Inlägg publicerade under kategorin Fitness/Träning

Av Jennie Written Things - 18 januari 2016 18:47


Stormade in genom dörren, ställde maten på spisen och gick in i duschen under tiden potatisen kokade. Så. Jävla. Skönt. Bara att stå där. Blunda. Vattnet forsade ner över ansikte och trött, sliten kropp som brann av träningsvärk. Sedan äta all den där maten spisen lagade under tiden jag värmde upp mina kalla fingrar och tår och så lägga sig i soffan och pusta ut. Bara andas. Blunda. Så jävla skönt. 


Jag tänkte skriva någonting om hur det gick på jobbet idag, att helgen gick rasande snabbt och mitt i allt var det måndag igen. Vi var på bio och middag på Texas Longhorn i lördags, det var jättekul och jättemysigt. Bara att filmen kanske inte riktigt var min typ av film. Jag kan se thrillers hur många gånger som helst där de skjuter folk, men detta, sedan några ur manskapet på duken började spy blod och man fick se det lite framifrån och bakifrån och från sidan och sedan ett lemlästat ansikte som sköts sönder jo jag tackar det var väldigt trevligt att se på. Jag har spyfobi. Men den var bra ändå. Udda. Bra.


Folk får skjuta varandra i filmer hur mycket de vill så länge jag slipper se när ansiktet eller hjärnsubstans bokstavligt talat sprättar över bioduken. Jag är inne i en sådan period nu, när jag inte alls tycker det är kul med sådant, jag drar mig till och med från att se Black Sails och då är jag bara trött. Jag orkar inte se snabba fighting-scener just nu, just idag. Jag orkar bara inte.


Sedan låg vi i soffan hela söndagskvällen och gapflabbade. Myste. såg Kung Fu Panda 1 och 2. Skrattade lite till. Busade. Vi sprang en lång runda också, min första vinterlöpning för detta år. Det var tungt men det gick. Sju kilometer. Jag trodde jag bara skulle orka en, max två. Johan sprang bredvid, eller framför. Han tog ett varv till när jag vände hemåt. Tolv kilometer. Vinterlöpning.


Och jag orkade sex chins på gymmet också. Sedan fyra, sedan tre, sedan två, och sedan orkade jag inga fler. För ett halvår sedan orkade jag tre, och då var jag ändå vältränad (tydligen inte). För två månader sedan orkade jag också tre. 


Jag drömmer färglada, energiska drömmar om nätterna, är inte lika gråtfärdigt utmattad. Jag skippade mjölk och mjöl i tio dagar och nu mår jag mycket bättre, känner inte alls av någonting och äter litegrann av bägge två nu igen. Illamåendet är kvar, periodvis, men inte lika kraftigt. Tuggummi och citronzest-vatten gör susen, och Rennie i fickan. Det får vara så ett tag.


Imorgon väntar en elvatimmarsdag med tre timmars komp på grund av möte efter jobbet. Tack för det. Jag sparar, räknar övertidsminuter som i slutändan kanske lägger grunden till vår resa i juni. Den resan ska bli världens bästa. Den kan inte bli annat, inte när jag reser med och Johan. Min bästa vän. Min tvillingsjäl. Mitt största mongo, min stora kärlek. Mitt allt. Någon som är nästan lika knäpp som jag och som får mig att skratta så mycket att jag inte får luft. ♥ 


Sedan öppnar jag på onsdag, stänger på torsdag och vips så är det fredag igen. 


Helg. 


  


 

 

I crave you.



Av Jennie Written Things - 1 september 2015 15:46


Så var det plötsligt september och augusti har sett sitt slut. Varma, soliga, härliga augusti ersattes av ett sådant där ihållande höstregn som klapprar på fönsterrutorna och sänkte temperaturen med flera grader. Nu nalkas tända ljus, tjocksockar, stickade tröjor och fleeceplädar i soffan med en stor, rykande kopp te mellan händerna; men inte än, sommaren har inte släppt sitt grepp helt och fullt och håller sig kvar med envisa fingrar runt trädstammarna.


