i boken trots att sommarhettan ligger runt mig som en extra hud och jag riktigt kan känna var hon är och vad hon gör, min Jasmine, vad hon går igenom och vad hon kämpar med. Jag har däremot läst de två första Game of Thrones-böckerna, på engelska givetvis, tegelstenar i pocketversion på många, många hundra sidor. Jag har läst andra böcker och jag har fiskat i stugan under ett par sommarkvällar, en av dem tillsammans med min syster som tagit körkort (!). Jag har grillat och umgåtts med kompisar, spelat minigolf och jagat Pokemon och besökt Piteå, Kalix, Boden, Luleå, Göteborg och Malmö, och en vända till Arlanda för att byta flyg.

Jag har skrivit förut att under mina lyckligaste dagar skriver jag ingenting alls här i bloggen trots att jag har så mycket att berätta. Det gör jag inte därför att jag vill njuta av dem, istället för att alltid dokumentera dem. Jag vill njuta helhjärtat. Lägga bort telefonen.

Jag har saknat att skriva; satte mig precis vid Morris dator innan hemfärd trots att bussen går snart, bara för att jag måste få känna hur fingrarna jobbar och ovansidan av handen blir stel av ansträngning, när meningarna fylls upp snabbare än jag trodde och tänkte. Jag ger dem fria händer (haha) att göra vad de vill, att skriva vad det vill. Det här är resultatet.

Juli, fantastiska juli. Vår femårsdag har passerat och vi är nu inne på vårt sjätte år tillsammans. Jag ser ingen början och inget slut på det vi har och lever. Som en gammal man sade en gång "det fanns inget före och det finns inget efter". Jag älskar honom med mer än vad som är möjligt, med allt jag äger och har - den där sambon jag har, inte den gamla mannen, även om den filmen fick mig att reflektera länge.

Jag tänker inte förminska det, lika lite som jag tänker förminska faktum att jag lider av ångest med ojämna mellanrum, ångest som dyker upp när gränserna suddas ut och jag står inför nya äventyr. Det är en mäktig känsla, att kunna välja väg, att stå inför valet att välja väg, men när den trygga stigen plötsligt försvinner blir det kortslutning. Och det är helt okej. Det är det. Ångest och diabetes är en fruktansvärd kombo, men man överlever. Det gör man. Och man hittar alltid nya vägar, även om man får krypa bland höga ormbunkar eller simma över floder för att finna dem.

Och jag gör det inte ensam. Jag är aldrig ensam.

You were my home. I knew from the moment I met you, so many years ago.

Jag är inte rädd.

Idag är en sådan dag när markeringen blinkar och blinkar utan att hjärnan kopplar, utan att fingrarna skriver ut det som svävat runt där uppe i flera dagar utan att ha blivit nedpräntade. Jag har inte hunnit, inte orkat, det är semester och det är sommar, juli - den månad vi svenskar lever för. Det är varmt, solen skiner, och jag blir irriterad på mig själv för att jag sover för länge och för att tiden tickar på snabbare än någonsin och för att framtiden ännu är dold i obestämd dimma.

Jag kanske är fast i träsket när man var tretton år gammal och sommarlovet var oändligt långt och aktiviteterna många och roliga och fartfyllda och fantasieggande och kompisgänget grobianiskt stort - åtminstone om man ser till alla vänner på chatten, där jag kände alla vid förnamn och pratade länge med både via msn och sms och telefon och chatt, innan jag och Sofie for ut på äventyr och under nätterna man knappt sov för att man pratade i telefonen i sex-åtta timmar med alla de där vännerna, tills pappa kom hem från sitt nattjobb och hans öron var så spetsade att jag lade på. Jag minns inte om det var sol hela sommaren, men i mitt minne var det så, varmt och härligt och vi låg i vattnet i många timmar för att det var så varmt. Sommaren före sjuan. Sommaren före åttan. Tio år sedan.

Tio år.

