Jag älskar att ligga kvar under täcket och se på honom där han sitter, med ryggen delvis vänd från mig och ögonen klistrade på den rörliga skärmen där en fantasy-värld utspelar sig. Jag bara ligger där, tittar på honom, på hans spretiga hår och breda rygg och händerna jag vet är alldeles kalla, det är kallt i källaren, i hans gamla rum, i vårt rum. Känner det där varma extraslaget, leendet som börjar bildas i mungipan. Och så smyger jag dit, lämnar värmen, lägger armarna om honom och viskar god morgon. 

Är det du, säger han, lågt i mitt öra, drar mina armar hårdare runt sig själv. God morgon. 

Jag älskar att höra honom skratta. Att komma farandes nerför slalombacken i vansinnesfart på madrassen, idel leende fast jag kämpar med att hålla munnen och ögonen och näsan stängd för all snö som sprutar upp i ansiktet, in i nacken, ryggen, halsen, innanför mössan, var som den kommer åt. Och så väntar han där nere, eller bredvid, och så skrattar jag, vi, allihop, högt och länge, när färden tar slut och jag ligger raklång på marken och lyckan bubblar i mig. Hur hans händer söker sig efter mina i bilen, vid matbordet, när jag står och brer en smörgås. Hans fingrar i mitt hår. 

Långa, mysiga timmar framför brasan, i sängen med varsin bok eller armarna om varandra och ser film. Alla sms. Meddelanden. Famnen att begrava sig i så fort vi ses, så fort jag ser honom och magen fylls av glädje och kärlek. 

Fyra och ett halvt år. Fem jular. Fem vintrar. Och det är fortfarande detsamma. Fortfarande. Djupare. Och jag vet, jag bara vet, att det är menat att vara så. Menat att vara vi. Det finns ingen annan. Ingen annan så djupt där inne, aldrig varit, kommer aldrig vara. Vi beter oss inte "som man ska". Lite försiktiga, lösa pussar eller en go ibland. Nej. Jag tänker inte älska honom i smyg, bara för att det är så alla andra gör, sällan visar det, sällan pratar om det. Jag kramar honom ofta. Bara tar i honom, ofta. Känner på honom. Pratar. Skämtar. Pussas. Håller armarna om sådär som vid datorn på mornarna när klockan är väldigt förbi godmorgontid. 

Jag är så trött nu, så ses i kroppen och fylld av en saknad jag visste skulle komma trots att det inte gått mer än fem timmar sedan vi sist sågs. Tre dagar kvar, sedan får jag göra allt det där igen. Alla dessa kramar. 

Jag är så tacksam över att det blev så, är så, att vi hittade varandra. Jag kommer alltid att säga det, högt och ofta. För det är precis så det är. Vi. Oss. Alltid vi. Och vad det gör mig lycklig. Megajättesuperlycklig. Du och jag, kompis. Du och jag.

9000 ord. 40 sidor och ett nytt kapitel, bara sista frasen kvar så kör jag igång med nästa. Det är ett evighetsprojekt, jag är medveten om det. Den kanske aldrig kommer att bli klar. Inne på sjunde året nu, och bara grunden är det enda som är kvar från den allra första färdiga produkten. Allt annat är ändrat. Förnyat. Fördjupat. Uppdaterat. Men tills den blir färdig, tänker jag se till att det blir det bästa jag kan, det bästa jag är. Jag tänker inte nöja mig med skräp bara för att den ska bli klar, bara för att få glädjen i att se den säljas i hyllorna till extrapris under mellandagarna, och skämmas för att jag hela tiden visste att jag kunde bättre. Ska den stå där och lysa kan den ju lika gärna vara brilliant och tre (sex?) år försenad. 

Fint folk kommer sent. Bra böcker kommer ännu senare. Min bok kommer när den känner för det. Och det känns som att det faktiskt kommer ske ganska snart.