Sockerfritt september säger många, en repris från ifjol med en hel månad utan socker. Mellan juni och juli i år levde jag nästan enligt den principen, och hur bra jag mådde. Inget bröd, inget onödigt socker. Sedan kom Johans semester och alla resor vi gjorde, bröd här, kakor där, fika, cola, ost och kex i mängder, cider, vin... Precis som det till sommaren hör. Men min mage tyckte inte om det.


Jag känner inte igen mina egna rutiner längre - plötsligt kan den bestämma sig för att blåsa upp sig till dubbel storlek eller mola och göra ont. Det går inte att veta på morgonen om jag ska ta min favoritklänning med utsvängd, klockad kjol som sitter tajt just över midjan eller den svarta som håller in och gömmer det som finns under i ett invecklat, vackert tygstycke men som inte sitter lika bra (eller jeans - försök proppa in i en gravidmage i ett par tajta jeans och se hur bra man mår efter någon timme). Så jag har bestämt mig för att haka på det - glutenfritt, sockerfritt september.


Jag vill inte sitta hemma och undra om det var något jag åt som gjorde att det blev helt fel, om det är saltbrist eller intolerans eller allergi eller stress eller något helt annat. Idag har jag fyllt magen med bra saker för att få den på banan igen, och så är det sockerfritt som gäller. Som att det är någon konst. Jag gillar inte godis, dricker inte läsk, fikar nästan aldrig, och något sådant finns heller inte i vårt hem. Bär och rotfrukter och mjölk tänker jag fortsätta med, men det raffinerade sockret ska bort. De två första dagarna är alltid värst - de som var i helgen - men sedan är det som att kroppen skärper till sig och inser att nej, jag behövde inte den där skiten.


Så kör vi ett Sockerfritt Tjejmilen också på lördag. Som jag ser framemot det. Men först, tre dagars underbart jobb till och sen kommer mamsen på besök för att stanna hela helgen. Vilken fin helg som väntar. Vilken fin helg som var. Skärp dig nu mage, nu ska vi sätta igång med nya charmen Diablo och invänta Johan.


Vi kan inte hålla på att gnälla mer över saker som inte går att förändra, som redan är inne i systemet. Ja jag åt vitlök. Förmodligen massor trots att jag var försiktig och bad kocken att minska dosen. Ja jag kanske åt en matsked currysås på skolan och panerad fisk till det. Nej jag vet att du inte är van. Jag ber om ursäkt. Men nu kör vi upp med hakan, in med magen; september är här. Dags att sluta grina och börja prestera, allt för ett bättre mående. Vi klarar detta. Det gör vi banne mig.


   



Av Jennie Written Things - 11 augusti 2015 19:16


Åh Gud vad det värker i ryggslutet, bakom axlarna, i fotlederna. I förrgår en mil med löparskorna - för de som inte kan, för de som blev berövade medan de kunde, och för att jag kan. Aldrig rädd. Vägra vara rädd. Spring för livet. Manifestation i löparspåren. Sedan dubbla milen på cykel och nu har jag fyra olika solbrända linjer på axlarna. En av förra årets (maj!!!!!) Grekland-resa. En av behån. En av sportbehån. Och en av träningströjan. Jag har givetvis inte fyra plagg över kroppen samtidigt när jag tränar mitt i sommaren, men balkongen är härlig och det händer att jag sätter mig där i min vanliga behå istället för bikinin, den där som blekte mig för alltid i Grekland. Eller tvärtom. Den som brände mig för livet.


Ska se om jag hittar bilden i arkivet. Haha, här är den.


 


Och den brännan sitter i ännu. I alla fall. Jag skulle göra så mycket ikväll. Träna, städa, laga mat, duscha, färga håret, äta ost, dricka en slurk whisky och forsätta läsa Lee Child - nu har jag börjat på ytterligare en vid sidan om - fortsätta skriva på boken där jag är uppe i 347 sidor på första, 300 sidor på den andra.


