Inlägg publicerade under kategorin Diabetes

Av Jennie Written Things - 2 juni 2016 13:16


Pressmeddelande angående jennzie.bloggplatsen.se och alla andra utrymmen där denna Jennie är representerad.


I samrådan med mig själv, mitt inre, min magkänsla, mitt hjärta, min mage, boken Lär Dig Leva, läkarnas inrådan, allmänna studier, tips, uppbackning och moraliskt stöd har jag beslutat mig för att inte skriva om saker som är negativa. Jag slutar. Jag behöver inte skriva om att jag mår dåligt efter att vi har bråkat, att jag inte har hunnit städa, inte orkar laga mat, inte orkar träna just idag, att det är för varmt, för kallt, för jobbigt, för trist, för stressigt på jobbet, fel i texten, ångest, stressigt, att det känns som att jag vill lägga mig ner och gråta. Det här blir sista gången jag skriver utläggande om det som är eller känns dåligt. Dåliga tankar föder fler dåliga tankar och drar ner andra i samma synsätt. Jag ska sluta stressa och försöka leva i nuet, varje dag. 


Jag är fortfarande inte på banan efter söndagens händelser. Jag mår bättre och bättre psykiskt varje dag som solen skiner och jag kan sitta ute i solstolen på balkongen eller skriva på min bok, men det går långsamt och det är okej, i måndags rusade hjärtat så fort att jag hade kräkts av ångest om en hare hade sprungit förbi eller en skata kraxat till från trädet en meter bort. Jag har skrivit fyra sidor på två dagar och det är jättebra. Jag ska inte jämföra det med att säga att jag tidigare skrev fyra sidor på en halvtimme för då är jag där igen, nere i jämförelse- och ångestträsket som ingen, allra minst jag själv, mår bra av att tänka på. Jag mår inte likadant nu som då. Jag är inte samma nu som då. Jag är jag just nu. Här. Nu. Jag är ingen annan. Jag är jag. 


Jag andas. Lugnt, djupt. Jag gör saker som jag mår bra av, stora eller små spelar ingen roll. Jag försöker att inte tänka "tänk om" och vara steget före sådär som det står på mitt CV att jag är och att jag alltid har varit, letat nästa kick, fortsatt framåt snabbare och snabbare tills jag dunstar in i en cementvägg och faller. Att ha många bollar i luften är en annan sak som står - stod - på mit CV. Men det är ingenting att eftersträva. Det är rent ut sagt riktigt värdelöst att vara en sådan, för man får ingenting gjort.


Det här är en typisk Jennie-skildring.


Jag lägger ner datorn för att jag ser att blommorna behöver vatten. Går till köket för att hämta vattenkannan när jag ser att smöret står framme. Då kan jag lika gärna bre mig en macka. Jag slänger smörpappret i soporna och inser att den är full, så jag går ut med soporna, lämnar mackan kvar på bordet. Ser ett par moln borta i horisonten, har de lovat regn? Tar upp datorn när jag kommer upp igen och kollar Klart.se, sedan ser jag ICA-tidningen på soffbordet och deras bra erbjudanden och bestämmer mig för att gå dit. Går för att sminka mig eller åtminstone borsta håret, ser att det är dammigt på hallbänken och tar fram trasa och skurhink, sätter på musik på datorn innan jag hinner börja och så ringer mamma och vill säga hej. I slutändan - vad har jag fått gjort? Jag har inte handlat, inte vattnat blommorna, inte sminkat mig, inte rengjort hallbänken, inte slagit igång musik eller lagt ut en ny soppåse. Min smörgås ligger kvar på bordet och är stenhård. 


Det går liksom inte.


Många bollar i luften kan slänga sig i väggen jag precis dunkat rakt in i.


Närvarande. Noggrann. Empatisk. Harmonisk.


Det rimmar mycket bättre än stressad, snabb, steget före, ineffektiv, glömsk, irriterad, virrig och nervös.