2725 ord. Nya ord. Klockan som tickar på. Den var ju nyss halv nio? Vi som skulle mysa framför en film. Jag som skulle krypa upp bredvid honom i soffan och se på serier eller spela något. Ord som kommer från hjärtat. En tystnad när teven stängs av. Nu stänger jag av också. Jobb imorgon. Träning. Middag. Sen kan jag återvända. Sen är det bara fyra dagar kvar tills vi åker hem. Vårt lilla hörn i vardagsrummet har fyllts upp med några paket redan. Jag ser fram emot det, att öppna dem med honom. Vår femte jul tillsammans. Men det är en speciell känsla att bara titta på dem också.

Världens mysigaste helg. 

Fast så är ju alla helger, numera.

Jag älskar våra helger. Att vi äntligen får vara lediga tillsammans på helgerna. Det har vi inte varit förr. Innan dagtidsjobben. Aldrig mer skift. Om det går att undvika. Jag älskar våra kvällar. 

Ja ja, jag ska stänga av nu. 

Skriva mer imorgon.

Hoppas orden fortsätter spruta ut genom fingrarna då. 

Det här känns så bra. Riktigt bra. Håll ut, fingrarna. Imorgon! 

Jag sitter vid köksbordet och läser en alldeles underbar och bitande jobbig bok, Alltid Du. Ställer mig i duschen och där tänker jag oftast på allting som hänt, som bara ligger där och väntar på att bli tänkt på, saker som sveper förbi under en dag eller en vecka eller ett liv, medan vattnet, det varma, heta vattnet rinner över mig. Hur skulle det vara att heta Caroline Sundell, vara gift tvåbarnsmamma och plötsligt stå öga mot öga med någon man aldrig riktigt glömt, en helt vanlig dag mitt i veckan? 

Jag har inget ex jag skulle slänga mig om halsen på, som jag allvarligt skulle börja begrunda tanken på hur det skulle vara, så här långt senare. Ett ex är ju ett ex av en anledning (och jag har ändå inte särskilt många). Jag har inga jobbiga avslut som aldrig fick avslutas, och för det är jag glad. Johan var en tråd, ett garnnystan som kom rullande in i mitt liv på sin väg mot sin nya skola hundratjugo mil bort, och jag bara visste att jag skulle följa med på resan hur få minuter vi känt varandra. Det var självklart. Det är fortfarande självklart. Aldrig utan dig. Alltid du.

Jag tror jag bara skulle skratta om den där första kärleken skulle stå utanför min dörr en dag. Jag skulle nog bara garva. Inte ens det, jag skulle kanske bara titta på honom sådär som man gör när det står en främling utanför dörren, misstänksamt blicka på människan för att få reda på vad denne vill, om det är en potentiell yxmördare eller bara en granne som behöver toapapper eller en liter mjölk. Om det ens går att känna igen någon man kände lite sådär halvt i en månad för tio år sedan.

Jag var tolv år, eller möjligen tretton, hade precis gått ut sexan (är man tretton då?) och var alltså varken särskilt attraktiv eller mogen i min kroppsbyggnad. Myggbetten på framsidan behövde knappast behå och håret hade ännu inte funnit sig in i en proper frisyr som klädde mitt ansikte, det bara var, och kläderna? Inte vet jag, sånt man handlade på postorder från H&M eller några shoppingturer till Luleå. Jag minns ett par jeans jag använde tills det blev ett hål i grenen. Ja alltså inte av överanvändning... så tidig var jag inte, men av tvätt och många månader med dem trädda över de små benen. De var faktiskt rätt snygga.

Och jag var muskulös då, jag red ju flera gånger i veckan, med fantastisk kondis och magmuskler jag avundas nu idag. Smink vet jag inte om jag använde, det minns jag inte. Min favoritbutik var fortfarande Mama's Closet. Jag kanske hade det mintgröna linnet med fint fall till de där jeansen och var på min höjd en stark femma på skalan upp till tio när jag piffade upp mig. Helt normal för en tolv-trettonåring antar jag. Varken mer eller mindre. Och så såg jag honom, när han kom inrusandes i rummet till sin lillasyster där jag också såklart var. Japp och det var kört. För typ tre veckor. Vi gjorde inget. Inte ens... knappt ens tog i varandra, men oj. Sedan åkte jag iväg över helgen och när jag kom hem var hans Lunarstorm nedklottrad med jag älskar Sofie. Happ. Fan så jag grät. I typ en kvart. Och några dagar till.