Tio år är så otroligt lång tid så det knappt går att begripa. Tio år som samtidigt känns som ett. Vårt fem år långa förhållande som känns som för evigt. Hur kan tiden göra så, ändras så, kännas så olika? Hur kan dagarna gå så fort, de dagar man längtat efter hela året? Hur kan man sova bort dem och när man är ensam känna stygnet av ovvishet och oro och lätt panik över vad tusan som händer sen? Jag vill bara ligga och krama om honom, sitta i en solstol, äta middag på bryggan med honom och underbara vänner, skratta, dricka vin - inte så mycket, jag tycker inte om att vara full och tycker heller inte om att vara bakfull - läsa, bada, njuta, springa, träna, umgås, spara minnena för alltid, skriva klart den där boken. Njuta, mest av allt. Av det som är här och nu. Inte tänka på sen. 

Här och nu. Ett andetag i taget. 

Ett hjärta som värker. 

Hem. Var är det? 

Sommaren 2016. Här. Nu. Bara här och nu. Solbränd, solbrun, skrattet som lyser i ögonen och hans ansiktsuttryck när han tittar på mig och säger att jag är det bästa han vet. Sitta på bryggan och fiska med min syster en spegelblank kväll. Min älskade underbara syster som tog körkort igår. Vår bonussyster som fick en son i förra veckan. Här. Nu. Vi, tillsammans. Halsflussen som gått över. Öroninflammationen som ebbat ut. Bada. Njuta. Solen är framme, solen som värmer de bara axlarna och tinar upp hela kroppen. 

Här och nu.

Idag.

Hemkommen från Kroatien, den bästa veckan någonsin, och firandet av den där mannen som fyllde 30. Hem i några dagar, knattra ihop fler sidor på boken, och därefter svida om och åka till Norrbotten på bröllop för bestie. Gah det var topp fem detta år. De övriga tre är typ när Johan råkar fisa och säger förlåt jag måste gå på dass, när farmor och farfar fick se mig igen och att sitta ute på balkongen med Anneli eller bara se fotboll med pappa eller sambo eller f&f eller vara i stugan eller i Johans famn eller det nionde avsnittet av senaste Game of Thrones. Ja, topp fem denna månad. Topp femtio denna månad.

Jag ska klistra in lite bilder tänkte jag, men det tar visst en stund att ladda och att skriva med långa naglar går långsammare än med korta. Jag har i alla fall på mig en ny klänning som bara fanns i ett begränsat antal och det lokalt - har ätit massor av löjromsmackor, givetvis med tunnbröd, äkta tunnbröd från Kalix, åkt bil och taxi och flygit och lyssnat på tystnaden och fått beröm av Johan för det jag skriver. Allt detta måste vara topp hundra denna månad. Köpt mig den där parfymen för en del av skatteåterbäringen. Slutat jobba. Njutit. Solat. Badat. Utomlands i alla fall. Ätit fika. Skrattat, åh som jag har skrattat. Längtat hem. Längtat tillbaka. Lagat middag. Lyssnat på musik. Beundrat mina naglar.

Blivit kär i min tärnklänning farmor ville se som bröllopsklänning.

Blivit kär på nytt när jag kom hem och fick en bautakram av min sambo jag hoppas blir min man. Jag blir kär varje dag i den där. 

Lyssnat på Daniel som snarkar (obs: nutid) som ett gammalt godståg från Sovjet. I skogen kan ingen höra dig skrika fast i vardagsrummet kan inte ens du själv höra dig tänka, men det är okej, för jag sitter här med topp tusen denna månad och är bara så glad över allting. Det är jag. Det tänker jag vara.

Nu ska vi se om bilderna funkar.

Nähäpp inte det, då kör vi en sån här då som jag fick skickad till mig.

Bästa finaste ni ♥

Pressmeddelande angående jennzie.bloggplatsen.se och alla andra utrymmen där denna Jennie är representerad.