Jag är  tacksam över att min kropp sade åt mig att varva ner. Jag har ignorerat dens önskan i ett halvår, och det var inte förrän nu när jag nådde botten som jag insåg att jag var trasig inuti. Jag behöver läka. Hela. Det gör jag inte om jag fortsätter stressa, fortsätter cykla jättesnabbt till bussen i tron om att jag är sen, om jag får ångest för att jag missar det där tåget eller att mikron tar så lång tid på sig att värma temuggen. Småsaker som blir till en enda fruktcocktail av farliga ämnen för kropp och knopp som snart exploderar i miljoners med bitar som tar evighet att rensa bort. Slappna av! Det är vad jag ska göra. Tänka på mig själv. Sätta mig själv i första rummet. Det har jag aldrig gjort förut!


 

Av Jennie Written Things - 18 april 2016 19:08


Vi pratade om mina tillfälligt höga blodsockervärden på jobbet idag och vad det beror på. Om jag alltid varit svårinställd, om det varit samma sak på jobben jag tidigare haft; att vid extremt höga blodsockervärden där ingenting hjälper har jag emellanåt fått gå hem och dagen därefter har det känts som att man vill dö för att man har så muskelvärk och ont i kroppen och svid i ögonen och i varenda nervtråd. Den frågan kom från chefen. Kommer du att vara en belastning för oss med tanke på din diabetes? Det sade hon förstås inte och jag vet att hon inte menade det så men det fastnade. 


Så jag tänker göra en sammanställning med vad ett tillfälligt högt blodsocker kan bero på, för mig, då det skiljer så mycket mellan två individer. Här är listan.


  • För mycket träning
  • För lite träning
  • För hård träning
  • För mesig träning
  • Träningsvärk
  • Infektion
  • Huvudvärk
  • Migränkänningar
  • Magkatarr
  • Mens
  • Mensvärk
  • Ägglossning
  • Ägglossningsvärk
  • PMS
  • PRE-PMS
  • Tiden strax efter mens
  • Tiden strax innan mens
  • Ätit för mycket
  • Ätit för lite
  • Ätit för dåligt
  • Ätit för sällan
  • Ätit för ofta
  • Ätit fel sorts mat
  • För lite dygnsverkande
  • Kvalitét på insulinet
  • Fettkuddar
  • Insulinresistens
  • Allergier
  • Stress
  • För mycket sömn
  • För lite sömn
  • Mardrömmar
  • För sen frukost
  • För sent intag av dygnsverkande insulin
  • P-piller
  • Stress under frukost
  • Stress under lunch
  • Stress under middag
  • Endorfiner
  • Dagen efter ett träningspass (vilket hör ihop med punkterna 1, 2, 3, 4, 5)
  • Ovisshet
  • Trötthet
  • Saltbrist
  • Ketoner
  • Insulinbrist
  • Fel sortens mellanmål
  • Ändrade rutiner
  • Ändrade måltidstider
  • Ångest
  • Oro
  • Smekmånaden börjar fasas ut
  • C-Peptidvärdet har sjunkit (dvs att bukspottskörteln har minskat sin produktion ännu mer, vilket den kommer göra till den dag jag dör. Den blir mindre och mindre brukbar för varje dag. Så är det med typ ett.)
  • Kroppen är i obalans. Har vi bråkat hemma? Är jag ledsen? Är jag alldeles jätteglad? Har jag skrattat för mycket under min lunchrast? Regnar det? Spänner jag mig? Ser jag fram emot ett härligt besök i eftermiddag? 

TUSEN SAKER. Jag har säkert glömt många. Så nej, jag kan inte bara säga rakt upp och ner att så här är det, det här är vad som hände, jag kan inte undvika det eller ta omvägar runt det. För jag vet inte varför det stiger. Jag vet inte varför det fortsätter stiga. Jag vet inte varför det bara bestämde sig för att vara pisshögt när jag kom in efter att ha haft hinderbana med alla barn, eller bara efter att ha gått två varv runt skolan, eller suttit ute i solen och ritat. Jag vet inte. Och eftersom att jag inte vet går det inte att göra någonting åt det. Jag kan inte förhindra att det händer igen. Nej jag är inte svårinställd. Jag tar för tusan hand om mig själv som en manisk diabetiker som inte vill bli blind eller tappa fötter eller händer eller ett enda hårstrå tack vare diabetesen.


Jag vet helt enkelt inte. 