Det var för övrigt han som sa att jag var en trea på den tiogradiga skalan och jag som kämpade med att vara lagom cool och säga att han var en sjua fastän han egentligen var en tia (eh nej, men uppenbarligen tyckte jag det då.) Jag blev så himla snopen. Sedan spelades Unfaithful varenda dag, av Rihanna. Och Lunarstorms rampljus var ideligen full av meddelanden från honom där han skrev "söt tjej 13-17 som vill prata?" haha.

Så ni förstår att det inte var besvarat. Inte det minsta. Jo, lite, men inte så mycket. Inte tillräckligt mycket. 

Så en mjölktetra kan han väl få för besväret om han dyker upp. Inte en huvudroll i en bok. Johan har huvudrollen i min bok. I mitt näste, i mitt hjärta. Så har det alltid varit. Jag hoppas det alltid kommer vara så. Jag ser fram emot varenda dag vi får, när vi vaknar på morgonen och jag bara ler sådär mjukt, hjärtligt, ända längst in i från när jag tänker på det, på oss, på hans kacklande, underbart fula och fantastiska skratt och den han är, tjurighet och envishet till trots. Fortfarande. Ja, det är alltid du.

Alltid, alltid du.

If I lived a million lives,

I would have felt a million feelings

and still would I have fallen

a million times for you

Jag älskar att du älskar mig som mest när jag förtjänar det som minst, när jag precis slagit upp ögonen med all deras påsiga, svullna prakt och när håret är sovlockigt och över hela kudden och kroppen inte riktigt vaken än. Jag älskar att du ser på mig som att jag är det bästa i din värld i just det ögonblicket. Jag älskar när du drar mig intill dig och håller mig kvar. Jag älskar det, djupt i mitt hjärta. Det bästa som finns, det är du. Alltid du. ♥

Jag skulle skriva nåt klatschigt sådär men jag orkar inte för jag är så arg. Ja inte arg som i arg åt allting utan arg som jag har PMS och är arg åt allting just för stunden idag (det var glatt igår och jättelesset i lördags). Varför osten är så liten. Varför diskmaskinen inte är igång. Varför jag inte hittade något i hela Täby Centrum att ha på mig imorgon när vi har julbord med jobbet och alla ska dit och man vill verka respektabel och ändå ledig och fin när det med tanke på allt är ens första julbord med det nya jobbet och alla kanske inte vet att man är en i gänget när jag så sent som förra veckan fick glädja en kollega som inte visste att jag blivit fast. Ja men typ så. 

Nä istället är jag en tjock varmkorv. Och det känns ju kul. Jag måste föna håret göra mig fin i förväg för jag öppnar imorgon och kommer stanna kvar på skolan till stängning hurra tolv timmar jamen dra nu vad kul jo det är det faktiskt men jag är ganska less redan nu i förväg, allt beroende på att jag är fet som en gris. Gris ska jag äta massor av imorgon, passa på när man ändå ser ut som en och inget i hela Täby Centrum passar eller lockar och Johan som skrattar när man kommer tultandes i full vintermundering.

När man ryter åt två barn man aldrig rytit åt tidigare men som hade anledning till det och sedan stod de och bara tittade på mig, hon som aldrig har rytit så högt röt nu så öronen gick i baklås. Herregud. Och på tisdagar är jag ansvarig för fotbollsplanen på en av rasterna, och då tänkte jag på hur mycket jag inte tycker om fotboll medan jag stod där och frös och aktade mig för att bli skjuten i huvudet. Elva fjantar som springer och jagar en boll och får orimligt mycket pengar för att skjuta den framför sig. Herregud vilken sport, vem kom på den egentligen? Ja inte var det någon med sinne för humor. Vilka töntar. Det är verkligen antiklimax för mig såhär i PMS-tider. Raggar eller blir uppraggad av en kille på krogen och sen säger han att han spelar fotboll. 

Tack och adjö.

Jag har insett det idag. Inte för att jag raggar eller söker efter någon just nu. Aldrig. Det vill jag inte göra. Jag vill vara med Johan. Alltid. Men bara för att säga det, och sådär. Hur det skulle vara om det hände här och nu i dessa tider (sinnesstämningar).

