Nu har jag försökt skriva någonting i flera dagar. 

Jag skriver när jag är glad, när jag är som lyckligast. Jag skriver när jag är ledsen, när jag är arg - då smattrar fingerspetsarna (numera de långa fina naglarna) över tangentbordet och jag rasslar dit flera stycken fortare än någon hinner bokstavera till amöba. Men när jag inte vet vad jag är, hur ska jag då veta var jag ska börja? Hur jag ska formulera detta "någonting" till någonting begripligt? Jag har gått genom samtliga känslor under de sexton timmar jag varit vaken. 

Förvirring. Någon okänd som ropar god morgon. Jolsson. Varför ropar Jolsson god morgon? Ja, justja.

Lycka. Johan ligger bakom mig i soffan och håller armen om mig eller fingrarna sammanflätade sådär som vi legat hela natten.

Glädje. Han ler mot mig när han vaknar - och så lite oro också, för han hostar så förskräckligt. Lite sån där vardagsoro att nog skulle du allt behöva ligga kvar i sängen och få kli på ryggen hela dagen så att du kryar på dig. Sådan oro. Tuberkulos får man inte när man är trettio år och vaccinerad. Eller?

Missmod. Städa. Hela dagen städa. 

Träningsvärk. Ja, träningsvärk är en känsla. Jag har träningsvärk i varenda känsla just nu.

Lite ingenting. Nu är hyresvärden snart här och ska hämta nycklarna. Vad känner jag? Lite ingenting passar rätt bra på det för jag kände ingenting speciellt. Förrän hon började få panik. Jag skojar inte jag har aldrig sett en människa vara så sjukligt pedantisk någonsin i mitt liv, det är typ Varghjärta deluxe på den, ni som läst Mormor. Jag bara jahapp då har jag städat i onödan och brutit av en nagel i onödan och fått en hylla i huvudet i onödan och slagit armbågen nästan ur led i onödan och blivit täckt av både damm, blåmärken och skrapsår i onödan.

För det var ju så klart inte bra nog. Jag körde efter mitt eget mantra och sade ingenting för jag var nöjd. Om farmor skulle varit stolt över min städning, då är jag nöjd. Och jag var nöjd. Det var den mest städade lägenhet jag haft hand om, och det säger mycket. Jag fortsatte att skina som en sol när resterna av våra ägodelar svävade ut genom ytterdörren och jag fick springa upp och ner för trapporna femton gånger till för att människan inte ville behålla en pinal som vi rört i. Jag bara log. 

Här gick jag och trodde att jag var lite snäll som lämnade kvar sådant alla människor använder, så som Varghjärta lämnat kvar saker åt oss förra året när vi bosatte oss där. Tänk ett strykjärn och en oanvänd såpa-flaska, en ny dammvippa, oanvända glas. Nope. Ut med det. Ut med det bara. Där slängdes en ersättningslampa för den som gått sönder, en stor spegel, glas och tallrikar i mängder och omängder - jag hade ju ingenstans att häva dem. På cykeln kan man knappast ta två flyttlådor med grejer som både hör till en och inte men som man plötsligt blev ansvarig över för att handspriten inte täckte alltihop.

Så jag fick ringa en vän. 

Jag fick kasta bort tusentals kronor och ringa en vän och åka därifrån med resterna, det jag knappt hann reagera på om jag skulle spara eller inte. 

Jag ville ge Hägernäs en sista bitterljuv blick, riktigt insupa känslan av att jag och vi kanske är klara här, vi kanske inte kommer tillbaka igen. Det kanske är sista gången jag skriver i kategorin Stockholm. Jag ville spara det minnet inom mig och ta fram det om tio år när vi bor var vi nu bor när det är 2026. Att minns du när vi städade ur lägenheten i Hägernäs? Solen sken, musiken skrålade, vi pratade om då och nu och sen och kanske. Minns du hur vi trivdes där? Hur fint vi bodde?  

Så blev jag bara arg istället. Marscherade därifrån. Eller ja, cyklade därifrån med åskmoln över huvudet som sedan brakade loss lagom till jag sjönk ner i soffan och andades ut. Jag hade knäppt upp gylfen om jag haft någon sådan, låtit håret falla till sidorna och bara drunkna bland kuddar och väskor och oredan vi drog med oss som vi snart ska dra iväg med till förrådet eller hem.

Hem.

Johan och jag.

Semester.