Men det räcker oftast inte som svar. 


Något sliten Jennie dagen efter "en sådan där dag när man bara inte vet".

 

 

Taggar: #diabetes #öppendiabetes #barndiabetet #tankar #inspiration #blodsocker #lista #smartadiabetiker #barndiabetes

Av Jennie Written Things - 3 april 2016 08:57


Om jag inte hade haft diabetes. Jag tänkte den tanken igår vid vår sena middag, halv tio var all mat färdiglagad och vi satte oss ner uppklädda och jättesnygga och korkade upp det mousserande. Bara för att det kändes som en sådan dag. Så fort jag började äta kände jag hur kroppen stretade emot, den ville inte ha någon mat trots att jag var hungrig, så jag mätte blodsockret och så klart var det alldeles för högt (åt upp det sista chokladflarnet vid skafferi- och kylskåpsrensningen).


Så då tänkte jag: Om jag inte hade diabetes. Vad skulle jag göra då? Vem skulle jag vara? Skulle jag fortfarande vara mig själv, den jag är nu? Eller skulle jag ha varit någon annan? Jag fick diabetesdiagnosen några månader efter min artonårsdag och började ett helt nytt liv. Tänk att en sjukdom kan definiera en så, men det gör den, den är hela mitt liv; jag jobbar i tjugofyratimmarsskift för att ta hand om den, se efter dens behov, lyssna på symptom och vaknar med låga värden så att jag kryper till köket som Pac Man och äter allt i min väg. Banan med hallonsylt, ett glas mjölk, några chokladbitar, en skorpa med smör och hallonsylt - jag gräver ända längst in för att hitta något "sött" oavsett om det passar ihop eller inte.


Gör jag inte det så dör jag. Det är en rätt stor motivation till att fortsätta göra vad jag gör. Jag måste. Jag lever med en sjukdom som när som helst kan ge mig bestående men, som kan ta ifrån mig mina armar och ben och njurar och göra mig blind, ge mig fler autoimmuna sjukdomar än jag kan räkna till. Jag vägrar tänka i de banorna, vägrar tänka på något annat än att höja huvudet och se framåt, men ändå kommer de fram ibland de där tankarna "tänk om jag inte hade haft diabetes". Jag vet inte vem jag varit nu idag om jag inte fått diabetes. Det kan jag inte veta, inte spekulera i. Jag har heller aldrig tänk att diabetesen definierar mig, men det gör den. Den är jag. Jag är den. Tillsammans bildar vi Jennie. 


Jag trodde aldrig att Jennie skulle bli den som fick diabetes, och inte heller det som artonåring. Diabetes fanns inte ens på kartan och var ingenting jag internetsökte mig till när jag blev dålig den där sensommaren.


Men här är jag nu, fem år senare, många tusen nålstick och erfarenheter rikare. Jag önskar att jag inte hade diabetes, att jag kan njuta av en hel, lång middag tillsammans med min stora kärlek iklädd sin äckligt sexiga, grå kavaj och slippa tänka på blodsockret och insulinet - ska jag ta det innan, och riskera att ta för mycket till det jag äter, eller ta det efteråt och känna mig hög i en halvtimme med alla symptomen som medföljer? Två glas champagne till det också, hur mycket alkohol vs socker är det i det? Whiskyglaset jag drack medan jag lagade allting sänker, mycket. Stripsen höjer. Kanel sänker. Kolhydrater höjer.


Tusen tankar, hela tiden, det slutar aldrig, det kan inte sluta, för den dagen är den där jag aktivt väljer att dö. Jag vill inte dö. Jag tänker inte dö. Om det gör att jag petar i maten fastän det är jättegott och mitt emot mig sitter den vackraste människan jag någonsin träffat får det vara så. Jag får i alla fall äta middag tillsammans med honom. Jag får se honom äta middag. Jag får skratta tillsammans med honom. Bättre lycka nästa gång, med lite lägre blodsocker. 


