Mammas födelsedag har passerat, fantastisk och fin och mitten bestående av tårta och presenter och huvudvärk - igår regnade det hela dagen så tillslut knöt jag på mig springskorna och promenerade i 45 minuter med Johan i örat, dyngsur. Älskade kompis.

Jag vill skriva men har inget att skriva med så jag läser och fantiserar och drömmer. En dag är den färdig. Nya idéer hopar sig i hjärnan, relationsromaner om nästan-vuxna med gammal själ precis som jag. Den åldern vill jag skriva om och för. Det måste finnas någonting annat och mer än bara blonderade längder och smink och bekräftelsebehov. Riktiga människor, ärliga, utan krusiduller. Jag vill hitta dem i min hjärna och jag vill skapa dem på papper.

Jag såg ett namn, egentligen ett ord, i en bok som fastnade. Två ord. Två namn. Kanske namn på huvudpersoner, eller döttrar om några år. I höst åker vi på vår resa. Vi gör det. Lite äldre, lite mognare. Bort med alla tänk om-tankar och bara vara. Bara njuta. Leva.

Jag har köpt en ryggsäck. En riktig, rejäl. Nu är det på riktigt. Nu kan vi ta i drömmen, inte bara ha den flytande där inne. Den är här nu. Vi har gjort den möjlig. Jag och han. Tillsammans, det bästa vi kan vara. Alltid. Han gör mig glad, levande, fyller min värld med färger. Med liv. Skratt, hjärtslag, andetag, armar som sluts om mig.

Allt. Det är allt. Det är oss. Alltid.

Snart.

Juli, bästa juli, tog slut i dagarna och jag tillbringade kvällen utan Johan, som åkt för att jobba. Med allt fantastiska som varit och allt det okända som väntar var det verkligen inte konstigt att magen körde ihop sig och ångesten kom krypande. Ja, det gjorde den, och jag skäms inte för det. Det vore att skämmas för den man är. Jag arbetade så hårt i vintras och våras att jag körde slut på mig själv och jag är inte tillbaka ännu, det känner jag, det känner blodsockret. Jag kämpar fortfarande med att leva i nuet, njuta av det jag gör för stunden. Det är svårt när man spenderat ett halvår med att tänka inte bara steget före utan fem steg före, och det utan att ha någon egentlig tid till att göra det.

Juli, fina juli, tog slut och med det semestern. Vi har hunnit göra så mycket, se så mycket, och ändå lite, så där som det är. Man blir aldrig färdig att njuta av sommarens alla goda ting. Blir aldrig klar med att springa runt elljusspåret eller bada i havet eller spela volleyboll eller äta lunch på en uteservering eller ligga tätt intill varandra och bara viska, skratta, i timmar, långa ljusa nätter där solen aldrig var långt borta - nergång 00:00 och uppgång 00:01, i alla fall i början av sommaren. Hur fantastiskt. 

Jag har inte hunnit skriva en sida i boken trots att sommarhettan ligger runt mig som en extra hud och jag riktigt kan känna var hon är och vad hon gör, min Jasmine, vad hon går igenom och vad hon kämpar med. Jag har däremot läst de två första Game of Thrones-böckerna, på engelska givetvis, tegelstenar i pocketversion på många, många hundra sidor. Jag har läst andra böcker och jag har fiskat i stugan under ett par sommarkvällar, en av dem tillsammans med min syster som tagit körkort (!). Jag har grillat och umgåtts med kompisar, spelat minigolf och jagat Pokemon och besökt Piteå, Kalix, Boden, Luleå, Göteborg och Malmö, och en vända till Arlanda för att byta flyg.

Jag har skrivit förut att under mina lyckligaste dagar skriver jag ingenting alls här i bloggen trots att jag har så mycket att berätta. Det gör jag inte därför att jag vill njuta av dem, istället för att alltid dokumentera dem. Jag vill njuta helhjärtat. Lägga bort telefonen.