Det gör det värt det, alltihop. Och jag fick skrivet någonting också. Ganska många gånger, faktiskt. Hurra.

Pressmeddelande angående jennzie.bloggplatsen.se och alla andra utrymmen där denna Jennie är representerad.

I samrådan med mig själv, mitt inre, min magkänsla, mitt hjärta, min mage, boken Lär Dig Leva, läkarnas inrådan, allmänna studier, tips, uppbackning och moraliskt stöd har jag beslutat mig för att inte skriva om saker som är negativa. Jag slutar. Jag behöver inte skriva om att jag mår dåligt efter att vi har bråkat, att jag inte har hunnit städa, inte orkar laga mat, inte orkar träna just idag, att det är för varmt, för kallt, för jobbigt, för trist, för stressigt på jobbet, fel i texten, ångest, stressigt, att det känns som att jag vill lägga mig ner och gråta. Det här blir sista gången jag skriver utläggande om det som är eller känns dåligt. Dåliga tankar föder fler dåliga tankar och drar ner andra i samma synsätt. Jag ska sluta stressa och försöka leva i nuet, varje dag. 

Jag är fortfarande inte på banan efter söndagens händelser. Jag mår bättre och bättre psykiskt varje dag som solen skiner och jag kan sitta ute i solstolen på balkongen eller skriva på min bok, men det går långsamt och det är okej, i måndags rusade hjärtat så fort att jag hade kräkts av ångest om en hare hade sprungit förbi eller en skata kraxat till från trädet en meter bort. Jag har skrivit fyra sidor på två dagar och det är jättebra. Jag ska inte jämföra det med att säga att jag tidigare skrev fyra sidor på en halvtimme för då är jag där igen, nere i jämförelse- och ångestträsket som ingen, allra minst jag själv, mår bra av att tänka på. Jag mår inte likadant nu som då. Jag är inte samma nu som då. Jag är jag just nu. Här. Nu. Jag är ingen annan. Jag är jag. 

Jag andas. Lugnt, djupt. Jag gör saker som jag mår bra av, stora eller små spelar ingen roll. Jag försöker att inte tänka "tänk om" och vara steget före sådär som det står på mitt CV att jag är och att jag alltid har varit, letat nästa kick, fortsatt framåt snabbare och snabbare tills jag dunstar in i en cementvägg och faller. Att ha många bollar i luften är en annan sak som står - stod - på mit CV. Men det är ingenting att eftersträva. Det är rent ut sagt riktigt värdelöst att vara en sådan, för man får ingenting gjort.

Det här är en typisk Jennie-skildring.

Jag lägger ner datorn för att jag ser att blommorna behöver vatten. Går till köket för att hämta vattenkannan när jag ser att smöret står framme. Då kan jag lika gärna bre mig en macka. Jag slänger smörpappret i soporna och inser att den är full, så jag går ut med soporna, lämnar mackan kvar på bordet. Ser ett par moln borta i horisonten, har de lovat regn? Tar upp datorn när jag kommer upp igen och kollar Klart.se, sedan ser jag ICA-tidningen på soffbordet och deras bra erbjudanden och bestämmer mig för att gå dit. Går för att sminka mig eller åtminstone borsta håret, ser att det är dammigt på hallbänken och tar fram trasa och skurhink, sätter på musik på datorn innan jag hinner börja och så ringer mamma och vill säga hej. I slutändan - vad har jag fått gjort? Jag har inte handlat, inte vattnat blommorna, inte sminkat mig, inte rengjort hallbänken, inte slagit igång musik eller lagt ut en ny soppåse. Min smörgås ligger kvar på bordet och är stenhård. 

Det går liksom inte.

Många bollar i luften kan slänga sig i väggen jag precis dunkat rakt in i.

Närvarande. Noggrann. Empatisk. Harmonisk.

Det rimmar mycket bättre än stressad, snabb, steget före, ineffektiv, glömsk, irriterad, virrig och nervös.

Jag är  tacksam över att min kropp sade åt mig att varva ner. Jag har ignorerat dens önskan i ett halvår, och det var inte förrän nu när jag nådde botten som jag insåg att jag var trasig inuti. Jag behöver läka. Hela. Det gör jag inte om jag fortsätter stressa, fortsätter cykla jättesnabbt till bussen i tron om att jag är sen, om jag får ångest för att jag missar det där tåget eller att mikron tar så lång tid på sig att värma temuggen. Småsaker som blir till en enda fruktcocktail av farliga ämnen för kropp och knopp som snart exploderar i miljoners med bitar som tar evighet att rensa bort. Slappna av! Det är vad jag ska göra. Tänka på mig själv. Sätta mig själv i första rummet. Det har jag aldrig gjort förut!