Jag hade i alla fall en fantastisk kväll ♥



Everyday takes figuring out how to live
Sometimes it feels like a mistake
Sometimes it's a winner's parade
Delight and angers
I guess that's the way it's supposed to be

Please heal me, I can't sleep
Thought I was unbreakable
But this is killing me
Call me everything
Make me feel unbreakable
Liar set me free

#LivetMedDiabetes


  

Av Jennie Written Things - 4 februari 2016 17:38


Jag är en högpresterande människa, det vet jag nu. Jag vill göra så mycket och inuti mig finns en motor med oerhörda mängder av hästkrafter. Jag gör saker jag inte måste för att få det gjort, för att ingen annan gör det, och för att det ska gå snabbare, och för att jag vet att jag gör det bra. Tömma diskmaskinen på jobbet. Sätta på kaffet, rensa kaffemaskinen, lägga upp alla bortglömda kläder på bordet i entrén när föräldrarna kommer. Åta mig fritidsaktiviteter både måndagar och fredagar och slöjdpromenader efter slöjdpromenader. Öppningar, stängningar. Min inre motor brinner på fint. Bara det att den där inre motorn är just mental. Den finns inte. Den har ingen supermänsklig drivkraft som för mig framåt och uppåt som jag alltid levt som att den gör.


Jag vill bara göra mitt bästa. Alltid. Det spelar ingen roll vilket humör jag är på, gör jag något gör jag det klart innan jag går därifrån, och ser hela tiden nya saker att sätta tänderna i. Vi har den mentaliteten i Norrbotten. I Kalix. Ingen tar rast förrän alla träd är huggna, förrän lunchrusningen har lättat, förrän alla gäster går därifrån med ett leende på läpparna och förrän det slutar lysa rött på telefonlinjerna; även om det lyser rött hela dagen.


När jag jobbade på callcentret tog jag aldrig min betalda kvartsrast på eftermiddagarna. Aldrig som i nästan aldrig, kanske fem gånger på två år. 


Men jag vann säljtävlingar, jag var vass, hungrig, jag blev omtyckt, uppskattad, kunder som fått ett bra bemötande önskade att få bli kopplad till mig när de bokade sin nästa resa. Jag fick världens finaste omdöme på en resesida på internet där en resenär hade skrivit långa meningar om mig och en annan kollega. Ska ni boka via dem, fråga efter Jennie. Vilken tjej! Vilken service! Herregud. Stoltheten och glädjen bara pyste ur mig när jag såg det. Så jävla stolt.


Det var ingen som sade att jag skulle svara på flest mail när det inte ringde. Det var ingen som sade att jag skulle ta alla samtal när fem kollegor gick ut på rökpaus samtidigt, mitt i den röda rusningen. Men det gjorde jag, för sådan är jag, jag tänker inte ens på det. Jag bryr mig om andra. Jag ser efter andras bästa, andras behov, sätter alla före mig själv, för att jag är sådan, för att jag älskar vad jag gör och för att jag vet att jag är bra på det.


Jag blev förkyld under söndagsnatten mot måndag. Johan hade influensan förra veckan och det var bara väntat att jag också skulle få den när han var klar. Men kanske inte riktigt på en måndag... Jag stod i hallen på väg till jobbet den morgonen och tänkte att nä, det går bara inte, och vände om till sängen där jag i princip stannade till onsdagskvällen. Att promenera till ICA, hundra meter bort, dränerade mig på energi, gjorde mig svettig och slut, och det enda jag gjorde var att spela xbox och sova och försöka proppa i mig så mycket c-vitamin jag bara kunde.


Måndag. Tisdag. Onsdag. I morse var första dagen jag vaknade utan att ha drömt de där feberdrömmarna jag hatar, de som flyger runt huvudet och tvingar en att drömma det, fastän man egentligen vill drömma om någonting annat. I morse var första gången jag kunde äta en ordentlig frukost som inte var enbart Ipren och Alvedon och en banan. 


Jag må hända orkade vara ute längre än tio minuter i solen, slapp känna den där värken i mellangärdet, i njurarna, av överansträngning (jag ska inte ens tala om vad mitt blodsocker legat på de senaste dagarna, därav njurvärken). Jag må hända mottog flera hälsningar från jobbet, flera mail, "det är kaos, hur mår du?" Jaha, ja, jag är ledsen för det. Det är jag. 