Och måla naglarna och smörja in ansiktet och resten av kroppen med min fina, dyrare hudkräm och slappna av efter dagens träningspass - bänk, biceps och militärpress. Knuffade den där jäkla lådan igen. 100 kg på rent pannben. 90 kg kändes som en gudagåva i jämförelse. 85 sprang jag med. Kollade blodsockret när hjärtat hotade att hamra sönder bröstkorgen. 3.0 Oj. Första gången jag tog med mig mätaren till gymmet. Gick till receptionen. Hej jag har diabetes och lågt blodsocker kan jag få en banan?


Och tjejen jag bara småpratat med tidigare lyste upp och sade "det är lugnt, det har jag med." Den blicken. Den ömsesidiga, jag vet precis vad du genomgår varje dag-blicken. Första gången på fyra år förutom mina vänner med diabetes. Godaste bananen någonsin. Vi är besties nu. Diabesties. Medsystrar.


Vad har jag gjort då? Sedan jag kom hem? 


Eh..... Lyssnat femtio gånger på solot i Afraid To Shoot Strangers. Gammal och fantastisk. Lagat mat. Halva maten i alla fall. Det vill säga bara sovlet, inget pålägg. Ingen potatis eller broccoli. Ja jag ska. Duschat. Lutat mig tillbaka mot duschväggen och slutit mina ögon och känt hur musklerna slappnar av efter det tunga passet med den efterföljande cyklingen hem. Lät det misstolkande? Det hoppas jag inte. Slagit mig ner i soffan, i datahörnet. Skrivit några ord. Ganska många. Hållit på att somna.


348 sidor. Jag ger upp för idag. Går och hämtar en tekopp istället. Indian Spice är slut, min favorit, så jag får gå och köpa en ny imorgon. Jag gör så. Snöar in mig på en sort och dricker den till jag blir less. Men Indian Spice har jag aldrig ledsnat på. Mitt favoritte genom tiderna. Så många minnen. Öland, Nyborg, sena, för sena, tedrickarkvällar med mina föräldrar. Stallet. Ridskolan. Favorithästen.


I am not afraid. I am built for kick ass survival.


För att bli slank, snygg och smidig utan pasta.


För att klara Tjejmilen under en timme.


För att krama min man innerligt och varmt när han kommit hem.


     

Av Jennie Written Things - 31 juli 2015 13:47


Nu har jag alldeles precis sjunkit ner i soffhörnet med en stor filt över benen och datorn i knäet, slut i kroppen men pigg i huvudet och alldeles, alldeles dölycklig. Julis sista löptur gjorde jag idag och jag skäms över att säga att det inte blivit särskilt många den här semestern. Men idag chockade jag mig själv genom att ge mig ut på den längsta rundan någonsin, och det förvånade mig ännu mer att jag faktiskt hade kunnat fortsätta när passet var slut, om vattenflaskan inte varit tom och knäet inte värkte efter nästan tre kilometer på bar asfalt (inte bra). 


Vi sov ut till åtta i morse efter att ha sett och sovit till Frozen sent igår kväll, och det var en strålande sol som sken på oss när vi klev upp. Gemensam middag igår i vårt nya, stora kök, och en gemensam frukost idag i samma nya, stora kök. Det är något visst med den där känslan. Iklädd en morgonrock i fleece med rufsigt hår och nyvakna påsar under ögonen medan man sitter där mitt emot varandra - det har vi inte kunnat göra på flera år för vi har inte haft något köksbord - och läsa en tidning eller från ett mjölkpaket och bara vara, bara småprata, bara skratta åt och med varandra.


Vi tog en promenad till tåget två stationer bort i den varma solen och sedan gick jag hem igen, bytte om till löparkläderna och for ut på min runda. När jag kommit till orienteringsklubben ett par kilometer bort tänkte jag att det är lika bra att fortsätta runt resten av sjön också, så det gjorde jag, påhejad av Johan borta på jobbet. Så runt kom jag efter åtta sköna kilometer och såg lägenheten uppe på kullen, men den där rösten inom mig viskade att visst känns det ändå som att du har lite kraft kvar? Inte kan du sluta nu. Inte när du är så nära ett rekord, inte när du inte stannat mer än en minut längs vägen. Benen pinnade på som på autopilot och det var bara att hänga med, upp och nerför många backar och Sabaton, Painbastard och Mass Effect som vrålade i örat medan jag närmade mig milmarkeringen.