Jag låg vaken igår en stund innan jag skulle sova och detta blogginlägg formulerade sig i huvudet. Ibland önskar jag att man hade en maskin som skrev ner precis de meningarna man just tänkte, innan tankens kraft hinner gå vidare till nästa stycke och försätta det tidigare i evig glömska - för aldrig att man kommer ihåg precis det som man tänkte i detalj för tio minuter sedan. Då skulle bloggen vara fylld med filosofiska, tänkvärda inlägg, grubblerier blandat med humor, ironi och skratt. Dock säger ju hjärnforskarna och läkarna som opererar folk inuti huvudet att de aldrig någonsin sett en enda tanke... så det kanske blir svårt att uppfinna en sådan maskin.

Jag har funderat mycket. När mörkret sänker sig och täcket dras upp över bröstkorgen kommer tankarna. De lämnar mig egentligen aldrig, men det är då de dyker upp som mest. Jag grubblar på det när jag står i duschen, min Safe Haven, dagens avslappning, det bästa jag vet - vatten, strilande vatten över mina ömma muskler - vad vi och jag ska göra. Inte bara med oss själva och val av bostad utan också där vi tillbringar åtta timmar av vår vardag. Och jag kommer inte framåt i någon kategori.

Jag är nog ingen storstadsmänniska. Jag hänger inte med i skämten, jag drar mig tillbaka mot skogen när de pratar om märkeskläder och vilken som det bästa dansstället är på. Jag drar mig tillbaka till en stubbe i solnedgången och det enda som hörs är fågelkvitter, flugor och ett och annat bi som svävar förbi. Dagsländor i solljuset, upp och ner i en evig dans efter någon att para sig med. Sedan, när dansen är slut, dör de. Och deras ägg kläcks morgonen därpå för att påbörja samma dans som kvällen och kvällarna innan. Sjömygg. Havsbris. Doften av hav, frihet och lugn.

Mentaliteten som råder. Bristen på kommunikation i många fall. Jag är en sådan som gärna tar extra ansvar och ser vad som behöver göras, och gör det. Men när allting är så osäkert och när man inte vet vad som händer ens imorgon, när marken skakar för oss allihop och det liksom inte händer någonting, det finns ingenting att klamra sig fast vid, inte ens de som står intill eftersom att de kanske snart förflyttas någon annanstans och man inte ens har det kvar. Det är kollegorna som gör det. Jag kan jobba med att plocka skräp på Holmgärdans gator så länge jag har bra kollegor och bra kommunikation. Så länge vi har kul tillsammans och vet vad vi ska göra. Öppen kommunikation. Undrar du något, fråga-mentaliteten. En för alla. Alla för en. 

Jag har helt enkelt kommit fram till att jag inte är någon storstadsmänniska och aldrig kommer att bli. Under åren som gått här har Stockholm lagt sig under huden och jag springer till tunnelbanan, känner den där rastlösheten när jag är hemma sjuk och ensam. Så var det aldrig innan, då kunde jag tillbringa hela dagar i mitt bibliotek och läsa böcker. Jag gick till biblioteket efter skolan, sjönk ner i en ljudisolerad fåtölj med tre sidor, som en väldigt jätteskön låda, och slog upp rätt sida. Underbart. Helt underbart. Det var länge sedan. Vi är andra människor nu och jag är glad att vi flyttade hit i alla fall.

Jag känner inte längre att här vill jag bo när jag kommer hem till Kalix. Det kanske är en personlighetsförändring som blivit till efter dessa tre år när vi vidgat våra vyer och synsätt, och jag är glad för att vi tog chansen och lämnade vår hembygd. Nu är det någon sorts härlig mellanting som jag förvisso inte blir klok på. Jag tycker om att ha en skog utanför fönstret, tycker om att ha en galleria några kilometer bort och promenadavstånd till havet och sjön och friluftsområden. Men det är ju... tillgjort. Gå ut i skogen i Norrbotten och ingen har vandrat där förutom du. Man hittar egna vägar, egna gömställen, egna bärställen med hjortron och åkersbärsgömmor. Man ror iväg till en ensam vik och sätter sig och metar på spegelblankt vatten.