Men för första gången i mitt liv gjorde jag någonting helt för min egen skull, inte för någon annans. För första gången dövade jag det dåliga samvetet som ideligen pockade på min uppmärksamhet. För första gången ignorerade jag tankarna på jobbet, på att läsa mailen, på att göra annat än det jag ville och kände att jag orkade. Jag har influensan, för fanken, jag kan inte göra mig friskare än jag är. Förra gången jag blev förkyld jobbade jag ändå, och blev inte av med besvären på två månader. Det vill jag helst slippa igen...


Och med allt som händer just nu, med min mage, med stressnivån, med den inre stressen och de nya, ökade arbetsuppgifterna, med min familj där hemma, så tänkte jag att jag måste vila tills febern är helt borta. Folk har sagt det i alla tider; kollegor, familj, sambon, vänner. Det är ingen som tackar dig för att du jobbar när du är sjuk.

 

Så för första gången i mitt liv sjukanmälde jag mig i fyra dagar. Jag räknar inte diabetesen eller körtelfebern till de dagarna, för de var betydligt fler, men då blev jag beordrad vila och sjukskrivning i veckor. Det är inte samma sak. Och ja, jag hade förmodligen jobbat om jag kunnat. Kanske inte under körtelfebervallningarna, då jag mest trodde och önskade att jag skulle dö, men när jag satt på britsen hos läkaren med nålar och dropp till höger och vänster ringde jag min dåvarande chef. Jag kanske kommer lite sent idag, jag är inlagd på sjukhuset för diabetes. Och jag hade tårar i ögonen när jag lade på, så besviken var jag för att jag inte kunde komma i tid och jobba, trots att jag låg där på intensiven med en kronisk, skitjobbig sjukdom jag inte visste någonting om.


Så lojal var jag. Så lojal är jag. 


Så att stanna hemma med influensan tills den värsta pärsen har lagt sig och jag åtminstone orkar gå tvåhundra meter utan att måsta stanna och hämta andan eller vila mina skakande ben eller gnugga över mina onda njurar, är faktiskt någonting jag känner att jag måste. Att jag vill. För min egen skull. För att inte bli sjuk igen. För att inte smitta ner andra. För att jag inte behöver förklara, men att jag gör det ändå för att det är sådan jag är.


För första gången på 23 år. Och jag tänker inte vara ledsen för det. Det tänker jag inte.


⇒ Inte heller för att jag lägger upp en bild där jag inte har flagnande hud under näsan efter att ha snytit mig 468 gånger på två dagar eller där jag inte använt smink eller linser eller ens en hårborste sedan helgen. Jag drog på mig alltsammans idag och gick ut, med två Alvedon i magen. Tog en bild, skickade till Johan borta i Riga. Och det tänker jag inte vara ledsen för heller. 


  

Taggar: #förkyld #influensa #sjuk #jobb #hälsa #livsstil #mående #högpresterande #sjukskriven #ledig #samvete #ledsen #skola #kollegor #sol #frisk #vår #lojal #diabetes

Av Jennie Written Things - 26 oktober 2015 17:56


Farmor lagar kolhydratsnål mat till mig när jag är och hälsar på som får minimal påverkan på blodsockerkurvan. Min kompis jag lunchade med här om dagen stannade upp utanför sushi-stället och sade till mig "det är väl ganska mycket socker (kolhydrater) i sushi, vi skulle kunna ta en sallad istället."


Och de som tampas med sjukdomen varje dag blir fly förbannade när någon delar med sig av en solskenshistoria om vad kosten gjorde för dem, oavsett vilken typ av diabetes personen hade. Diabetes kan inte botas. Diabetes kan inte lindras, typ ett är kronisk. Där hjälper inte kosten. Och bla bla bla.


Jag säger bara en grej till, slutklämmen, sen orkar jag inte bry mig om alla idiotiska bukspottskörtleägare där ute som minsann vet bäst för att "jag har haft diagnosen hela mitt liv." Well, fuck you. Okej. Andas. Precis som när jag tappade ett järnspett rakt över stortån idag och hjärnan imploderade av vackra ord som jag bara log mig genom medan det kändes som att tån krossades - vilket den förmodligen gjorde. 