Jag har saknat att skriva; satte mig precis vid Morris dator innan hemfärd trots att bussen går snart, bara för att jag måste få känna hur fingrarna jobbar och ovansidan av handen blir stel av ansträngning, när meningarna fylls upp snabbare än jag trodde och tänkte. Jag ger dem fria händer (haha) att göra vad de vill, att skriva vad det vill. Det här är resultatet.

Juli, fantastiska juli. Vår femårsdag har passerat och vi är nu inne på vårt sjätte år tillsammans. Jag ser ingen början och inget slut på det vi har och lever. Som en gammal man sade en gång "det fanns inget före och det finns inget efter". Jag älskar honom med mer än vad som är möjligt, med allt jag äger och har - den där sambon jag har, inte den gamla mannen, även om den filmen fick mig att reflektera länge.

Jag tänker inte förminska det, lika lite som jag tänker förminska faktum att jag lider av ångest med ojämna mellanrum, ångest som dyker upp när gränserna suddas ut och jag står inför nya äventyr. Det är en mäktig känsla, att kunna välja väg, att stå inför valet att välja väg, men när den trygga stigen plötsligt försvinner blir det kortslutning. Och det är helt okej. Det är det. Ångest och diabetes är en fruktansvärd kombo, men man överlever. Det gör man. Och man hittar alltid nya vägar, även om man får krypa bland höga ormbunkar eller simma över floder för att finna dem.

Och jag gör det inte ensam. Jag är aldrig ensam.

You were my home. I knew from the moment I met you, so many years ago.

Jag är inte rädd.

Vi är rädda för det vi inte förstår, och vi förstår inte det vi är rädda för. Det är enkelt, så oerhört enkelt, att skylla problem i dagens samhälle, ofta när barn och ungdomar är inblandade, på spel som till exempel Grand Theft Auto. Att gränsen mellan spel och verklighet suddas ut, att ungdomar inte förstår skillnaden och börjar leva sitt liv efter spelets standard. Jag har sett många krönikor och debattartiklar om just detta spel och kopplingen till ungdomarnas förfall. Som att GTA gör barn till monster som trakasserar kvinnor, våldtar, rånar, slåss. 

Barn som spelar Battlefield, Call of Duty, Half Life, Uncharted, Tomb Raider, Gears of War, Far Cry, Last of Us, Dragon Age - ja, till och med Mario - för att nämna några - tränar upp sin reaktionsförmåga väldigt snabbt. De lär sig att hitta lösningar, att tänka utanför boxen. Hur ska jag bära mig åt för att komma till andra sidan? Springa genom djungeln där tigrar och ormar lurar, eller gå runt längs strandkanten och riskera att bli upptäckt, eller dödad av en krokodil eller sankmark? Om jag bara har en liten livruta som blinkar och ingen medicin - vad gör jag, hur gör jag? Det tar längre tid att skriva ut än att tänka ut svaret. Åratal av datorspel har slipat hjärnan att fatta snabba beslut, som också är till en stor hjälp i det verkliga livet. 

Och ofta finns det även Multiplayer att välja, där fler spelare världen över går ihop och spelar. Det övar upp förmågan att samarbeta, att veta vad man ska göra, att leda, att följa, att dela ut order, att följa order, att motsätta sig order för något annat förslag, att hurra tillsammans eller att svära tillsammans, att hjälpa varandra. Det gör inte ungdomarna mordlystna, det gör ungdomarna medmänskliga. Att kombinera detta med den snabba reaktionsförmågan kan vara liv och död vid en verklig olycka, till exempel i trafiken, det kan hindra en från att köra för fort på smala, krokiga vägar för man vet att det kan vara underkylt regn som ligger och lurar. 

Något någon sade kan få en att snabbt ta kommando över en situation, oskadliggöra förövaren vid till exempel ett gisslandrama (om man ska tänka så stort) med rätt ord och rätt rörelser. Det lär en att veta varför och hur ett flygplan flyger, det lär en om relationer mellan människor - att allting man gör spelar roll i slutet, och att man gör det för någonting. Det lär en om vänskap, om att världen inte är svartvit, det finns mer än bara en eller två sidor av historien, om att kämpa och våga och att utmana sina rädslor.