Jag skulle slå igång ett avsnitt Mitt i Naturen för en klass häromdagen och min kollega säger helt spontant "nej gud vad tråkigt, kan vi inte kolla Pippi istället". Jag tror inte ens att jag reagerade förrän efteråt. Tråkigt? Tycker Stockholmare att naturen, det bästa som finns, är något tråkigt? Jag blev så ledsen. Liksom... Vad gör jag här? I en värld av smärre ytlighet, när jag inte är det minsta ytlig och mer och mer längtar efter att sätta mig på den där stubben tills all Stockholmsstress har ramlat av mig. Det är liksom en sådan grav känsla så den inte går att blunda för.

Jag är glad att ha ett jobb. Ha mitt jobb. ♥ Jag är däremot inte glad över att det är så stora skillnader här och hemma. Jag har börjat säga "hemma" mycket mer, och jag menar i Norrbotten. Jag vet inte om jag vill bo i Kalix, ens i Norrbotten, men jag och vi är inte säkra på att vi vill bo just här heller. Det är inte vi. Det är inte oss.

Vi har en månad på oss. Tiden rinner ut. Stressen fyller upp hålen som tiden tidigare hade. Man arbetar 200 % på samma tid för att hinna med allt, se allt, vara den bästa pedagogen man kan vara, man kommer hem helt slut och orkar inte lyfta en muskel. Räntor och avgifter och månadshyror går runt i huvudet på mig och jag vet att jag kan inte vila, jag kan inte stanna upp, för snart står vi där två dagar innan och har ingenstans att ta vägen. Det är en grej som fyller mig med själaätande fasa.

Jobbar man inte får man ingen lön. Men att jobba när det känns som att kroppen är trasig och man längtar bort, iväg, efter ledighet, efter semester, efter en bungalow och Johan alldeles intill, det är... som att hoppa över ett stort, svart hål. Jag kan inte rå för att magen säger ifrån. Att halsen fortfarande inte är så bra som jag skulle vilja. Bronkit maybe? Jag kan inte prioritera mitt liv så jag gör allting på samma gång. Lagar mat, kollar Hemnet, skickar mail, skriver listor, går till jobbet, försöker få bort alla siffror och bokstäver som flyter runt där inne; tränar, duschar, fönar håret, springer, går promenader, cyklar, kramas med min man och springer på visningar.

Och så tänkte jag. Det är inte mig det är fel på. Det är inget fel med eller på mig. Jag är bara inte gjort för ett storstadsliv. Men om vi inte bor här, var ska vi då bo?

Måndag och i helgen har vi sprungit på visningar i sällskap av Johans bror som sovit här sedan fredag. Den lyckliga tiden på Hangarvägen är snart till ända och det är så jobbigt tungt så jag inte ens vill prata om det, vi trivs så himla bra här och det har verkligen varit "vår" lägenhet. Där vi kunnat se oss bo en längre tid, inreda precis som vi vill, hur hade vi gjort här, där, golv, tapeter, möbler... Och så rinner dagarna iväg mot det slutgiltiga då vi måste lämna över nycklarna. Blä.

Igår på vår sista visning kom det in en familj. Mamma, pappa och son på sjutton, arton år, en blek kopia av sin far. Pappan bar kavaj, slips, nystruken, vit skjorta och mamman trippade in med trenchcoat och höga klackar och håret lagt i fina lockar efter ansiktet. Johan mumlade "pappa betalar" till mig och jag kunde inte låta bli att himla med ögonen när jag såg hur de spatserade runt i den fina lägenheten med tydlig närvaro av småbarnshänder och skrik med snorkiga miner och en känsla av inbillad världsvana. 

Ungen såg rätt bortkommen ut, följde snällt med sina föräldrar genom rummen, pratade med mäklaren och gick sedan. Det fick mig att tänka. Jag har en kollega som fick en lägenhet av sin mamma. Bara sådär. Cash. Och jag blir lika ställd varje gång jag ser sådant där. Frågorna snurrar runt i huvudet och blandas med nyfikenheten och oförståndet. Hur sjutton har man råd att köpa en lägenhet för två miljoner utan att låna till den? Vad måste man göra för att tjäna ihop två miljoner? Vad jobbar man med? Vad äter man till frukost? Bajsar man guldpengar? Är man gift med H&Ms VD?