Ni som är friska, som jag för övrigt tycker är de mest kloka människorna i detta sammanhang. Vad tror ni ger mest blodsockerpåverkan - en laxsallad utan pasta eller en tallrik med nio bitar sushi? 


Jag har aldrig mött en människa som trott det många diabetiker stenhårt tror på. Varenda en jag träffat säger att "borde inte blodsockret hålla sig på en dräglig nivå om man slutar med snabba kolhydrater?"


Men nej, diabetes typ ett har absolut inget med kosten att göra. Absolut ingenting, om man ska tro många diabetiker. Liksom vilken planet kommer ni ifrån? Hur kan ni undgå att se, att tänka, att se samband, att märka vad som händer runt om kring er, på er egen tallrik? Nej, man kan inte bota diabetes, men man kan fan lindra den. Jag gör allt jag kan för att mitt liv ska vara så drägligt som möjligt med vissa undantag, och jag tänker inte ens på det längre, det blev en självklarhet när diagnosen kom. Sushi är en av mina favoriträtter, och efter att ha ätit det kan jag med gott samvete må dåligt resten av dagen för det var ett val jag gjorde. Laxsallad är supergott också, och den kan jag äta och sen fortsätta utan att ens blinka eller titta på blodsockermätaren för jag vet att inget hände.


Suck. Är det någon som sprider fördomar om diabetiker så är det ta mig fan dem som redan lider av sjukdomen, inte är det då omgivningen, de ickesjuka. Jag älskar er allihop för att er omtanke sticker i många sockersjukas ögon. Jag gör verkligen det. Det är inte ni som är okunniga, som vägrar tänka längre än näsan räcker.


Det spelar ingen roll om man haft sjukdomen i femton år eller fem veckor eller inte alls. En banan höjer fortfarande blodsockret mer än en gurka gör. Oavsett var man befinner sig i livet, i världen, i ålder, i sjukdomsstadie. Men nääääää. Jag ska leva precis som innan jag blev sjuk, för kosten har ingen betydelse när man har typ ett. Hur kan man ens få hjärnan att formulera de orden? Har man sockervadd mellan öronen eller vad är det frågan om?


Nej, man blir inte frisk av att äta glutenfri lågkolhydratkost, GI eller övrig lågkolhydratinspirerad kost. Men det lindrar betydligt. Och det tänker jag stå för, säga, högt och ofta. Jag är kronisk sjuk, men jag kan styra mycket tack vare det jag äter även om vissa dagar inte går att förstå sig på. Och ja, jag äter som de vanliga döda emellanåt, ris och potatis och kolhydrater i mängder. Choklad i massor. Juleskum, juice, så sockervärdet slår i taket. Men jag skulle aldrig få för mig att säga att kosten inte har någon betydelse för hur min sjukdom beter sig. Bukspottskörteln är trasig och kan inte längre hantera sockret i maten utan hjälp. Bara det säger ju sig själv. Till och med mina sexåringar förstår det. Till och med dem.


 




Av Jennie Written Things - 24 september 2015 21:12


Hösten är här med nyckfulla regnskurar, för stor jobbjacka som jag under korta stunder i fönsterglasen ser ut som min mamma i. Jag står med på schemat uppsatt på tavlan på Fritids, jag cyklar hem i vinande stormar så att det suger i benen i alla backar och handen får torka bort vätan ur ansiktet på väg framåt. Kallt, grått, sedan kommer solen och jackan åker av fortare än kvickt. Sommaren har inte släppt sitt tag, inte än, inte helt. En krigare är vad hon är. 


Ögonen är grusiga nu trots att klockan bara är lite över nio. Imorgon är det fredag igen och en ledig helg tillsammans med min stora kärlek väntar, som jag ser fram emot det. Tekoppar i mängder och tända ljus och min nya favoriträtt zucchinipasta och snart borde min nya diabetesmottagning ringa för att boka in en tid för årskontroll och ögonbottenfotografering. Sist jag var på en sådan ska jag inte nämna för det svider lite att tänka på, men mitt långsocker är fortfarande fint så ta i trä, så jag hoppas att det ändå är okej ställt med mina brungröna tingestar. Jag skickade efter ett par nya glasögon här om dagen också och jag kan knappt bärga mig inför att jag får hem dem, åh. 


