Jag är kvar i Norrbotten ännu i ett par veckor, vi har äntligen fått ny bostad men inte förrän månadsskiftet. Så jag får andas norrländsk luft, njuta av tystnaden, springa på elljusspåret och heja på människorna jag möter. Småtjejer på fem sex år som lärt sig att hälsa när man möts i villakvarteren, respekt och medmänsklighet och den där viljan att vara trevlig, som inte finns där vi bott i över tre år. 

Jag menar inte att Stockholmare är otrevliga. De är bara inte som här. De lever i sina bubblor, sina egna världar, ser inte människorna de möter för att de möter så himla många på en dag. Jag förstår det, men det är ändå så stor skillnad, en skillnad jag inte riktigt vant mig vid ännu. Det är så skönt att veta att här är man någon, här bryr sig någon när man möts i friluftsspåret, eller på stan, eller kör fast med cykeln, eller får kedjesläpp, eller lämnar sin telefon vid en station för att gå vidare till nästa och en åttaåring springer efter en och säger "jag tror du glömde den här".

All släkt och vänner och grannar som delat och gillat och kommenterat vårt husletande, frågat hur det går och hur de kan hjälpa till. Vi hjälps åt. Jag tittar på delningarna på våra "hjälp vi behöver nytt boende i Stockholm" och tänker att tack, det finns underbara människor i min omgivning. Nu är detta bara ett övergripande och gäller inte varje enskild individ (det finns undantag i den stora staden som inte ska ta åt sig av detta - er hjälp har betytt massor), men det är min blogg och mitt synsätt, och jag har rätt att ifrågasätta.

Vem, vilka, har inte gillat, delat, kommenterat, hjälpt oss i vårt nödrop, om man ser till geografin? De är upptagna, kanske. De lever sina liv. De har haft semester, varit på semester, resor, läger, inte vet jag. Så som man är när man har semester och det är sommar. Jag antar det i alla fall; jag har inte frågat. Jag kanske borde gjort det. För att säga som i Hobbit, eller Sagan om Ringen: "No help came from the elves that day, or any other day to come."

Vi söker - sökte - boende i Stockholm, och vilka är bättre passande för att veta något om bostadsmarknadens andrahandsuthyrningar än de som redan bor där? Vi har bott där i flera år, jobbat med dem i flera år, är vänner på Facebook och hejar när vi möts och kramas och är glada. Där trodde jag att det verkligen skulle rassla till med delningarna och peppande kommentarerna och "självklart ska jag höra mig för".

När tystnad var det enda som hördes från majoriteten av dem taggade jag en vän på Facebook, en vän som bor där. Den vännen svarade inte. Några dagar senare hade den vännen dock delat en annan annons från en annan tjej. "Hjälp mig, vi söker ny bostad i Stockholm". Men inte min. De är väl upptagna. De har sina egna liv. Det beskyller jag dem inte för. Men jag beskyller dem för att blunda. 

Jag grämer mig över att man ska sköta sitt eget och bara hjälpa sina nära vänner i nöd, inte bekanta eller avlägset bekanta. Då gäller det att hålla hårt i de nära vännerna, för snart står man där och ska ta ett banklån, gå på arbetsintervju, föda ett barn eller besöka läkaren för ett pinsamt problem, och så visar det sig vara den man vände ryggen, den vars bön man ignorerade, som sitter där framför sig.

Tur att man i alla fall äger tillräckligt med norrländsk kämpaglöd så man fixar problemet själv. Tur det.

Till alla de som hjälpt oss, norrbottningar som sörlänningar och stockhomlare (för ni finns), västkustskar (det är ett nytt verb, jag uppfann det precis): TACK, NI ANAR INTE HUR MYCKET DET BETYDER, SÅ LITE GJORDE SÅÅÅÅ MYCKET!

Till alla de som haft semester, njutit av sommarvädret eller regnmolnen, som kikat på vår annons utan att kleta ut den på sin Mycket Fina Vägg - jag hoppas er sommar var fin, härlig, precis så som ni ville ha den, och att ni aldrig står i en situation när ni verkligen, verkligen behöver hjälp, och den hjälpen aldrig kommer.

Mammas födelsedag har passerat, fantastisk och fin och mitten bestående av tårta och presenter och huvudvärk - igår regnade det hela dagen så tillslut knöt jag på mig springskorna och promenerade i 45 minuter med Johan i örat, dyngsur. Älskade kompis.

Jag vill skriva men har inget att skriva med så jag läser och fantiserar och drömmer. En dag är den färdig. Nya idéer hopar sig i hjärnan, relationsromaner om nästan-vuxna med gammal själ precis som jag. Den åldern vill jag skriva om och för. Det måste finnas någonting annat och mer än bara blonderade längder och smink och bekräftelsebehov. Riktiga människor, ärliga, utan krusiduller. Jag vill hitta dem i min hjärna och jag vill skapa dem på papper.