Hur bär man sig åt för att ha rika föräldrar, för att födas in i rikedom och lyx? Matar man dem med något speciellt? Jag har alltid tyckt att vi har haft det gott ställt i min familj. Jag har nästan alltid fått det jag velat ha, sett till det materiella, åtminstone det lilla materiella. En ny telefon, nya ridstövlar, anmälningsavgifter, kursavgifter, körtkort, de har kört mig överallt, till kompisar långt borta, till konfirmationen, ungdomsgården, de har hämtat mig i snöstorm och tröstat mig när de faktiskt sagt att de inte vågar köra bil hela vägen till stallet när det snöade så mycket att man inte såg en meter framför sig.

Jag har inte fått en egen häst eller ett ridläger på Irland, men jag har aldrig lidit brist på någonting, varesig fysiska saker eller det mentala, stöttning och uppbackning, en klapp på axeln, en spark i baken, stöttande ord och en stor dos självständighet och modet att gå min egen väg. Och det sista väger så mycket mer än några sedlar någonsin skulle göra.

Men där är inget jag ser som en självklarhet. Det är ingenting jag ser tillbaka på och känner hur det frodas i bortskämdhetens jag-har-det-så-bra-nerven djupt där inne, den som får håret att mirakulöst nog slickas tillbaka mot huvudet i vattenkammade testar och slipsen att knyta sig hårt runt halsen och ett självgott äckligt leende att klistra sig fast i ansiktet. 

Mina föräldrar skulle aldrig köpa mig en lägenhet för två miljoner. Eller en bil. Jag fick betala för bensinen när jag använde bilen. Fick betala mina egna parkeringsböter. Självklart.

Och det är något jag beundrar dem för. 

Inte ens om de HADE två miljoner skulle de köpa en lägenhet till mig. Småsaker är en sak, en ny telefon, ett ritblock, en ny dagbok, en ny jacka. En lägenhet, en bil, ett hus, ett bröllop, det är vad som får det att klia i själen på mig av oförstånd. Jag tycker inte att det är dåligt att köpa sina döttrar ett boende, för ett eget boende är en av de bästa sakerna i livet och kan man, så varför inte. Men någon måtta får det vara, någonting måste man väl lära sig att uppskatta och kämpa för (min kollega är glad för detta varje dag, så det handlar inte om det).

Det var Pappa Betalar-stuket på den taniga killens utseende som jag blev galen på. Okej om man betalar för sina älskade små söners välbefinnande men man behöver inte skylta med det framför näsan på folk. Jag har pengar, jag är snygg, ni har ingenting här att göra, ni kan ingenting, ni vet ingenting. Kolla på min familj era losers. En näsknäpp på sådana människor. En hurvel, en labét. Att vara rik är för mig inte nödvändigtvis något bra. Om man kan köpa vad man vill, vad är det roliga med att äntligen, äntligen ha råd med något man velat ha så länge? 

Sony xperia z5 compact - muted.

Instagram på tfn - utloggad.

Facebook på tfn - utloggad.

Och telefonen är tyst. Jag förundras över hur tyst den är. Jag är inte längre en av alla dem som kämpar för flest följare, för att bli sedda, uppskattade, behöver inte visa halva tuttarna för att folk ska tycka om mig. Och vad säger halva mina bröst om mig? Den jag är, på riktigt, när sminket tvättats bort och de fina kläderna bytts ut mot mysekoftan? Vad vet alla följare om mig efter att ha sett mina inzoomade tuttar och rumpa i tajta kläder i diverse vinklar? Vad tjänar jag på det? Den sortens uppmärksamhet vill jag inte ha. Jag vill inte vara henne (inte för att jag någonsin varit henne heller). Jag vill inte vara "en sådan", som man "ska vara" och som de flesta där ute... är.

Jag vill ha så lite följare som möjligt. Så få läsare som möjligt. Ja, du läste rätt.

Mitt liv är fantastiskt, jag är bara trött på hetsen, ytligheten och att alla ser likadana ut och att man ständigt måste bevisa sin egen framgång. Jag har alltid varit tjurig, envis, vägrat följa med strömmen, och så gör jag även nu. Nu viker hela jäkla floden av och jag fortsätter rakt framåt, jag orkar inte ens följa den med blicken. Jag vill inte gå in på H&M fyra gånger utan att hitta kläder jag kan tänka mig att köpa och gå därifrån tomhänt för att det a) bara är korta magtröjor (tänk lika stort som en behå) och sjuttiotalskläder som hänger där, och b) tyvärr passar jag inte i något av det och det är inte jag. Jag skulle inte kunna gå till jobbet i en magtröja som nästan är kortare än min behå. Jag betalar inte trehundra kronor för en behå utanför behån, när det finns tröjor som sträcker sig i alla fall ner till jeansknappen för samma pris. 