I samrådan med mig själv, mitt inre, min magkänsla, mitt hjärta, min mage, boken Lär Dig Leva, läkarnas inrådan, allmänna studier, tips, uppbackning och moraliskt stöd har jag beslutat mig för att inte skriva om saker som är negativa. Jag slutar. Jag behöver inte skriva om att jag mår dåligt efter att vi har bråkat, att jag inte har hunnit städa, inte orkar laga mat, inte orkar träna just idag, att det är för varmt, för kallt, för jobbigt, för trist, för stressigt på jobbet, fel i texten, ångest, stressigt, att det känns som att jag vill lägga mig ner och gråta. Det här blir sista gången jag skriver utläggande om det som är eller känns dåligt. Dåliga tankar föder fler dåliga tankar och drar ner andra i samma synsätt. Jag ska sluta stressa och försöka leva i nuet, varje dag. 

Jag är fortfarande inte på banan efter söndagens händelser. Jag mår bättre och bättre psykiskt varje dag som solen skiner och jag kan sitta ute i solstolen på balkongen eller skriva på min bok, men det går långsamt och det är okej, i måndags rusade hjärtat så fort att jag hade kräkts av ångest om en hare hade sprungit förbi eller en skata kraxat till från trädet en meter bort. Jag har skrivit fyra sidor på två dagar och det är jättebra. Jag ska inte jämföra det med att säga att jag tidigare skrev fyra sidor på en halvtimme för då är jag där igen, nere i jämförelse- och ångestträsket som ingen, allra minst jag själv, mår bra av att tänka på. Jag mår inte likadant nu som då. Jag är inte samma nu som då. Jag är jag just nu. Här. Nu. Jag är ingen annan. Jag är jag. 

Jag andas. Lugnt, djupt. Jag gör saker som jag mår bra av, stora eller små spelar ingen roll. Jag försöker att inte tänka "tänk om" och vara steget före sådär som det står på mitt CV att jag är och att jag alltid har varit, letat nästa kick, fortsatt framåt snabbare och snabbare tills jag dunstar in i en cementvägg och faller. Att ha många bollar i luften är en annan sak som står - stod - på mit CV. Men det är ingenting att eftersträva. Det är rent ut sagt riktigt värdelöst att vara en sådan, för man får ingenting gjort.

Det här är en typisk Jennie-skildring.

Jag lägger ner datorn för att jag ser att blommorna behöver vatten. Går till köket för att hämta vattenkannan när jag ser att smöret står framme. Då kan jag lika gärna bre mig en macka. Jag slänger smörpappret i soporna och inser att den är full, så jag går ut med soporna, lämnar mackan kvar på bordet. Ser ett par moln borta i horisonten, har de lovat regn? Tar upp datorn när jag kommer upp igen och kollar Klart.se, sedan ser jag ICA-tidningen på soffbordet och deras bra erbjudanden och bestämmer mig för att gå dit. Går för att sminka mig eller åtminstone borsta håret, ser att det är dammigt på hallbänken och tar fram trasa och skurhink, sätter på musik på datorn innan jag hinner börja och så ringer mamma och vill säga hej. I slutändan - vad har jag fått gjort? Jag har inte handlat, inte vattnat blommorna, inte sminkat mig, inte rengjort hallbänken, inte slagit igång musik eller lagt ut en ny soppåse. Min smörgås ligger kvar på bordet och är stenhård. 

Det går liksom inte.

Många bollar i luften kan slänga sig i väggen jag precis dunkat rakt in i.

Närvarande. Noggrann. Empatisk. Harmonisk.

Det rimmar mycket bättre än stressad, snabb, steget före, ineffektiv, glömsk, irriterad, virrig och nervös.

