Vi åkte ifrån Sverige när min ångest var som värst, när jag än en gång ramlat ihop till en blöt hög på golvet. Vi flyttade hem till Kalix sekunder innan jag brakade på riktigt, jag hade inte klarat en vecka till i det tempot och med allting som snurrade. Att åka iväg till Nya Zeeland var det enda jag ville, det enda jag kunde tänka på.

Jag har haft ångest sedan jag var tretton år gammal, den har kommit och gått men alltid funnits där, dykt upp när allting har ställts på sin spets. Det var inte vad jag önskade att min blogg skulle handla om men det är mitt liv. Det var mitt liv. Visst fick jag ångest i Nya Zeeland och Australien också men inte lika mycket, inte lika ofta. I början var det som vanligt med attackerna, det som blivit normalitet hos mig, men sedan blev det längre och längre mellan gångerna och detsamma med migränen och förkylningarna - de kom mer och mer sällan och jag var gladare, piggare, både utanpå och inuti och innanför "inuti":et.

Nu kom vi hem till ett smällkallt och snötäckt Nord-Sverige och identitetskrisen, eller egentligen allt annat förutom min identitet, gjorde att jag fick själslig klaustrofobi; precis som när vi fastnade i den lilla bygden Croydon på grund av gräsbränder för någon månad sedan. Det var en stad, ett samhälle med hundra invånare femton mil ifrån nästa lilla spökstad i samma kaliber och där fanns ingenting annat än kvalmig hetta, lukten av majbrasa, brinnande, döda träd och ett hotell med tillhörande husvagnspark. Några hus, några levande träd, öken, sand och kala buskar med några färgglada blommor här och där. Hotellet var byggt i slutet av 1800-talet och var förmodligen inte renoverat sedan dess. Samma åtta familjer har väl bott i stan sedan det första skjulet byggdes. Typ så. Min mage knöt sig när vi fick vända om för att undkomma lågorna och ta oss tillbaka till den lilla sömniga staden fem mil bort, ett ställe jag hade hoppats aldrig få se igen.

Då upplevde jag för första gången själslig klaustrofobi. Det fanns inte ens täckning på telefonerna. Jag behöver inte mycket, speciellt inte på semestern, men att inte ta mig därifrån på grund av avstängda vägar, brinnande träd och mörkret som sakta föll, och ingen telefon och en karl med samma känsla... Den natten sov jag nästan ingenting, låg och vände och vred på mig i bilen med öppna fönster och blev så myggbiten så benen var alldeles knottriga. Det var för varmt i tältet, åskstormar plöjde över natthimlen långt borta och kvalmigheten gjorde oss svettiga.

Själslig klaustrofobi. När man inte vet var man ska och kan ta vägen. När man inte kan ta vägen någonstans för det inte finns någonstans man kan ta vägen. Den känslan. Den känslan är inte behaglig. Jag känner mig som en... Jag menar... Fyra timmars dagsljus, om ens det, det är inte alltid det ens blir helt ljust ändå. Snö i mängder, fara och flänga, vara gäst hos folk som redan har sina hus och vi har inte det; jag har inte det, jag har inget eget hus att komma hem till efter ett år på resande fot. Jag är fortfarande gäst hos alla jag träffar även fast jag kommit hem.

Kommit hem är därför fel ord att säga och det som ger mig själslig klåda eller själslig klaustrofobi. Jag har inte kommit hem, än. Jag har inget hem. Och det gör mig så jävla... Tom, bara. Johan har kommit hem. Jag har inte riktigt det. Jag vet inte var mitt hem är, var jag ska leta, var jag kan känna mig som hemma och ha mitt eget schampo och mina egna sängkläder som jag själv köpt och mitt kök vi själva valt färg i och vårt sovrum vi tillsammans inrett. Jag vet inte. Johans hus är ett fint hus och här kan jag slappna av men det är inte "mitt".

Jag hoppas jag finner det snart. Vårt hem. Och jag hoppas det kan förbli det genom åren och riden. Var vi än går har vi ett hem. Vårt hem. Det längtar jag till.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...