Så trött, så glad, så svettig och det bästa av allt, när jag låg där i gräset och kollade upp på molntäcket som drivit in under löpturen? Det kändes fortfarande som att jag hade kraft kvar. Som att jag skulle kunna fortsätta. Om det är den nya lägenheten som gör det, att jag var utvilad, den korta men härliga promenaden tillsammans med Johan i morse eller att solen sken eller att vi åt en vegetarisk middag igår eller att jag äntligen tagit mig förbi spärren i min bok, det vet jag inte. Men nu vet jag att det finns ännu mer kraft i mina korta små ben än jag trott. Nu vet jag att Tjejmilen inte är omöjlig att springa i september.


Jag tänker rida på vågorna nu av endorfiner som fyllt hela mig med ett fan vad bra jag är ju-fluff och bara sitta här ett tag. Det är fredag idag. Johan är ledig hela helgen, och flyttlådorna ska packas upp och vi ska köpa oss en ny teve. Vi diskuterade lite om en kommande semester också som fick mig så inspirerad. Det känns så bra. Alltihop. Det känns bra i magen. I hjärtat. Men så är det väl.... när man kommit hem :) 



For the burning within
For your kiss on my skin
For your heart
For the man I love

 

I’m always yours

 

 

  

Av Jennie Written Things - 23 maj 2015 12:11


Det har varit radiotystnad här på bloggen ett par dagar nu och det är först nu som jag kan sätta mig ner vid en dator och skriva ner det som har hänt sedan sist. Jag har nämligen börjat jobba. Tisdag kväll ringde vikariesamordnaren i Täby Kommun och erbjöd mig ett kontrakt som lärare /resurs/ fritidspedagog/ förskolepedagog/ barnskötare/ vikarie och sedan onsdag morgon har jag varit stationerad på en skola en bit härifrån i en helt fantastisk klass.


Om jag trivs? Om jag trivdes mer än jag någonsin trodde jag skulle göra? På bara tre dagars jobbande? Ja, oh ja. Det tog två timmar så insåg jag att japp, det är det här jag ska göra. Barnen är så härliga. Lärarna så fina. En elevs mamma kom fram till mig under lämningen här om dagen och sade "jag måste bara få säga vilket fantastiskt intryck du gjorde på min dotter igår. Hon pratade om dig hela kvällen och längtade till hon fick komma tillbaka till skolan." Att hon vågade säga det till mig. Herregud vad glad jag blev.


"Jag såg dig under rasten, du hade ett helt harem av elever efter dig - det märks att du är omtyckt" sade en annan lärare till mig.


Jösses vad jag trivs. På söndag får jag mitt nya schema för veckan som kommer. Och jag är så glad. Jag trodde inte jag skulle tycka om det så här mycket. Men det gör jag. Ja, oh ja. Det gör jag. Så nu har jag börjat tänka, skissa, planera.


Johan vill fortfarande åka till Australien och gå utbildningen som sträcker sig över ett helt år, och då sade jag till honom att om det är det du verkligen vill bli så startar vi ett företag där han är PT och jag är kostrådgivare. Enkelt sagt. Många underkategorier. Många frågetecken och många idéer, men hela planen var så bra. Då får han jobba hur mycket eller hur lite han vill, testa på PT-livet, är det nåt för mig, för oss? Och går det inte, så går det inte, då lägger vi ner och mer är det inte med det. Vi kan fortfarande jobba med annat på sidan av, men om vi gör det här har vi ju ett gemensamt mål att se framemot istället för två separata. 


Johans andra plan är att bli lärare. Vad kul sade jag, anmäl dig till vikariesamordnaren så fixar hon in dig i en skola och du får se om det är något för dig. Våga. Testa. Chansa. Gör. Som jag gjorde nu. Vi kan vara lärare och vi kan driva företag på sidan om. Det är inte orealistiskt. Jag har skissat på en plan. Flera sidor. Det är så jäkla coolt så jag blir så uppspelt och vill börja nu nu nu. Vi kan båda göra det vi älskar. Vi kan bara göra det vi älskar, om vi vill. Träna, äta gott, lära ut, både vuxna och barn, vara tillsammans, hur mycket vi vill. Två individer, ett par, med ett gemensamt mål och gemensamma drömmar.