Och när lönen kommer, vilket den borde göra imorgon, lagom till helgen och allt vad det innebär, så ska jag styra min breda näsa hela vägen till den för mig okända affären som hyser kappan jag blev vanvettigt kläd-förälskad i i samma veva som jag provade ut nya glasögon. Den, en vinröd sjal, mina glasögon och slutligen en ny väska och ja, hela detta inlägg är receptet på allt det som känns alldeles, alldeles fantastiskt.


 

Av Jennie Written Things - 2 juni 2015 17:36


Finns det någon hälsosam kosthållningsgrupp på Facebook där man kan dela recept, frågor och intressanta artiklar eller upplevelser utan att bli korsfäst för sina åsikter? Jag är en åsiktsmaskin, älskar att diskutera, att lyssna, att lära mig, och jag rättar gärna folk när de har fel. Det är inte elakt, det är självklart. Jag skulle inte vilja sitta och säga fel saker under ett helt möte utan att någon sade åt mig att det heter faktiskt inkorrekta saker. Konstruktiv kritik är vad som för oss framåt och vad som utvecklas oss. Självklart kan de sägas på olika sätt. 


Och ibland är man bara irriterad. Tyckfriheten är dock, oavsett sinnesstämning, alltid gällande, även om man inte alltid ber om kritik eller att någon ska säga emot. Oavsett om mottagaren sitter på andra sidan skärmen och himlar med ögonen och skriver massor av arga inlägg är det alltid ok att uttrycka sina åsikter, speciellt för att varna andra för något som andra tror är harmlöst. För oss som är diabetiker, typ ettor med noll eller ytterst lite insulin kvar i kroppen, är det direkt skadligt och farligt att befinna sig i ketos - trots att LCHF-gruppen och deras guru Kostdoktorn förespråkar optimal ketos. 


Det där med ketonerna minns ni? En frisk människa kan ha ketoner utan att det är skadligt. Äter man mindre kolhydrater än kroppen är van vid omvandlar den energi från en annan källa istället, i detta fall fettet, och därför är ketonerna höga = ketos. Men för oss diabetiker kan det innebära syraförgiftning trots ett normalt blodsockervärde och det är skitfarligt. Alltså bör ingen diabetiker, någonsin, utesluta alla kolhydrater och leva på strikt LCHF som gruppen förespråkar. Jag gav en fin, normal input om att likt alla de inlägg där folk måste skriva att "idag åt jag vattenmelon, obs ej strikt" så att nybörjare fattar att vattenmelon inte bör ätas varje dag, bör inläggen - eller det fastnålade inlägget i gruppen - ha en varningstext där det står det ovan nämnda. Typ ett diabetiker bör inte använda sig av ketos-metoden därför att det är ... återigen .... F-a-r-l-i-g-t.


Men nej. Absolut inte. En av admins sade att jag inte visste vad jag pratade om och att jag skulle få en chans till att bättra mig och fatta att ketos är bra för alla "för det säger Kostdoktorn" innan jag åkte ut (?) Samma admin som inte lyder sina egna regler som de är väldigt måna om att vi vanliga döda måste göra  - till exempel det där med att alltid skriva på fotot föreställande ens middagstallrik om man inte äter strikt, så att folk fattar att de inte ska äta så. Att man unnar sig. Att man fuskar, fastän man bara äter helt normalt och njuter av sin middag. Och det höll jag inte med om.


Nu hittar jag inte gruppen i mitt flöde. Det kom upp nya regler där i går. Igen. Att konstruktiv kritik ej får framföras, för att det inte tjänar någonting till. Vill man lämna ska man lämna utan någon kommentar, för det tillför ingenting. Klart som fan det gör, det är ju så man förbättras. Men okej. Det gäller tydligen inte alla. Gör LCHF verkligen folk så hjärncellstomma och arga?