Jag är  tacksam över att min kropp sade åt mig att varva ner. Jag har ignorerat dens önskan i ett halvår, och det var inte förrän nu när jag nådde botten som jag insåg att jag var trasig inuti. Jag behöver läka. Hela. Det gör jag inte om jag fortsätter stressa, fortsätter cykla jättesnabbt till bussen i tron om att jag är sen, om jag får ångest för att jag missar det där tåget eller att mikron tar så lång tid på sig att värma temuggen. Småsaker som blir till en enda fruktcocktail av farliga ämnen för kropp och knopp som snart exploderar i miljoners med bitar som tar evighet att rensa bort. Slappna av! Det är vad jag ska göra. Tänka på mig själv. Sätta mig själv i första rummet. Det har jag aldrig gjort förut!

Det fanns ingenting före och det finns ingenting efter. Så himla slående replik. En sådan där som sätter sig fast, som lirkar sig in genom huden och etsas fast över själen. Sådana där korta sekunder av totalt "ja, bara ja" som inte går att förklara mer än som vad häggens doft gör med mitt inre och mina minnen och tankar och känslor. Näktergalen gömd i buskaget. Ja, bara ja. Thane knew heroism and love can ease pain and grief. "Can ease" är också ett sådant moment av totalt ja, bara ja, längst ner i själen av total eufori och kärlek och hjärtevärk. 

När Spirit och Rain simmar runt i en cirkel och benen rörs i takt med musiken för en och en halv sekund. Ja, bara ja. Så många ja, bara ja så hjärtat fylls av kärlek. En speciell låt jag lyssnade på när jag satt i vår etta efter jobbet och inväntade Johan ifrån samma jobb, någon eller några timmar senare. Sommar, skitvarmt, ett hjärta som brusade i halsen så fort han kom hem och tryckte svala läppar emot mina. Det fanns ingenting före och det finns ingenting efter. Det fanns inget före och det finns inget efter. Vi. Tillsammans. Ja, bara ja. Vi är en fem år lång ja, bara ja, som bara fortsätter att vara. Glad. Lycklig. Tacksam. Ja, bara ja.

Och det här. Ett av de vackraste musikstyckena jag någonsin hört. Det är så mycket känslor i den så det går inte att förklara mer än bara ja, bara ja. Spirit är inte bara en vanlig hästfilm. En barnfilm. Spirit är en vuxenfilm jag älskat sedan 2002, när jag var nio år gammal. Den kärleken har aldrig upphört. 

Bara ett enda långt, själarop. Jaaaaa.

Right now I feel
Just like a leaf on a breeze
Who knows where it's blowing?
Who knows where it's going?

I find myself somewhere
I never thought I'd be.
I'm going round in circles, yeah
Thinking about you and me....

And how do I explain it when
I don't know what to say?
What do I do now?
So much has changed.

Nothing I have ever known
Has made me feel this way.
Nothing I have ever seen,
Has made me want to stay.

Here I am, ready for you.
I'm torn and,
I'm falling,
I hear my home calling, hey!
I've never felt something so strong.
Oh no.
It's like nothing I've ever known...

Ja. Tusen gånger ja. Titta bara. ♥

Det är så underbart fantastiskt jättefint väder ute nu så man blir helt lyrisk när man går ut eller sitter vid busshållsplatsen i klänning och det är varmt. Vindbrisen över ansiktet, solstrålarna, till och med i skuggan. Jag njuter. Jag blir så lycklig i själen av sådant här väder. Alldeles lagom varmt. Häggen blommar, man kan springa utan tjocka tröjor, gå omkring i shorts och t-shirt och njuta av solstrålarna över armarna. Näktergalen sjunger, hundratals fanfarer i skogarna av alla de sorter och allting blir så grönt, så skönt.

Jag var hemma på besök i Norrbotten nu under långhelgen och det var lika fint väder där. Att träffa de sina medan solen skiner, prata om minnen och om drömmar och om platser som har något speciellt över sig, är speciellt i sig. Jag åkte därifrån med lättade axlar och kom hem till ett vansinnigt vackert Stockholm, där klänningen genast åkte på och jag och Johan satte oss på balkongen och hade grillmiddag med några vänner och cyklade hem mitt i natten och det var fortfarande varmt.