Barn idag förstår skillnaden mellan spel och verklighet. Klart det finns avvikelser, men så är det ju med allting vi gör. Föräldrar är rädda för det de inte förstår, och förstår inte det de är rädda för - de vill ofta inte förstå vad eller hur ens barn spelar, mer än att skylla eventuellt beteende på "det där jäkla spelet". Sitt med ditt barn när han eller hon spelar. Titta vad han eller hon gör, och du får en helt annan uppfattning. Det garanterar jag. 

Men uttala dig inte om någonting du faktiskt inte har en aning om. Gör inte det, gå inte ut i tidningar och skräm upp folk med att Ali mördade fem människor efter att ha spelat GTA. Ett spel kan inte få någon att mörda. Ett spel kan få en att bli ledsen, arg, vansinnig, skiträdd, lycklig, glad, men det kan inte få en att mörda. För om det gjorde det med en enda människa, borde det inte rimligtvis göra det med alla andra som spelat också? 

Barn vet mer än man tror. Barn förstår mer än vad man tror. Jag vågar säga och jag står för att jag säger det - att spel är en av de bästa läroplattformarna man kan hitta. Ingenting utvecklar en människa så mycket som ett riktigt bra datorspel.

Ett bra spel sitter kvar resten av livet, som en bok eller en film man en gång såg - bara att man själv ofta väljer hur nästa kapitel ska se ut i ett spel. Man utvecklas. Man växer. Förlöjliga inte det, pracka inte ner på det, tala inte strunt om det. Lär dig vad det är, och det ska aldrig skada dig. Det värsta det kan göra är att visa dig att du hade fel. Och vad är ett tappat ansikte och förståelse jämfört med ett hat mot det okända och gräl med ens barn om att "det där jävla spelet bara förstör dig, det vet jag"?

Nu har jag försökt skriva någonting i flera dagar. 

Jag skriver när jag är glad, när jag är som lyckligast. Jag skriver när jag är ledsen, när jag är arg - då smattrar fingerspetsarna (numera de långa fina naglarna) över tangentbordet och jag rasslar dit flera stycken fortare än någon hinner bokstavera till amöba. Men när jag inte vet vad jag är, hur ska jag då veta var jag ska börja? Hur jag ska formulera detta "någonting" till någonting begripligt? Jag har gått genom samtliga känslor under de sexton timmar jag varit vaken. 

Förvirring. Någon okänd som ropar god morgon. Jolsson. Varför ropar Jolsson god morgon? Ja, justja.

Lycka. Johan ligger bakom mig i soffan och håller armen om mig eller fingrarna sammanflätade sådär som vi legat hela natten.

Glädje. Han ler mot mig när han vaknar - och så lite oro också, för han hostar så förskräckligt. Lite sån där vardagsoro att nog skulle du allt behöva ligga kvar i sängen och få kli på ryggen hela dagen så att du kryar på dig. Sådan oro. Tuberkulos får man inte när man är trettio år och vaccinerad. Eller?

Missmod. Städa. Hela dagen städa. 

Träningsvärk. Ja, träningsvärk är en känsla. Jag har träningsvärk i varenda känsla just nu.

Lite ingenting. Nu är hyresvärden snart här och ska hämta nycklarna. Vad känner jag? Lite ingenting passar rätt bra på det för jag kände ingenting speciellt. Förrän hon började få panik. Jag skojar inte jag har aldrig sett en människa vara så sjukligt pedantisk någonsin i mitt liv, det är typ Varghjärta deluxe på den, ni som läst Mormor. Jag bara jahapp då har jag städat i onödan och brutit av en nagel i onödan och fått en hylla i huvudet i onödan och slagit armbågen nästan ur led i onödan och blivit täckt av både damm, blåmärken och skrapsår i onödan.