Jag är redo att spänna på mig bältet och köra. Prata med banken. Med Arbetsförmedlingen, hur det egentligen går till att starta företag. Vad kostar det? Alla sådana saker. Det är skitläskigt, men det måste det få vara. Men ingenting utan en skiss, en plan, så man ser om den är genomförbar. Och detta är i högsta grad genomförbart, med lite jävlar anamma och framåtanda och driv. Vi är lika varandra i mycket, men olika i de sakerna som jag tror kommer bli en perfekt balans för hela den här baletten. Jag är impulsiv, han är eftertänksam. Jag flyger omkring i det blå, och han håller i snöret nere på marken och ser till så att jag inte far iväg allt för långt. En super-kombo för detta, jag bara vet det. Känner det.


Jag vill åka till Irland på ridläger, det har jag velat hela livet och jag kommer ångra mig om jag inte får fara någon gång, men, om jag åker dit och upplever landet tillsammans med Johan kommer jag vara minst lika glad och nöjd, för ridlägerdrömmen finns kvar och driver mig framåt i livet, i det jag gör, och vem vet, jag kan kanske åka dit med min dotter om tjugo år. Bara för att man inte gör det just nu betyder inte att man för alltid stänger dörren för möjligheten. Det finns så mycket att göra i livet.


Min farmor studerade när hon var 45.

Min mamma kommer att börja studera till sin livsdröm när hon är 49.


Att göra det här vore så kolossalt roligt och givande och intressant. Läskigt. Men mäktigt. Och går det inte så går det inte. Då har vi i alla fall provat. Tillsammans. För tillsammans är den plats jag vill vara på. Drömmar ska man ha, det är det som driver oss framåt, men vi får inte glömma bort att leva idag. Ta vara på den här dagen. Och inte heller glömma bort... att vi är två i det här. Uppåt, framåt. Vilka oändliga möjligheter det finns, när man är två med någorlunda samma dröm.


 























Av Jennie Written Things - 18 maj 2015 09:16


En ledig, fantastiskt helg tillsammans har passerat och nu är det en ny vecka igen. Matteräkning, hälsopedagogik och en tur med cykeln om en stund, men först ska jag lyssna på #Tvillingpodden och vakna till liv. Träningsvärken är total i rumpa och bröst (haha), sedan lördagens löpning och gårdagens bänkpress där jag ökade till 30 kilo. Jag är nöjd. Tidigare kunde jag inte ens göra en armhävning. Inte för att det är riktigt samma sak, men ändå. Jag är nöjd, det måste jag vara. Tar ju nästan en tredjedel av vad min stora, sexiga man gör så jag kan ju i alla fall vara lite stolt ;-) 


Och två chins.


Och hålla mig uppe i chins-stången med en hand. Haaaha. Det går framåt.


På tal om det, så är den här bilden nedan så himla klockren. Jag köpte bröd här om dagen, första brödet på ett halvår. Det hände ingenting. Inget muller. Inget någonting. Men oj vilka tankar som började rusa genom huvudet. Jag har ju genom att utesluta gluten och många kolhydrater blivit av med ångest och oro, men nu i helgen har jag, trots att jag varit så himla lycklig, känt världens rädsla (igår). Och för första gången någonsin med Johan, en rivande, själaätande svartsjuka. Varför? För att han kallpratar med en tjej på gymmet. Han pratar för fan med många tjejer - och män - på gymmet, så egentligen kan vi vända på det. Hon pratar med honom. Så är det. Och jag blev så rungande svartsjuk så jag fick helt ont i magen. Japp, det erkänner jag. Och det är jag inte stolt över.