Jag såg ett namn, egentligen ett ord, i en bok som fastnade. Två ord. Två namn. Kanske namn på huvudpersoner, eller döttrar om några år. I höst åker vi på vår resa. Vi gör det. Lite äldre, lite mognare. Bort med alla tänk om-tankar och bara vara. Bara njuta. Leva.

Jag har köpt en ryggsäck. En riktig, rejäl. Nu är det på riktigt. Nu kan vi ta i drömmen, inte bara ha den flytande där inne. Den är här nu. Vi har gjort den möjlig. Jag och han. Tillsammans, det bästa vi kan vara. Alltid. Han gör mig glad, levande, fyller min värld med färger. Med liv. Skratt, hjärtslag, andetag, armar som sluts om mig.

Allt. Det är allt. Det är oss. Alltid.

Snart.

Juli, bästa juli, tog slut i dagarna och jag tillbringade kvällen utan Johan, som åkt för att jobba. Med allt fantastiska som varit och allt det okända som väntar var det verkligen inte konstigt att magen körde ihop sig och ångesten kom krypande. Ja, det gjorde den, och jag skäms inte för det. Det vore att skämmas för den man är. Jag arbetade så hårt i vintras och våras att jag körde slut på mig själv och jag är inte tillbaka ännu, det känner jag, det känner blodsockret. Jag kämpar fortfarande med att leva i nuet, njuta av det jag gör för stunden. Det är svårt när man spenderat ett halvår med att tänka inte bara steget före utan fem steg före, och det utan att ha någon egentlig tid till att göra det.

Juli, fina juli, tog slut och med det semestern. Vi har hunnit göra så mycket, se så mycket, och ändå lite, så där som det är. Man blir aldrig färdig att njuta av sommarens alla goda ting. Blir aldrig klar med att springa runt elljusspåret eller bada i havet eller spela volleyboll eller äta lunch på en uteservering eller ligga tätt intill varandra och bara viska, skratta, i timmar, långa ljusa nätter där solen aldrig var långt borta - nergång 00:00 och uppgång 00:01, i alla fall i början av sommaren. Hur fantastiskt. 

Jag har inte hunnit skriva en sida i boken trots att sommarhettan ligger runt mig som en extra hud och jag riktigt kan känna var hon är och vad hon gör, min Jasmine, vad hon går igenom och vad hon kämpar med. Jag har däremot läst de två första Game of Thrones-böckerna, på engelska givetvis, tegelstenar i pocketversion på många, många hundra sidor. Jag har läst andra böcker och jag har fiskat i stugan under ett par sommarkvällar, en av dem tillsammans med min syster som tagit körkort (!). Jag har grillat och umgåtts med kompisar, spelat minigolf och jagat Pokemon och besökt Piteå, Kalix, Boden, Luleå, Göteborg och Malmö, och en vända till Arlanda för att byta flyg.

Jag har skrivit förut att under mina lyckligaste dagar skriver jag ingenting alls här i bloggen trots att jag har så mycket att berätta. Det gör jag inte därför att jag vill njuta av dem, istället för att alltid dokumentera dem. Jag vill njuta helhjärtat. Lägga bort telefonen.

Jag har saknat att skriva; satte mig precis vid Morris dator innan hemfärd trots att bussen går snart, bara för att jag måste få känna hur fingrarna jobbar och ovansidan av handen blir stel av ansträngning, när meningarna fylls upp snabbare än jag trodde och tänkte. Jag ger dem fria händer (haha) att göra vad de vill, att skriva vad det vill. Det här är resultatet.

Juli, fantastiska juli. Vår femårsdag har passerat och vi är nu inne på vårt sjätte år tillsammans. Jag ser ingen början och inget slut på det vi har och lever. Som en gammal man sade en gång "det fanns inget före och det finns inget efter". Jag älskar honom med mer än vad som är möjligt, med allt jag äger och har - den där sambon jag har, inte den gamla mannen, även om den filmen fick mig att reflektera länge.

Jag tänker inte förminska det, lika lite som jag tänker förminska faktum att jag lider av ångest med ojämna mellanrum, ångest som dyker upp när gränserna suddas ut och jag står inför nya äventyr. Det är en mäktig känsla, att kunna välja väg, att stå inför valet att välja väg, men när den trygga stigen plötsligt försvinner blir det kortslutning. Och det är helt okej. Det är det. Ångest och diabetes är en fruktansvärd kombo, men man överlever. Det gör man. Och man hittar alltid nya vägar, även om man får krypa bland höga ormbunkar eller simma över floder för att finna dem.

Och jag gör det inte ensam. Jag är aldrig ensam.

You were my home. I knew from the moment I met you, so many years ago.

Jag är inte rädd.