För det var ju så klart inte bra nog. Jag körde efter mitt eget mantra och sade ingenting för jag var nöjd. Om farmor skulle varit stolt över min städning, då är jag nöjd. Och jag var nöjd. Det var den mest städade lägenhet jag haft hand om, och det säger mycket. Jag fortsatte att skina som en sol när resterna av våra ägodelar svävade ut genom ytterdörren och jag fick springa upp och ner för trapporna femton gånger till för att människan inte ville behålla en pinal som vi rört i. Jag bara log. 

Här gick jag och trodde att jag var lite snäll som lämnade kvar sådant alla människor använder, så som Varghjärta lämnat kvar saker åt oss förra året när vi bosatte oss där. Tänk ett strykjärn och en oanvänd såpa-flaska, en ny dammvippa, oanvända glas. Nope. Ut med det. Ut med det bara. Där slängdes en ersättningslampa för den som gått sönder, en stor spegel, glas och tallrikar i mängder och omängder - jag hade ju ingenstans att häva dem. På cykeln kan man knappast ta två flyttlådor med grejer som både hör till en och inte men som man plötsligt blev ansvarig över för att handspriten inte täckte alltihop.

Så jag fick ringa en vän. 

Jag fick kasta bort tusentals kronor och ringa en vän och åka därifrån med resterna, det jag knappt hann reagera på om jag skulle spara eller inte. 

Jag ville ge Hägernäs en sista bitterljuv blick, riktigt insupa känslan av att jag och vi kanske är klara här, vi kanske inte kommer tillbaka igen. Det kanske är sista gången jag skriver i kategorin Stockholm. Jag ville spara det minnet inom mig och ta fram det om tio år när vi bor var vi nu bor när det är 2026. Att minns du när vi städade ur lägenheten i Hägernäs? Solen sken, musiken skrålade, vi pratade om då och nu och sen och kanske. Minns du hur vi trivdes där? Hur fint vi bodde?  

Så blev jag bara arg istället. Marscherade därifrån. Eller ja, cyklade därifrån med åskmoln över huvudet som sedan brakade loss lagom till jag sjönk ner i soffan och andades ut. Jag hade knäppt upp gylfen om jag haft någon sådan, låtit håret falla till sidorna och bara drunkna bland kuddar och väskor och oredan vi drog med oss som vi snart ska dra iväg med till förrådet eller hem.

Hem.

Johan och jag.

Semester.

Det gör det värt det, alltihop. Och jag fick skrivet någonting också. Ganska många gånger, faktiskt. Hurra.

Hemkommen från Kroatien, den bästa veckan någonsin, och firandet av den där mannen som fyllde 30. Hem i några dagar, knattra ihop fler sidor på boken, och därefter svida om och åka till Norrbotten på bröllop för bestie. Gah det var topp fem detta år. De övriga tre är typ när Johan råkar fisa och säger förlåt jag måste gå på dass, när farmor och farfar fick se mig igen och att sitta ute på balkongen med Anneli eller bara se fotboll med pappa eller sambo eller f&f eller vara i stugan eller i Johans famn eller det nionde avsnittet av senaste Game of Thrones. Ja, topp fem denna månad. Topp femtio denna månad.

Jag ska klistra in lite bilder tänkte jag, men det tar visst en stund att ladda och att skriva med långa naglar går långsammare än med korta. Jag har i alla fall på mig en ny klänning som bara fanns i ett begränsat antal och det lokalt - har ätit massor av löjromsmackor, givetvis med tunnbröd, äkta tunnbröd från Kalix, åkt bil och taxi och flygit och lyssnat på tystnaden och fått beröm av Johan för det jag skriver. Allt detta måste vara topp hundra denna månad. Köpt mig den där parfymen för en del av skatteåterbäringen. Slutat jobba. Njutit. Solat. Badat. Utomlands i alla fall. Ätit fika. Skrattat, åh som jag har skrattat. Längtat hem. Längtat tillbaka. Lagat middag. Lyssnat på musik. Beundrat mina naglar.