Och så har jag väl aldrig fått tidigare. Genom att utesluta gluten har jag bara varit lyckliga loppan, sådär som man ska må egentligen. Och nu med allt bröd. Hände ingenting i magen. Inget ont. Eller jo, ont gjorde det av en helt annan anledning, som jag hoppas raderas från mitt inre inom en snar framtid. För det är inte bra att må sådär. Helt utan anledning. Första gången jag kände sådär var på julavslutningen i nian och en tjej i sjuan sjöng så vackert från scen så jag fick rysningar där jag satt bredvid killen jag var ihop med. Nykär. Så nykär man kunde vara som femtonåring.


Vi båda tittade på henne där uppe. Och så sade han "hon sjunger så jäkla vackert". Bara det. Och jag såg på honom. Och jag visste. Det rev i hela kroppen. Jag visste att han skulle vara med henne. Jag visste det. Vi hade en knagglig relation där jag var den enda som satsade, nu idag, sju år senare satsar vi båda, Johan och jag. Det är på lika villkor. Vi är lika kära. Vi är jättekära och jag har ingen anledning att vara svartsjuk när han själv säger att det är mig han vill vara med, mig han vill hålla om och mig han vill somna bredvid varje natt. Tänk bara på Channing Tatum och hans fru. Om hon klarar det, måste jag klara av att flickorna på gymmet tycker att Johan är läcker. Det var bara... hennes sätt att prata med honom som rev i magen. Så lättsam. Så försiktig. Naturlig. Jäkla skit. Jag känner mig hemsk. Men jag tycker inte om henne. Jag kan inte göra det.


Bröd eller ej. Hemskt. Jag är ingen hemsk människa men jag kan bara inte. Jag ska aldrig mer äta bröd, inte på ytterligare ett halvår minst. Resten av mitt liv. Aldrig. Tankarna börjar rumla. Oron stiger, ångesten pyser ut genom öronen, precis som under första sommaren här i Stockholm när vi jobbade på Silja och jag åt bröd, även om det var grovt. Vilken jäkla ångest jag hade. Varje dag. Varje, varje, varje dag. Jag vaknade skrikandes på nätterna och knep ihop käkarna så att illamåendet skulle försvinna. Jag kunde knappt prata. Ändå pratade jag. Ändå skrattade jag. Ändå kom jag hem och höll hårt om Johan som strök mig över ryggen och sa att det är bara en sommar. Sedan skulle vi göra något annat. Sedan blev det bättre. När jag slutade på Silja, när vi flyttade till Täby och jag slutade äta bröd.


Bara upp med huvudet och se framåt. En cykeltur för inhandling eller en titt på en eventuell present till min man som fyller år snart. Han har gett mig så fina presenter genom de fyra år vi varit tillsammans, och därför vill jag också det. Jag vill ju att han ska veta att han är... allt det där jag någonsin drömt om. Men det vet han. Det vet jag att han vet. Han är mitt allt. Ända sedan den första dagen jag såg honom.... och jag visste.


   

Av Jennie Written Things - 7 maj 2015 13:57


Att vakna utsövd bredvid Johan är bland det bästa jag vet. Det bästa jag vet är ganska många saker faktiskt, men att slå upp ögonen och se honom le, det är inte mycket som slår det. Häggdoft och en stor bukett liljor på bordet är en annan känsla, en annan sak, även om det rör om någonting där inne vid åsynen det också. Små barn som tultar fram och hundar som blir så glada så svansen vevar som en helikoptervinge bakom dem så man är rädd att de snart ska flyga iväg. En liten ponny med slutna ögon medan jag kliar den på halsen. En lång och långsam löptur med Johan en tidig torsdagsmorgon när världen fövandlats till sommar. 


Och nu känns allting bra igen. 


Sådär riktigt jättebra, kill i magen-bra som bara en sån dag kan ge.  


Allergipillrerna jag började knapra igår drog upp den berömda rullgardinen flera varv. Var är tröttheten? Borta. Jag är pigg och glad, om än lite seg efter att efter gårdagens back-intervaller och förrgårens löpning. Men inte alls på samma sätt som igår och dagen innan det och dagen dessförinnan. Nu sitter jag och lyssnar på blivande bröllopsmusik (just det), eller bara gamla favoritlåtar som passar till en sådan dag. Johan har precis åkt iväg till jobbet, han jobbar till 23:00 idag, huja. Och jag ska fortsätta med matten och hälsopedagogiken uppgift fyra. 