Så finns det någon grupp som inte dödar en för att man äter bananpannkakor (den tjejen blev också borttagen) eller coleslaw med rårivna morötter och som ej innehåller något med lågfett för det är en helt annan åsiktsfull historia, så tipsa gärna. Jag gillar middagstips, hälsosam mat, paleo, raw food, närproducerat och gott kött och svarar gärna på folks frågor, är ganska harmlös och rättar människor som inte ser sina egna misstag. Om någon vill skriva cräm fräche så är det ok. Om någon däremot säger att Netflix nya serie heter Bloodlust, så säger jag att den heter Bloodline. Och Bloodline är bra. Så äre. 


Och. En sak till. Träning är alltid bra, oavsett kosthållning eller livssituation. Man behöver inga springa en mil varje dag, inte lyfta massa vikter, men att äta LCHF när man är tjock för att slippa träna och ändå går ner i vikt är inte bra det heller. Lagom av allt. Kroppen behöver få flåsa lite. Inte bara processera allt socker vi matar den med till frukost, lunch och middag. Bättre kan vi.


Av Jennie Written Things - 29 maj 2015 11:26


Ja, ok, jag har missuppfattat hela grejen med LCHF. Igen. Att jag aldrig lär mig vad det går ut på, för jag kan ju ingenting och jag vet ingenting... "Det är vi admins som bestämmer vad som är LCHF och inte", sade dem efter att ett inlägg igår kväll spårade ut totalt. Folk blev helt rabiata på en tjej som lade upp ett inlägg om att hon just ätit bananpannkakor med flera hundra kommentarer av arga, vuxna människor.


LCHF går alltså ut på:


Att frukt och morötter aldrig är ok. Men mörk choklad, cola light, questbar och red bull är det.

Att man ska räkna och väga allt man äter, plus sin egen vikt dagligen. Proteinmängden ska vara exakta kroppsvikten man vill väga, och fettet det dubbla, och helst inga kolhydrater alls.

Att man alltid ska vara i ketos, det vill säga gå på fettdrift, alltså ställa in kroppen på svält - kolhydratbrist - så att man stinker aceton, kallsvettas och får hjärtklappning. Det är det optimala och därför man äter det. 

Att adminerna i en grupp bestämmer vad som är LCHF och inte. Ej att förglömma ....

Och... Att LCHF äts av de som bara vill gå ner i vikt.


Jag trodde det ungefär gick ut på att äta sig mätt på rena, oprocesserade livsmedel och undvika tillsatser och kemiskt framställda råvaror. Så naturligt som möjligt, och inget gluten eller socker eller snabba kolhydrater eller läskiga light-drycker eller barer. Alla råvaror med kolhydrater är inte nödvändigtvis dåliga kolhydrater heller, och vi behöver en viss mängd kolhydrater varje dag. Att må bra utan att väga och mäta oss själva eller maten. Att inte behöva kalla det för en diet. Att slippa kalla det LCHF.  Att äta för hälsan och kroppen, en hållbar livsstil som sträcker sig över resten av våra liv. Att äta för själen, helt enkelt. 


Men jag förstår. Jag vet ju inte. Jag kan inte kalla mina bananplättar eller rotfrukter till middag (som förövrigt är så jäklus gottus) för LCHF, innan någon kommer med sina pekpinnar och säger att "du måste i så fall skriva att du äter liberalt, annars tror nybörjarna att allt detta är ok" eller ännu bättre, "du måste skriva att du unnar dig eller fuskar när du äter rotfrukter, annars tror nybörjarna att detta är ok", eller min favorit "detta är inte lchf" eller denna: "mer fett och mindre kolhydrater är det bästa."


Nu blev jag så himla hungrig så jag måste gå och hitta mig någon lunch. Jag är så himla sugen på sushi. Nej, sushi är inte det minsta lchf eller lågkolhydratkost, men det struntar jag i. Jag mäter inte, jag väger inte, jag kallar det ingenting. Jag kallar det min mat. Och då får de heta vad tusan det vill. Strunt samma vad maten kallas, ät och må bra säger jag. Kram och puss, nu snör jag på mig skorna för en tur till Täby Centrum för mat och studerande. 


  

Vem är jag?


Jag är som vem som helst och ingen alls. Jag är duglig, ärlig och ironisk. Besitter den skevaste humorn i stan. Författarhjärta. Always.

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Sök efter gamla inlägg

Förfluten tid

Kategorier

En titt i backspegeln

Translate the blog


Skapa flashcards