MKPK. Mest kläder per krona. Jag skulle inte klä mig i en heltäckande päls för trehundra kronor, men ni förstår - hoppas jag - vad jag menar. 

Jag tycker om magtröjor, men då jag är så kort så blir det bara ben och bröst och alltså inte direkt är jobbanpassat. Inte för att det är något dåligt att vara det egentligen, det är ju en av kvalitéerna med att vara petite. Hälften bröst och hälften ben, som min gode vän Johan säger (inte min Johan). Och nog kan jag ha det ibland, inte på jobbet dock. Men... Inte när jag var på jakt efter en riktig tröja att ha på jobbet. Dessutom är storlekarna så konstiga så kravlar man sig in i en sådan tar man sig inte därifrån. 

Jag längtar efter sol och sommar där man är brun och fräknig och alla kläder passar. När jag är ordentligt tonad och har tagit mig förbi vinterplufsigheten med råge, kommit upp i samma antal chins som jag var och snuddade på i höstas. Jag älskade hur jag såg ut då, jag tror för första gången någonsin; jag var bara... nöjd. Jag var nyförlovad och gudomligt förälskad i en man som sade att han tyckte bäst om mig när jag precis hade vaknat på morgonen, utan den där ytan man alltid målar upp, utan sminket och det plattade håret.

Det fastnade. Det hängde kvar. Det hänger fortfarande kvar. Sporrar mig i det jag gör och den jag är. Fast jag känner mig som fulast i världen så ler han alltid när han ser mig. Oavsett om jag har lockigt hår eller platt eller nyduschat eller inte så jättenyduschat. Och det är den enda uppmärksamheten jag är brydd om. Jag tycker om klä mig i vackra, välsittande kläder, i klänningar och i jeans som är mina två följeslagare, jag tycker om att jag blir uppmärksammad för det. Men jag behöver den inte. Jag behöver inget annat än Johans uppskattande ögonkast för att veta att jag duger, att jag är fin, att jag är jag.

De känner inte mig. Han känner mig. Han vet. Och jag har kommit fram till att det är nog. Jag kan ta en bild på mig själv och lägga ut den. Nytvättat hår, ett flawless face. Jag tycker om när mina vänner säger att jag är fantastiskt fin. Därför gjorde jag en privat Instagram. Och det är gudars skönt. Rätt sorts uppmuntran av folk som faktiskt känner mig, personen bakom bilden. Det är så jag vill ha det. Så jag vill vara.

Telefonen får ändå vara tyst ett tag framöver. Jag har det jag vill ha och behöver, precis här. Det räcker så. Jag tänker njuta av det. Sol, värme, maj, Johan, nya avsnitt av Game of Thrones, tillbaka till jobbet, hemresa, familjetid, femårsfirande och resor tillsammans. Jag är så lycklig så jag spricker. Och jag är självisk om den, för första gången någonsin tror jag. Jag vill dela den med mina närmsta, inte med världen jag inte känner och som inte känner mig. Jag vill bara vara kick ass lycklig, här, i vår bubbla. 

Det räcker.

Det är allt. 

Det är den bästa sortens lycka.

Världens mysigaste helg har passerat - HALLÅ DÄR MAJ - och jag sitter här med ett fånigt leende inte alls långt borta. I fredags var vi ute och promenerade, kom sedan hem och såg film i soffhörnet innan vi övergick till PS4. Lördag morgon var sovmorgon och städning, sedan mötte vi upp Daniel, Johans bror, och hans tjej som var i stan över helgen (D jobbar veckovis här). Strålande sol, underbart väder och vi vandrade hand i hand genom innerstan ut mot Djurgården innan vi vände om och tog bussen. 