Kanske att jag även tar en tur till Intersport och provar nya löparskor, jag är lite småsugen på det. Eller sparar pengarna till en ny cykel, som jag också är väldigt sugen på. En cykelsemester på Öland, alltså jaaatack. Eller vår resa. Eller... bara fortsätter le sådär lite lagom och hålla kvar vid känslan från när jag slog upp ögonen i morse. Det behöver inte vara mer än så. Inte idag. 


 



Av Jennie Written Things - 6 maj 2015 15:48


Idag har varit en sån där dålig dag. Bläää. Vaknade till när Johan gick till jobbet, trodde klockan var strax före åtta men när jag mullvadade mig utan glasögon till vardagsrummet var den inte mer än sju. Jag hade glömt att han skulle börja tidigare idag. Men somna om, det kunde jag inte. Och regnet bara öste ner - det regn som meteorologerna lovat skulle vara sol och arton grader, och vinden piskade regnet nästan vågrätt.

Trött, seg och varm efter gårdagens intervaller. Låg i soffan i timmar efteråt innan jag drog på mig mjukisbyxorna, de där leopardmönstrade som Johan älskar så mycket (obs: ironi) och försvann ner till tvättstugan och till ICA. Med byxorna på. Tur han inte var hemma, haha.

Fullt med disk på köksbänken hade jag inte bara gjort middag utan även bakad LCHF-bröd jag ska fila lite på inför nästa sats. Jättegott men det kan alltid förbättras. Disken fick vara. Pollenallergenerna gör mig loj och slö. Slemmar igen näsan. Men inte mer än så. Jag vill inte ha mer än så.

Disken är kvar. Jag är fortfarande loj och slö och har suttit ute och läst A Storm of Swords, tredje boken av Game  of Thrones-serien, den tjockaste av dem och med tusen fantastiska sidor, cyklat ett par km fram och tillbaka till Täbban och.... räknat matte. Säg hej till den trögaste människan ever. När Johan världens bästa Johan hjälper mig är allt så.... jag fattar i alla fall vad min hjärna tänker. Eller tvärtom. Men så fort han slutar tar det tvärstopp efter två tal. Kämpa kämpa kämpa.

Loj och slö. Dra upp gardinen någon. Imorgon blir det bibliotekshäng, CV-utskickande och förhoppningsvis grym träningsvärk efter kvällens spinning och Absolution. Johan jobbar 8-23 idag. Fy bubblan. Han är så duktig. Jag sitter på mina nytvättade, tighta brallor och önskar jag förstod vad jag skriver om och vad jag räknar.

Kanske ska ta en promenad innan gymmet. Så jag är färdigt uppvärmd. Kanske ro lite. En jättebra komplettering till löpningen. Mitt nya mål är 5 km på 25 minuter. Det ska gå. Jag ska kapa mitt nya rekord på 27:42 till augusti. Till juli. Därav intervallerna. Därav den extrema segheten igår och en önskan om att någon dvätte skulle lägga mig i ett badkar med lagom hett, lent vatten och hägg och lavendel och liljedoft. Här kan jag inte sitta, på mina snortighta byxor och idissla trots att jag är trött som... tröttast idag.

Sommaren är på ingång, Johans födelsedag, vår fjärde årsdag och massor av annat kul. Så ska man ta sig någonstans, antingen fysiskt eller psykiskt, måste man jobba lite för det. Så hejdå trötthet. Hej träningskläder och beslutsamhet. Jag klär i det. Jag kämpar för det. Ingen annan kan göra det åt mig. HEJDÅ TRÖTTHET!

Vem är jag?


Jag är som vem som helst och ingen alls. Jag är duglig, ärlig och ironisk. Besitter den skevaste humorn i stan. Författarhjärta. Always.

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Sök efter gamla inlägg

Förfluten tid

Kategorier

En titt i backspegeln

Translate the blog


Skapa flashcards