Sådana här dagar tänker man på att man så gärna vill cykla ut i Sverige, promenera bland ekskogarna på Öland, känna doften av hav och tång och får och frihet. Skriva klart den där boken på en altan någonstans i morgonsolen, skratta och dansa utomhus till en döende sol och att gifta sig och att klättra i berg med hisnande utsikt. Äta lunch på en avlägsen taverna. Ligga länge i en stor dubbelsäng med en sänghimmel av skira tyger som långsamt lyfter sig i vinden och bara vara, prata, skratta, mysa, pussas; solbränd och fräknig.

Höra vågornas brus. Äta glass. Bada naken i midnattssolen, eller hoppa från en klipphäll rakt ut i det friska, svala vattnet och sudda bort dagens solsveda. Jag älskar färgerna, ljuden, av sommar. Jag inspireras av sommaren. Allt som ligger för ens fötter. Jag vill ha alltihop, som en buffé eller en strutglas med extra allt för 75 kronor bara för att jag inte vill välja.

Jag älskar sommaren.

Jag älskar det här.

Gå ut i skogen och bara vara, lyssna, se. Andas in friheten. Det här är frihetskänsla för mig.

Jaha, då var vi inne på rond två med stämbandskatarr/inflammation. Massor av mail mellan mig och jobbet under veckan som varit, hur det går och hur jag mår. Bra, trodde jag. Bättre i alla fall, så bra att jag under helgen som var pratade en hel del, gapskrattade på sina ställen (när jag skrattade tidigare under veckan kom det inte ut ett ljud vilket gjorde det hela ännu roligare, det enda som kom ut var tårar och faster agda nittiosju år kedjerökare sedan barnsben-harklingar). Och herr doktor sade att det är okej att jobba så länge jag håller tyst och tänker på vad jag säger. Haha.

Så jag försökte. Men under gårdagskvällen blev jag urdålig. Det rev i halsen sådär som jag hatar, man harklar sig till max och spyr nästan för att det kliar så. Jag var så här nära att kräkas idag. Stod i duschen i tjugo minuter för att få halsen att lugna sig och illamåendet att försvinna. Svalde fel under lunchen och höll på att kvävas. Därefter kom kräkkänslorna. Mindes att jag inte tagit min Omeprazol på två dagar - två dagar är allt vad som krävs innan jag får sån sjuk halsbränna när jag ätit klart att jag måste ha tuggummi eller någonting mintaktigt att svälja ner det med. Jag har försökt låta bli men då sitter jag bara där och känenr hur det växer i munnen och svider i gallan. Det i kombination med sjuk hals är ingen trevlig kombination.

Så jag ringde till läkaren. Igen. Dagen efter att vi senast pratat och han gett mig godkännande. Jag berättade hur det var. Hur jag lät. Hur enormt jätteförkyld jag var. Och han förlängde sjukskrivningen en vecka till. Det kan ju vara någon allergi i botten, sade han mellan tangentknapprandet. Typ pollen. Lustigt att du säger det, sade jag, för jag var in till er för två veckor sedan och fick pollenmedicin utskrivet som jag ännu inte hämtat ut... Inte för att stämbandskatarr och pollenallergi hänger ihop (jo, lite) men jag har alltid blivit förkyld efter att ha varit i kontakt med hund och katt, så varför inte då med pollen... Jag var ute och promenerade i två timmar igår tills jag blev helt svettig, kom hem och några timmar senare kliade halsen något så infernaliskt. 

Och stämbanden bara mosade ihop när hostan kom tillbaka. Stämbandskatarr är ju ett virus, samma som en vanlig förkylning, men inte vet jag, det hör säkert ihop. Så jag ska pallra mig till Apoteket imorgon och vara duktig tjej och hämta ut mina medikament. Samma med Cocilanan.... Kan ju vara bra mot den fördömdade hostan tyckte farbror doktorn... Och jag tog mig inte ens till Apoteket, ville bara hem, då, och jag har inte varit till ett sådant ställe efter det. 

