Jag låg vaken igår en stund innan jag skulle sova och detta blogginlägg formulerade sig i huvudet. Ibland önskar jag att man hade en maskin som skrev ner precis de meningarna man just tänkte, innan tankens kraft hinner gå vidare till nästa stycke och försätta det tidigare i evig glömska - för aldrig att man kommer ihåg precis det som man tänkte i detalj för tio minuter sedan. Då skulle bloggen vara fylld med filosofiska, tänkvärda inlägg, grubblerier blandat med humor, ironi och skratt. Dock säger ju hjärnforskarna och läkarna som opererar folk inuti huvudet att de aldrig någonsin sett en enda tanke... så det kanske blir svårt att uppfinna en sådan maskin.

Jag har funderat mycket. När mörkret sänker sig och täcket dras upp över bröstkorgen kommer tankarna. De lämnar mig egentligen aldrig, men det är då de dyker upp som mest. Jag grubblar på det när jag står i duschen, min Safe Haven, dagens avslappning, det bästa jag vet - vatten, strilande vatten över mina ömma muskler - vad vi och jag ska göra. Inte bara med oss själva och val av bostad utan också där vi tillbringar åtta timmar av vår vardag. Och jag kommer inte framåt i någon kategori.

Jag är nog ingen storstadsmänniska. Jag hänger inte med i skämten, jag drar mig tillbaka mot skogen när de pratar om märkeskläder och vilken som det bästa dansstället är på. Jag drar mig tillbaka till en stubbe i solnedgången och det enda som hörs är fågelkvitter, flugor och ett och annat bi som svävar förbi. Dagsländor i solljuset, upp och ner i en evig dans efter någon att para sig med. Sedan, när dansen är slut, dör de. Och deras ägg kläcks morgonen därpå för att påbörja samma dans som kvällen och kvällarna innan. Sjömygg. Havsbris. Doften av hav, frihet och lugn.

Mentaliteten som råder. Bristen på kommunikation i många fall. Jag är en sådan som gärna tar extra ansvar och ser vad som behöver göras, och gör det. Men när allting är så osäkert och när man inte vet vad som händer ens imorgon, när marken skakar för oss allihop och det liksom inte händer någonting, det finns ingenting att klamra sig fast vid, inte ens de som står intill eftersom att de kanske snart förflyttas någon annanstans och man inte ens har det kvar. Det är kollegorna som gör det. Jag kan jobba med att plocka skräp på Holmgärdans gator så länge jag har bra kollegor och bra kommunikation. Så länge vi har kul tillsammans och vet vad vi ska göra. Öppen kommunikation. Undrar du något, fråga-mentaliteten. En för alla. Alla för en. 

Jag har helt enkelt kommit fram till att jag inte är någon storstadsmänniska och aldrig kommer att bli. Under åren som gått här har Stockholm lagt sig under huden och jag springer till tunnelbanan, känner den där rastlösheten när jag är hemma sjuk och ensam. Så var det aldrig innan, då kunde jag tillbringa hela dagar i mitt bibliotek och läsa böcker. Jag gick till biblioteket efter skolan, sjönk ner i en ljudisolerad fåtölj med tre sidor, som en väldigt jätteskön låda, och slog upp rätt sida. Underbart. Helt underbart. Det var länge sedan. Vi är andra människor nu och jag är glad att vi flyttade hit i alla fall.

Jag känner inte längre att här vill jag bo när jag kommer hem till Kalix. Det kanske är en personlighetsförändring som blivit till efter dessa tre år när vi vidgat våra vyer och synsätt, och jag är glad för att vi tog chansen och lämnade vår hembygd. Nu är det någon sorts härlig mellanting som jag förvisso inte blir klok på. Jag tycker om att ha en skog utanför fönstret, tycker om att ha en galleria några kilometer bort och promenadavstånd till havet och sjön och friluftsområden. Men det är ju... tillgjort. Gå ut i skogen i Norrbotten och ingen har vandrat där förutom du. Man hittar egna vägar, egna gömställen, egna bärställen med hjortron och åkersbärsgömmor. Man ror iväg till en ensam vik och sätter sig och metar på spegelblankt vatten.

Jag skulle slå igång ett avsnitt Mitt i Naturen för en klass häromdagen och min kollega säger helt spontant "nej gud vad tråkigt, kan vi inte kolla Pippi istället". Jag tror inte ens att jag reagerade förrän efteråt. Tråkigt? Tycker Stockholmare att naturen, det bästa som finns, är något tråkigt? Jag blev så ledsen. Liksom... Vad gör jag här? I en värld av smärre ytlighet, när jag inte är det minsta ytlig och mer och mer längtar efter att sätta mig på den där stubben tills all Stockholmsstress har ramlat av mig. Det är liksom en sådan grav känsla så den inte går att blunda för.

Jag är glad att ha ett jobb. Ha mitt jobb. ♥ Jag är däremot inte glad över att det är så stora skillnader här och hemma. Jag har börjat säga "hemma" mycket mer, och jag menar i Norrbotten. Jag vet inte om jag vill bo i Kalix, ens i Norrbotten, men jag och vi är inte säkra på att vi vill bo just här heller. Det är inte vi. Det är inte oss.

Vi har en månad på oss. Tiden rinner ut. Stressen fyller upp hålen som tiden tidigare hade. Man arbetar 200 % på samma tid för att hinna med allt, se allt, vara den bästa pedagogen man kan vara, man kommer hem helt slut och orkar inte lyfta en muskel. Räntor och avgifter och månadshyror går runt i huvudet på mig och jag vet att jag kan inte vila, jag kan inte stanna upp, för snart står vi där två dagar innan och har ingenstans att ta vägen. Det är en grej som fyller mig med själaätande fasa.

Jobbar man inte får man ingen lön. Men att jobba när det känns som att kroppen är trasig och man längtar bort, iväg, efter ledighet, efter semester, efter en bungalow och Johan alldeles intill, det är... som att hoppa över ett stort, svart hål. Jag kan inte rå för att magen säger ifrån. Att halsen fortfarande inte är så bra som jag skulle vilja. Bronkit maybe? Jag kan inte prioritera mitt liv så jag gör allting på samma gång. Lagar mat, kollar Hemnet, skickar mail, skriver listor, går till jobbet, försöker få bort alla siffror och bokstäver som flyter runt där inne; tränar, duschar, fönar håret, springer, går promenader, cyklar, kramas med min man och springer på visningar.

Och så tänkte jag. Det är inte mig det är fel på. Det är inget fel med eller på mig. Jag är bara inte gjort för ett storstadsliv. Men om vi inte bor här, var ska vi då bo?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...