Pressmeddelande angående jennzie.bloggplatsen.se och alla andra utrymmen där denna Jennie är representerad.

I samrådan med mig själv, mitt inre, min magkänsla, mitt hjärta, min mage, boken Lär Dig Leva, läkarnas inrådan, allmänna studier, tips, uppbackning och moraliskt stöd har jag beslutat mig för att inte skriva om saker som är negativa. Jag slutar. Jag behöver inte skriva om att jag mår dåligt efter att vi har bråkat, att jag inte har hunnit städa, inte orkar laga mat, inte orkar träna just idag, att det är för varmt, för kallt, för jobbigt, för trist, för stressigt på jobbet, fel i texten, ångest, stressigt, att det känns som att jag vill lägga mig ner och gråta. Det här blir sista gången jag skriver utläggande om det som är eller känns dåligt. Dåliga tankar föder fler dåliga tankar och drar ner andra i samma synsätt. Jag ska sluta stressa och försöka leva i nuet, varje dag. 

Jag är fortfarande inte på banan efter söndagens händelser. Jag mår bättre och bättre psykiskt varje dag som solen skiner och jag kan sitta ute i solstolen på balkongen eller skriva på min bok, men det går långsamt och det är okej, i måndags rusade hjärtat så fort att jag hade kräkts av ångest om en hare hade sprungit förbi eller en skata kraxat till från trädet en meter bort. Jag har skrivit fyra sidor på två dagar och det är jättebra. Jag ska inte jämföra det med att säga att jag tidigare skrev fyra sidor på en halvtimme för då är jag där igen, nere i jämförelse- och ångestträsket som ingen, allra minst jag själv, mår bra av att tänka på. Jag mår inte likadant nu som då. Jag är inte samma nu som då. Jag är jag just nu. Här. Nu. Jag är ingen annan. Jag är jag. 

Jag andas. Lugnt, djupt. Jag gör saker som jag mår bra av, stora eller små spelar ingen roll. Jag försöker att inte tänka "tänk om" och vara steget före sådär som det står på mitt CV att jag är och att jag alltid har varit, letat nästa kick, fortsatt framåt snabbare och snabbare tills jag dunstar in i en cementvägg och faller. Att ha många bollar i luften är en annan sak som står - stod - på mit CV. Men det är ingenting att eftersträva. Det är rent ut sagt riktigt värdelöst att vara en sådan, för man får ingenting gjort.

Det här är en typisk Jennie-skildring.

Jag lägger ner datorn för att jag ser att blommorna behöver vatten. Går till köket för att hämta vattenkannan när jag ser att smöret står framme. Då kan jag lika gärna bre mig en macka. Jag slänger smörpappret i soporna och inser att den är full, så jag går ut med soporna, lämnar mackan kvar på bordet. Ser ett par moln borta i horisonten, har de lovat regn? Tar upp datorn när jag kommer upp igen och kollar Klart.se, sedan ser jag ICA-tidningen på soffbordet och deras bra erbjudanden och bestämmer mig för att gå dit. Går för att sminka mig eller åtminstone borsta håret, ser att det är dammigt på hallbänken och tar fram trasa och skurhink, sätter på musik på datorn innan jag hinner börja och så ringer mamma och vill säga hej. I slutändan - vad har jag fått gjort? Jag har inte handlat, inte vattnat blommorna, inte sminkat mig, inte rengjort hallbänken, inte slagit igång musik eller lagt ut en ny soppåse. Min smörgås ligger kvar på bordet och är stenhård. 

Det går liksom inte.

Många bollar i luften kan slänga sig i väggen jag precis dunkat rakt in i.

Närvarande. Noggrann. Empatisk. Harmonisk.

Det rimmar mycket bättre än stressad, snabb, steget före, ineffektiv, glömsk, irriterad, virrig och nervös.

Jag är  tacksam över att min kropp sade åt mig att varva ner. Jag har ignorerat dens önskan i ett halvår, och det var inte förrän nu när jag nådde botten som jag insåg att jag var trasig inuti. Jag behöver läka. Hela. Det gör jag inte om jag fortsätter stressa, fortsätter cykla jättesnabbt till bussen i tron om att jag är sen, om jag får ångest för att jag missar det där tåget eller att mikron tar så lång tid på sig att värma temuggen. Småsaker som blir till en enda fruktcocktail av farliga ämnen för kropp och knopp som snart exploderar i miljoners med bitar som tar evighet att rensa bort. Slappna av! Det är vad jag ska göra. Tänka på mig själv. Sätta mig själv i första rummet. Det har jag aldrig gjort förut!

 

Caroline Andersson Kalix

9 juni 2016 09:59

Hej fina fina Jennie ❤ Jag har inte läst din blogg förut,hamnade bara här och nu tror jag att det verkligen var menat. Jag har bara läst det här och din inlägg innan så jag har inte så mycket "bakgrundskoll" men jag vill bara ge dig en stoor varm kram och säga att allting kommer att fixa sig ❤ Du är så makalöst talangfull på att uttrycka dig och skriva, din bok kommer bli fantastisk. Oroa dig inte, man kan inte prestera varje dag. Ibland är det helt tomt på inspiration och idéer och det är helt okej.

Att ha ångest och oro är inte kul, och att få ge uttryck för den är ett av kroppens skrik på hjälp. Se till att du får/har någon samtalskontakt där du får lätta på din ryggsäck och känna att du är i trygga händer, andas, fokusera på att äta, sova och att gosa in dig i Johans varma famn. Allt annat kan vänta, du är viktigare ❤
Jag tänker på dig och sänder alla mina varmaste kramar till dig. Ta hand om dig 😚

Jennie Written Things

14 juni 2016 20:06

Men ååååh gud jag blir helt tårögd, du är en så himla genomgod människa! ♥ Jag saknar dig, även om vi bara umgicks ett par gånger när det var som värst med nedläggningshoten, men jag tyckte om dig redan då och har följt dig sedan dess. Varmare människa får man leta efter! ♥

TACK för dina ord! Verkligen TACK!!

Vi åkte till Kroatien kort efter att jag skrev detta inlägg, och vilken skillnad det blev på måendet. Frisk och fräsch återvände vi hem och nu känns allt mycket lättare. Jag är fortfarande sjukskriven, och kommer förmodligen inte kunna jobba hundra procent under den närmsta tiden, men nu har jag bestämt mig för att skriva klart min bok på riktigt innan jag sätter mig i jobbträsket igen.

Det är vad jag vill göra. Det är vad jag måste göra. Du ger mig hopp med den här kommentaren. Jag är glad att du hittade hit, du får gärna stanna. ♥

 

Caroline Andersson Kalix

9 juni 2016 10:09

P.s hög igenkänning på din "Jennie-skildring" Jag är precis likadan, tankspridd och ofokuserad med en miljon "måsten" ^^

Jennie Written Things

14 juni 2016 20:02

Underbara du! :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...