Och så regnar det. Jaha det var ju trevligt om man nu gillar regn och minusgrader. Det gör inte jag, inte längre, inte när droppandet är det enda man hör fast jo. Och allting som händer förvrider man. Vänder. Allt som sägs. Menar han det? Menade han inte så? Tänker han lämna mig? Klart han tänker. Fastän ingenting är annorlunda och fastän jag vet att han älskar mig och jag älskar honom och jag är så dunderkär så det fladdrar i magen. Och jag är så irriterad och glad och ledsen och arg och glad och.... Fast nu blev jag glad när jag tänkte på det, på honom. Hurra!

Och det är ju kul om man nu gillar sånt, att må så, när man glömt hur det kändes. 

Fast nu blev jag ännu mer glad för Johan kom precis hem så nu ska jag vara glad. Jätteglad. Och somna klockan nio för att jag har öppning imorgon hurra. Vem sjutton kom på att börja arbeta klockan sju på morgon? Jo, jag. Jag älskar mitt jobb. Jag är glad för att jag får gå dit, för att jag faktiskt har en julfest att besöka och äta mig mätt på och skratta och prata med kollegorna och en härligt fin sambo att komma hem till och pussa på. Det gillar jag.

Och jag hatar inte fotboll.

Clicker Heroes, en tekopp jag inte glömde bort, två ostmackor (te och knäckebröd är seriöst det godaste som finns trots att jag är sugen på sushi), ett julbord med jobbet så hustrun blev gräsänka, en hel veckas arbete och planering och film. Nu är det fredag, och jag ska fortsätta med en film, en dusch och en inpackning trots att jag tvättade håret här om dagen och hela kroppen är torr som ett russin nu i vintertider. Stormen Helga driver förbi utanför och hotar att plocka med sig fönsterrutorna i bara farten, Skansen har fått sig två besök av mig i veckan (och mina barn) och vi har somnat två kvällar i soffan så nära så nära. 

Jag har fortfarande hemlängtan men inte lika rivande och jobbig som i helgen, som förra veckan när ingenting var kul. Plöjde genom ett anfall av magkatarr och tar Omeprazol för det, så inget mer illamående eller sug i magen har jag haft denna vecka, tur. Farmor är på bättringsvägen och är hemma och går och äter och sitter och socialiserar sig. Julpyntet är uppe, julklapparna gömda. Håret ska få sig en omgång - kanske jag kör igång med det istället för en inpackning, så kommer inpackningen på köpet. Japp så får det bli. Seg i kroppen men pigg. Migrän idag på jobbet. Massor av kramar av min man, bara ligga nära och spela och titta och lyssna och prata och skratta, och pussar, i mängder. Lussebullar som blev stenhårda. Lussebullar som blev till en snopp med russin på. Ibland måste man få busa lite.

Träning, två gånger i veckan. Skönt. Bara så glad att vara här. Tillsammans. Även om jag är gräsänka. Musiken är låg och melodisk. Clicker Heroes matar på. Gapskratt på jobbet. Jag gillar mina kollegor. Vad mer? Regn. Storm. Men det sade jag ju. Tåget var inställt så jag var hemma en hel halvtimme för sent och har ännu inte blivit varm. Röda örhängen. Längtan efter jul och semester och förväntan och glädje och julkalendern. Det bästa med idag var getbajset. Jag tycker plötsligt väldigt mycket om treåringar, speciellt i julkalendrar som inte egentligen känns som en julkalender. 

Han och jag. Hans skratt och hans ansikte och hans leende. Det bästa jag vet. Det gör mig så glad, gladast av alltihop. Att vi gillar samma musik, har samma intressen, är så lika, så himla lika. Tänker samma. Gör samma. Anser samma, för det mesta, inte allt. Tvillingsjälar. Jag tror på det. Jag förstår inte hur jag någonsin skulle kunna sluta älska honom, sluta vara kär i honom. Jag förstår det inte. Jag vill inte. Jag vill leva tillsammans i många år till. Tills det inte finns fler år att räkna, tills jag blir till stoft som sprids för vinden. 

Alltid. 

En jätte, jättegammal bild jag hittade på Facebook här alldeles nyss. 2011, eller 2012 på jobbfesten. Åh. ♥