Jag är kvar i Norrbotten ännu i ett par veckor, vi har äntligen fått ny bostad men inte förrän månadsskiftet. Så jag får andas norrländsk luft, njuta av tystnaden, springa på elljusspåret och heja på människorna jag möter. Småtjejer på fem sex år som lärt sig att hälsa när man möts i villakvarteren, respekt och medmänsklighet och den där viljan att vara trevlig, som inte finns där vi bott i över tre år. 

Jag menar inte att Stockholmare är otrevliga. De är bara inte som här. De lever i sina bubblor, sina egna världar, ser inte människorna de möter för att de möter så himla många på en dag. Jag förstår det, men det är ändå så stor skillnad, en skillnad jag inte riktigt vant mig vid ännu. Det är så skönt att veta att här är man någon, här bryr sig någon när man möts i friluftsspåret, eller på stan, eller kör fast med cykeln, eller får kedjesläpp, eller lämnar sin telefon vid en station för att gå vidare till nästa och en åttaåring springer efter en och säger "jag tror du glömde den här".

All släkt och vänner och grannar som delat och gillat och kommenterat vårt husletande, frågat hur det går och hur de kan hjälpa till. Vi hjälps åt. Jag tittar på delningarna på våra "hjälp vi behöver nytt boende i Stockholm" och tänker att tack, det finns underbara människor i min omgivning. Nu är detta bara ett övergripande och gäller inte varje enskild individ (det finns undantag i den stora staden som inte ska ta åt sig av detta - er hjälp har betytt massor), men det är min blogg och mitt synsätt, och jag har rätt att ifrågasätta.

Vem, vilka, har inte gillat, delat, kommenterat, hjälpt oss i vårt nödrop, om man ser till geografin? De är upptagna, kanske. De lever sina liv. De har haft semester, varit på semester, resor, läger, inte vet jag. Så som man är när man har semester och det är sommar. Jag antar det i alla fall; jag har inte frågat. Jag kanske borde gjort det. För att säga som i Hobbit, eller Sagan om Ringen: "No help came from the elves that day, or any other day to come."

Vi söker - sökte - boende i Stockholm, och vilka är bättre passande för att veta något om bostadsmarknadens andrahandsuthyrningar än de som redan bor där? Vi har bott där i flera år, jobbat med dem i flera år, är vänner på Facebook och hejar när vi möts och kramas och är glada. Där trodde jag att det verkligen skulle rassla till med delningarna och peppande kommentarerna och "självklart ska jag höra mig för".

När tystnad var det enda som hördes från majoriteten av dem taggade jag en vän på Facebook, en vän som bor där. Den vännen svarade inte. Några dagar senare hade den vännen dock delat en annan annons från en annan tjej. "Hjälp mig, vi söker ny bostad i Stockholm". Men inte min. De är väl upptagna. De har sina egna liv. Det beskyller jag dem inte för. Men jag beskyller dem för att blunda. 

Jag grämer mig över att man ska sköta sitt eget och bara hjälpa sina nära vänner i nöd, inte bekanta eller avlägset bekanta. Då gäller det att hålla hårt i de nära vännerna, för snart står man där och ska ta ett banklån, gå på arbetsintervju, föda ett barn eller besöka läkaren för ett pinsamt problem, och så visar det sig vara den man vände ryggen, den vars bön man ignorerade, som sitter där framför sig.

Tur att man i alla fall äger tillräckligt med norrländsk kämpaglöd så man fixar problemet själv. Tur det.

Till alla de som hjälpt oss, norrbottningar som sörlänningar och stockhomlare (för ni finns), västkustskar (det är ett nytt verb, jag uppfann det precis): TACK, NI ANAR INTE HUR MYCKET DET BETYDER, SÅ LITE GJORDE SÅÅÅÅ MYCKET!

Till alla de som haft semester, njutit av sommarvädret eller regnmolnen, som kikat på vår annons utan att kleta ut den på sin Mycket Fina Vägg - jag hoppas er sommar var fin, härlig, precis så som ni ville ha den, och att ni aldrig står i en situation när ni verkligen, verkligen behöver hjälp, och den hjälpen aldrig kommer.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...