Sedan åker jag hem till Norrbotten. Häller i mig lite Cocilana och några Alvedon och hoppas på att öronen håller, för öronen gör också ont, sådär som när man precis sitter i båten på en jätteförkylning och har tryck i hela skallen. Ungefär så. Jag ringde jobbet tidigare idag också för att tala om att jag blir hemma resten av veckan och inte bara idag som jag trodde (hoppades). Det gick knappt att höra vad jag sade och jag försökte verkligen. Chefen skrattade och sade att hon förstår mig verkligen, och de andra hälsade "krya på dig" och jag blev ännu gladare. Jag blev så glad att ingen var arg. Jag kan inte rå för mitt mående när jag knappt får fram orden, men att vara sjukskriven tre veckor (!) har jag aldrig någonsin varit, inte ens efter diabetesdebuten eller körtelfebern som rasade i min kropp i en månad. Puh.  

Nåja. Nu tänker jag vara sjukskriven tills jag kan prata som folk och utan att hosta ihjäl mig. Dag två, omgång två just nu och febern har inte kommit tillbaka sedan jag tog en Ipren tidigt i morse. Jag ska försöka vila och förbereda middagen och packa lite inför imorgon. Tar det senaste planet dit eftersom jag ursprungligen har öppning då och slutar fyra. Men nu hinner jag gosa med Johan både före och under tiden jag åker ut till T-Centralen och så kanske de fyra dagarna inte känns så långa. Fast det vet jag att de inte kommer. Jag kommer bara mysa på hemma i mjukisbyxor och utan smink och låta mamma borsta mitt hår och höra på pappas historier och min systers knattrande på ipaden. 

Och kanske ta en lång promenad och äta grillat och kramas med farmor och farfar och min älskade barndomskanin Kalle, som uppnått en respektabel ålder av 24 år. En gång i tiden var han blommig med en rosa rosett mellan öronen. Nu är han vit, grå och ungefär hundra kilo bomull tunnare. En trasa med lena, lena händer och öron. Och han luktar fortfarande Kalle, bor i farmor och farfars finskåp bredvid Johannas Kalle i ungefär samma skick. Mamma sade alltid att jag älskade honom så mycket så det var därför han blev så sliten och smal. Jag hade honom med mig över allt, jag sov med hand hand i min, eller min hand över hans mage; perfekt vilande mellan hans haka och hans fluffiga fötter.

Det ska jag göra när jag kommer hem. Lägga Kalle bredvid kudden och sova tills det blir morgon och frukosten står uppdukad på det avlånga bordet i farmor och farfars lägenhet. Hur stor jag än blir kommer jag alltid ha plats för Kalle bredvid mig, även om jag lämnade honom i finskåpet när jag var 13 år. Det var den VÄRSTA dagen i mitt liv. Jag har aldrig sovit så dåligt som den natten. Men det blev bättre. Jag växte upp. Jag hade min bästa vän varje dag till jag blev 13, och utvalda dagar och nätter efter det. Han finns alltid kvar där i finskåpet. Tittar på mig när jag kommer dit. Min första kärlek. Min första bästa vän.

Jag har länge tänkt döpa min son efter honom.

Nils Karl Oliver. 

Efter morfar, efter den första kärleken i bägge meningar; Johan heter också Karl i andra namn, och efter sig själv. Oliver och Adam. Isak hade jag länge på tapeten men det går inte riktigt när jag gifter mig med en man som heter Isaksson i efternamn, haha. Men Oliver och Adam. Oliver har alltid varit "vårt" namn, ända sedan början av vårt förhållande. Nils Karl Oliver Isaksson. Jag vill det. Jag vill det så mycket. En vacker dag. Den vackraste dagen var dagen du kom. Den vackraste dagen är den dag du kommer.

Vi hörs när jag är tillbaka. Nu ska jag städa, duscha, laga mat och krama om min karl när han sprungit klart från jobbet. Länge. :-)