Blivit kär i min tärnklänning farmor ville se som bröllopsklänning.

Blivit kär på nytt när jag kom hem och fick en bautakram av min sambo jag hoppas blir min man. Jag blir kär varje dag i den där. 

Lyssnat på Daniel som snarkar (obs: nutid) som ett gammalt godståg från Sovjet. I skogen kan ingen höra dig skrika fast i vardagsrummet kan inte ens du själv höra dig tänka, men det är okej, för jag sitter här med topp tusen denna månad och är bara så glad över allting. Det är jag. Det tänker jag vara.

Nu ska vi se om bilderna funkar.

Nähäpp inte det, då kör vi en sån här då som jag fick skickad till mig.

Bästa finaste ni ♥

Pressmeddelande angående jennzie.bloggplatsen.se och alla andra utrymmen där denna Jennie är representerad.

I samrådan med mig själv, mitt inre, min magkänsla, mitt hjärta, min mage, boken Lär Dig Leva, läkarnas inrådan, allmänna studier, tips, uppbackning och moraliskt stöd har jag beslutat mig för att inte skriva om saker som är negativa. Jag slutar. Jag behöver inte skriva om att jag mår dåligt efter att vi har bråkat, att jag inte har hunnit städa, inte orkar laga mat, inte orkar träna just idag, att det är för varmt, för kallt, för jobbigt, för trist, för stressigt på jobbet, fel i texten, ångest, stressigt, att det känns som att jag vill lägga mig ner och gråta. Det här blir sista gången jag skriver utläggande om det som är eller känns dåligt. Dåliga tankar föder fler dåliga tankar och drar ner andra i samma synsätt. Jag ska sluta stressa och försöka leva i nuet, varje dag. 

Jag är fortfarande inte på banan efter söndagens händelser. Jag mår bättre och bättre psykiskt varje dag som solen skiner och jag kan sitta ute i solstolen på balkongen eller skriva på min bok, men det går långsamt och det är okej, i måndags rusade hjärtat så fort att jag hade kräkts av ångest om en hare hade sprungit förbi eller en skata kraxat till från trädet en meter bort. Jag har skrivit fyra sidor på två dagar och det är jättebra. Jag ska inte jämföra det med att säga att jag tidigare skrev fyra sidor på en halvtimme för då är jag där igen, nere i jämförelse- och ångestträsket som ingen, allra minst jag själv, mår bra av att tänka på. Jag mår inte likadant nu som då. Jag är inte samma nu som då. Jag är jag just nu. Här. Nu. Jag är ingen annan. Jag är jag. 

Jag andas. Lugnt, djupt. Jag gör saker som jag mår bra av, stora eller små spelar ingen roll. Jag försöker att inte tänka "tänk om" och vara steget före sådär som det står på mitt CV att jag är och att jag alltid har varit, letat nästa kick, fortsatt framåt snabbare och snabbare tills jag dunstar in i en cementvägg och faller. Att ha många bollar i luften är en annan sak som står - stod - på mit CV. Men det är ingenting att eftersträva. Det är rent ut sagt riktigt värdelöst att vara en sådan, för man får ingenting gjort.

Det här är en typisk Jennie-skildring.

Jag lägger ner datorn för att jag ser att blommorna behöver vatten. Går till köket för att hämta vattenkannan när jag ser att smöret står framme. Då kan jag lika gärna bre mig en macka. Jag slänger smörpappret i soporna och inser att den är full, så jag går ut med soporna, lämnar mackan kvar på bordet. Ser ett par moln borta i horisonten, har de lovat regn? Tar upp datorn när jag kommer upp igen och kollar Klart.se, sedan ser jag ICA-tidningen på soffbordet och deras bra erbjudanden och bestämmer mig för att gå dit. Går för att sminka mig eller åtminstone borsta håret, ser att det är dammigt på hallbänken och tar fram trasa och skurhink, sätter på musik på datorn innan jag hinner börja och så ringer mamma och vill säga hej. I slutändan - vad har jag fått gjort? Jag har inte handlat, inte vattnat blommorna, inte sminkat mig, inte rengjort hallbänken, inte slagit igång musik eller lagt ut en ny soppåse. Min smörgås ligger kvar på bordet och är stenhård. 

