Vi åkte ifrån Sverige när min ångest var som värst, när jag än en gång ramlat ihop till en blöt hög på golvet. Vi flyttade hem till Kalix sekunder innan jag brakade på riktigt, jag hade inte klarat en vecka till i det tempot och med allting som snurrade. Att åka iväg till Nya Zeeland var det enda jag ville, det enda jag kunde tänka på.

Jag har haft ångest sedan jag var tretton år gammal, den har kommit och gått men alltid funnits där, dykt upp när allting har ställts på sin spets. Det var inte vad jag önskade att min blogg skulle handla om men det är mitt liv. Det var mitt liv. Visst fick jag ångest i Nya Zeeland och Australien också men inte lika mycket, inte lika ofta. I början var det som vanligt med attackerna, det som blivit normalitet hos mig, men sedan blev det längre och längre mellan gångerna och detsamma med migränen och förkylningarna - de kom mer och mer sällan och jag var gladare, piggare, både utanpå och inuti och innanför "inuti":et.

Nu kom vi hem till ett smällkallt och snötäckt Nord-Sverige och identitetskrisen, eller egentligen allt annat förutom min identitet, gjorde att jag fick själslig klaustrofobi; precis som när vi fastnade i den lilla bygden Croydon på grund av gräsbränder för någon månad sedan. Det var en stad, ett samhälle med hundra invånare femton mil ifrån nästa lilla spökstad i samma kaliber och där fanns ingenting annat än kvalmig hetta, lukten av majbrasa, brinnande, döda träd och ett hotell med tillhörande husvagnspark. Några hus, några levande träd, öken, sand och kala buskar med några färgglada blommor här och där. Hotellet var byggt i slutet av 1800-talet och var förmodligen inte renoverat sedan dess. Samma åtta familjer har väl bott i stan sedan det första skjulet byggdes. Typ så. Min mage knöt sig när vi fick vända om för att undkomma lågorna och ta oss tillbaka till den lilla sömniga staden fem mil bort, ett ställe jag hade hoppats aldrig få se igen.

Då upplevde jag för första gången själslig klaustrofobi. Det fanns inte ens täckning på telefonerna. Jag behöver inte mycket, speciellt inte på semestern, men att inte ta mig därifrån på grund av avstängda vägar, brinnande träd och mörkret som sakta föll, och ingen telefon och en karl med samma känsla... Den natten sov jag nästan ingenting, låg och vände och vred på mig i bilen med öppna fönster och blev så myggbiten så benen var alldeles knottriga. Det var för varmt i tältet, åskstormar plöjde över natthimlen långt borta och kvalmigheten gjorde oss svettiga.

Själslig klaustrofobi. När man inte vet var man ska och kan ta vägen. När man inte kan ta vägen någonstans för det inte finns någonstans man kan ta vägen. Den känslan. Den känslan är inte behaglig. Jag känner mig som en... Jag menar... Fyra timmars dagsljus, om ens det, det är inte alltid det ens blir helt ljust ändå. Snö i mängder, fara och flänga, vara gäst hos folk som redan har sina hus och vi har inte det; jag har inte det, jag har inget eget hus att komma hem till efter ett år på resande fot. Jag är fortfarande gäst hos alla jag träffar även fast jag kommit hem.

Kommit hem är därför fel ord att säga och det som ger mig själslig klåda eller själslig klaustrofobi. Jag har inte kommit hem, än. Jag har inget hem. Och det gör mig så jävla... Tom, bara. Johan har kommit hem. Jag har inte riktigt det. Jag vet inte var mitt hem är, var jag ska leta, var jag kan känna mig som hemma och ha mitt eget schampo och mina egna sängkläder som jag själv köpt och mitt kök vi själva valt färg i och vårt sovrum vi tillsammans inrett. Jag vet inte. Johans hus är ett fint hus och här kan jag slappna av men det är inte "mitt".

Jag hoppas jag finner det snart. Vårt hem. Och jag hoppas det kan förbli det genom åren och riden. Var vi än går har vi ett hem. Vårt hem. Det längtar jag till.

Hallå i stugan.

Här har det ekat tomt det senaste året. Hade jag hållit ut ett par veckor till hade det inte funnits en enda bloggpost i kategorin "2017"; den har skrivits i en annan blogg och det väldigt sparsamt. Vi har under majoriteten av resan haft bra uppkoppling och tagit tusentals bilder, men orken att skriva inlägg fallerade rätt tidigt när vi behövde skriva dem från datorn.

För reste, det gjorde vi. Från ett snötäckt och kyligt Luleå till en klar och stundvis varm höstdag i Peking. Vi spatserade runt på Kinesiska Muren, åkte linbana upp med obefintligt säkerhetstänk där vi satt på en smal bräda, dinglade med fötterna och hade säkerhetshaspen långt bortanför kroppen. Om sätet vi satt i hade skakat till av någon anledning så hade vi störtat femtio meter ner i de höstgröna barrträden och de kala grenarna av andra sorters träd. Det var en så otroligt mäktig upplevelse alltsammans, klockan elva kinesisk tid, knappt fem på morgonen hemma. Vid det laget hade vi varit vakna i 23 timmar.

Efter muren med vår privatguide och en nystiftad bekantskap vi bjöd med på turen, väntade sightseeing i själva Peking, Pekinganka och några timmars fritt strövande innan de skjutsade oss tillbaka till flygplatsen. Den långa väntan på nästa flyg var nästan 17 timmar, lägg på det på de 23 jag tidigare nämnde. Min rygg gjorde så ont när vi checkade in och letade reda på vår gate - jag hade inte legat ner på 40 timmar!

Vi sov en timme eller två på nästa flyg ner till Auckland, Nya Zeeland, en resa som tog 12 timmar. Därefter väntade promenad med ryggsäcken i ett lätt kvällsregn tills vi hittade en taxi som körde oss till vårt första vandrarhem. Vi var vrålhungriga men hade ingenting med oss så vi lade oss direkt i vår kalla dubbelsäng och efter att ha varit vakna i över två dygn sjöng änglarna över vissheten att vi äntligen var framme.

Det har gått ett år nu. Längre än så. 13 månader, och vi har precis mellanlandat hemma för ett par veckor innan det bär av igen. Jetlagen är extrem även fast jag trodde att den gått över. Jag kände mig lite småtrött vid halv fem och vi ställde väckaren på 17:15... vaknade upp 20:30. ;-)