När vi lämnat av V åkte vi hem, handlade, vilade och jag gjorde vegetarisk lasagne till en hel armé. Två väldigt muskulösa män i mitt kök och så lilla jag, klart det går åt mycket mat. Lasagnen vägde tre kilo när jag satte in den i ugnen och det räckte och blev över, puh. Vi åt länge och sedan cyklade jag och Johan iväg till en majbrasa, värme upp våra ansikten och såg på alla människor innan vi cyklade hem igen. Johan tvärstannade så snabbt att jag gav honom en rejäl kyss i ryggen och han började väsa fram att han fått ett knott i ögat, kan du kolla? Så vände han huvudet mot pakethållaren där jag satt och så hade han värsta stora svarta fläcken mitt i ögat hahahaha. Då gapskrattade jag.

Sedan var det film i soffan, sovmorgon igen och långt uppvaknande i soffan med mjukisbyxorna a la Team Sportia som ingen i Stockholm äger. Kalixmål, Kalixdialoger, fantastiskt skratt och strålande sol. Vi promenerade in till Arninge i bara långärmad tröja, lämnade in hårtrimmern på Elgiganten, åt lunch ute och handlade igen innan vi åkte hem. Jag friserade Johan, Daniel gjorde storkok-matlådor och vi vilade i två timmar. Sedan åt vi en MSM - Mycket Sen Middag klockan åtta halv nio, Carbonara med extra vitlök, och jag lade mig med ett leende bredvid Johan. Så mycket skratt, så många kramar, stående i hans famn under helgen, så många glad-att-du-är-här-glad-att-du-är-min-handtryckningar eller smekningar över ansikte, hår, nacke, rygg. Bara en sådan där gest som visar uppskattning. Jag har frodats och mått som en kung i helgen ♥ 

Och pratat alldeles för mycket, skrattat alldeles för mycket tills jag blev alldeles hes, skrikit i vrede åt Spotify så jag inte hade röst på en timme hahaha, så nu är min röst helt förstörd och jag väntar på att ringa upp läkaren klockan åtta för att få klartecken till att jobba... ändå. Jag ser fram emot att åka tillbaka, att träffa alla igen - bara rösten kunde hålla med mig. Men när jag tänker tillbaka blir jag så himla lycklig så jag svävar på moln som inte finns på himlen för att det är så fint väder - och vsrmt. Det fanns inget före och det finns inget efter. I won't survive you. I knew from the moment I met you that night, so many years ago. Älskade underbaraste. 

Alltid du. Det har alltid varit du. Från sekunden jag mötte dig för så länge sedan har jag vetat. Det är vi. Jag visste inte att jag letade efter någonting förrän jag hittade dig. Du har mig. Du har min själ. Du är min själ. Tack för den här helgen. Den var fantastisk ♥ 

Ungefär så här glad.

Fast lite mer.

Iiiiih.

Lallat runt i Täby Centrum med luftrör som väste och hosta som följde min skugga. Irrat runt i två timmar utan att göra något speciellt mer än att rasta benen och lägga några siffror till stegräknaren som nästan stått still de senaste dagarna; kry är jag inte, men någonting måste jag göra. Skulle köpa ett kuvert och hämta ut min medicin från Apoteket men kom hem med en ny tröja och nya sockar och underkläder från mitt nya favoritmärke istället. Sedan gick brandlarmet och jag väntade tills det brunnit klart innan jag fortsatte min promenad. Och ändå glömde jag.

Nåja. Nu är jag hemma, med färdigt ont i kanoten mellan öronen och en röst som inte höll mer än till provrummet. Fick inte fram mer än det. Usel kund. Skönt i alla fall att sjunka ner i soffan mellan alla kuddar, dra filten om sig, dricka honungste och se på film även om samvetet gnager. Men hur ska jag kunna jobba när jag låter så här? Läkaren hörde knappt vad jag sade och sjukskrev mig direkt vi tagit i hand och jag väst fram ett "barnskötare, konstig förkylning, tappat rösten".

Men kanske är det så att kroppen behöver vilan. Jag har ångat på i tvåhundra sedan december. Kanske är det kroppens sätt att säga att soffan faktiskt är välkommen. Att filtarna och teet är behövligt. Och det är det. Det är skönt att kunna slappna av och veta att här ligger jag till jag mår bättre, att jag får ligga här och att jag behöver ligga här. Jag ska njuta av dagarna och bara vara. På onsdag åker jag hem till Norrbotten för en långhelg. Det ska bli så himla skönt. 

Att sedan få krama om Johan efter fyra dagar utan varandra kommer bli körsbäret på glassen, helt fantastiskt underbart. Om det finns kvar några glassar i frysen då vill säga... Jag är inte så säker på det. ♥