Det går liksom inte.

Många bollar i luften kan slänga sig i väggen jag precis dunkat rakt in i.

Närvarande. Noggrann. Empatisk. Harmonisk.

Det rimmar mycket bättre än stressad, snabb, steget före, ineffektiv, glömsk, irriterad, virrig och nervös.

Jag är  tacksam över att min kropp sade åt mig att varva ner. Jag har ignorerat dens önskan i ett halvår, och det var inte förrän nu när jag nådde botten som jag insåg att jag var trasig inuti. Jag behöver läka. Hela. Det gör jag inte om jag fortsätter stressa, fortsätter cykla jättesnabbt till bussen i tron om att jag är sen, om jag får ångest för att jag missar det där tåget eller att mikron tar så lång tid på sig att värma temuggen. Småsaker som blir till en enda fruktcocktail av farliga ämnen för kropp och knopp som snart exploderar i miljoners med bitar som tar evighet att rensa bort. Slappna av! Det är vad jag ska göra. Tänka på mig själv. Sätta mig själv i första rummet. Det har jag aldrig gjort förut!

Det är så underbart fantastiskt jättefint väder ute nu så man blir helt lyrisk när man går ut eller sitter vid busshållsplatsen i klänning och det är varmt. Vindbrisen över ansiktet, solstrålarna, till och med i skuggan. Jag njuter. Jag blir så lycklig i själen av sådant här väder. Alldeles lagom varmt. Häggen blommar, man kan springa utan tjocka tröjor, gå omkring i shorts och t-shirt och njuta av solstrålarna över armarna. Näktergalen sjunger, hundratals fanfarer i skogarna av alla de sorter och allting blir så grönt, så skönt.

Jag var hemma på besök i Norrbotten nu under långhelgen och det var lika fint väder där. Att träffa de sina medan solen skiner, prata om minnen och om drömmar och om platser som har något speciellt över sig, är speciellt i sig. Jag åkte därifrån med lättade axlar och kom hem till ett vansinnigt vackert Stockholm, där klänningen genast åkte på och jag och Johan satte oss på balkongen och hade grillmiddag med några vänner och cyklade hem mitt i natten och det var fortfarande varmt.

Sådana här dagar tänker man på att man så gärna vill cykla ut i Sverige, promenera bland ekskogarna på Öland, känna doften av hav och tång och får och frihet. Skriva klart den där boken på en altan någonstans i morgonsolen, skratta och dansa utomhus till en döende sol och att gifta sig och att klättra i berg med hisnande utsikt. Äta lunch på en avlägsen taverna. Ligga länge i en stor dubbelsäng med en sänghimmel av skira tyger som långsamt lyfter sig i vinden och bara vara, prata, skratta, mysa, pussas; solbränd och fräknig.

Höra vågornas brus. Äta glass. Bada naken i midnattssolen, eller hoppa från en klipphäll rakt ut i det friska, svala vattnet och sudda bort dagens solsveda. Jag älskar färgerna, ljuden, av sommar. Jag inspireras av sommaren. Allt som ligger för ens fötter. Jag vill ha alltihop, som en buffé eller en strutglas med extra allt för 75 kronor bara för att jag inte vill välja.

Jag älskar sommaren.

Jag älskar det här.

Gå ut i skogen och bara vara, lyssna, se. Andas in friheten. Det här är frihetskänsla för mig.

Bästa idag, bästa i veckan, bästa 2016.

"Till alla forskare, läkare och förståsigpåare! Hjälp mig att förstå några små ting. Jag är en av de farliga självutnämnda experterna på nätet som rekommenderar farlig mat till barn. Jag behöver er hjälp och kunskap. Vad är det som är farligt med att barn äter fisk, kött och kyckling i stället för hotdog, hamburgare och fiskpinnar?