Jag har dåligt samvete. Jag bara säckar ihop som en... säck potatis i soffan strax efter att Johan har gått och är så lycklig över att jag får vara med honom så jag bara sitter här med tårar i ögonen och ett leende som lyser upp hela mitt inre när jag tänker på allt vi har och gör. Igår så längtade jag efter att det skulle bli kväll så vi skulle kura ihop oss i soffan och spela Witcher 3 eller se Homeland eller busa och äta middag. Men det blev inte så, och för det är jag så ledsen och har dåligt samvete.

Jag glömde min blodsockermätare på jobbet och efter olyckan kände jag att jag inte mådde allra bäst. Blodsockret brukar ju stiga under stress, adrenalinpåslag, inflammationer och liknande, så jag tänkte på det och doserade insulin därefter uti det jag åt igår även om jag inte fick i mig så himla mycket med den smärtan i halva kroppen.

Så kommer Johan hem och jag börjar må illa. Tar Resorb, lagar klart middagen, äter en fågelportion och trycker i mig massa insulin. Det är här mitt dåliga samvete kommer in. Inte bara för att jag inte kunde öppna i morse, vågade öppna i morse efter det som hände, utan rädsla för att det där igår ska hända igen. Jag är helt utpumpad efter det. Jag mådde till slut så illa att jag var tvungen att kräkas. Jag hatar det. Det värsta jag vet. Och det gjorde jag. Om och om igen bara att inget kom ut för det var ju inte magen det var fel på, det var blodsockret och ketonerna, antar jag...

I med mer insulin, Samarin och en lång varm dusch, den andra för igår, och sedan lade jag mig i soffan helt matt och slut och med ont i magen bredvid Johan som sa "äntligen kan jag sitta ner i soffan" (och då menade han efter en hel dags arbete). Och då rev det bara i mig. Han har haft en hyfsat bra dag på jobbet, är nöjd över att jobba kontorstider, och vi skriver med varandra så ofta vi förmår och kontentan är ungefär att vi båda längtar till nästa soffmys, för att det är det underbaraste i hela världen. Och så kommer han hem till en tjej som är helt uppåt väggarna dålig, helt plötsligt från ingenstans. Det var inte så det skulle bli.

Jobbet idag hänger på en skör tråd. En tunn tråd. Jag ser att det är ungefär en månad sedan jag kände mig likadan. Inte med blodsockret eller ketonerna, men med den där ofantliga tacksamheten och lyckan och glädjen och så är man bara så tom. Det är väl den tiden på månaden. Jag har nya p-piller så kanske är det dem som gör mig såhär. Jag vet att det bara är en fas. Jag är lyckligast i världen. Så glad att jag får dela mina dagar med Johan och att vi snart kommer att fira vår femte jul tillsammans sänder fjärilar ner i magen. Fem år. Fyra och ett halvt enligt kalendern, men den femte julen står för dörren. Åååh vad jag ser fram emot det.

Vad jag ser fram emot ikväll, idag, imorgon. Nästa vecka. Jag vet att det skiner igenom i varje inlägg, den där djupa kärleken jag hyser. Kalla mig töntig om ni vill, det är ok. Kalla det gulligull, för det är precis vad det är, rakt ifrån hjärtat. Farfar sade här om dagen att han satt vid sjukhussängen och strök farmor över kinden och att han tyckte att hon var så söt. Stolthet, glädje, kärlek i hans ord. Efter femtiofem års äktenskap. Femtiosex.

Tvåsamhet, den finaste gåvan man kan få. Jag trodde inte att det gick att känna så här. Och här sitter jag. Vi. Eller bara jag, men ni vet vad jag menar. I hans armar är jag trygg. I hans närhet är jag fnittrig, lycklig, hoppig och studsig och bara glad. I hans närvaro vågar jag det jag inte vågar annars, för jag vet att han tar emot mig om jag faller.

Vet ni vad som gör mig mest glad? Det där som han säger att jag är som vackrast när jag vaknar på morgonen, utan smink, med rufsigt hår och plirande ögon och kinder som är påsiga. För då är jag, jag. Ingen annan har någonsin sagt så till mig. Han bara ser mig. Den jag är innan jag hunnit sälla mig till världen där utanför. När jag fortfarande är i vår bubbla. Du är som vackrast när du vaknar på morgonen. Älskade du. Tack för att du finns.

Ni vet den där känslan när man drar på sig täckbyxor och mössa och vantar och reflexväst i väntan på att bussen ska stanna på rätt hållplats och man får trampa hem i lugn och ro i höstens första minus sju grader. Och där sätter man sig, hjälmen är som locket på en semla och förvandlar hela mig till en svamp, exakt som en svamp ser jag ut. Men det gör ingenting för jag tänker att säkerheten kommer först. Aldrig utan hjälm.

Tur var ju det. 

Ni vet den där känslan när man ska svischa nerför en backe och sedan svänga av under en vägtunnel för att annars hamnar man rakt i betongväggen på andra sidan? När man kommit halvvägs nerför och det är dags att bromsa för kurvan är tvär, jättetvär, och man ser inte om det kommer någon på andra sidan trots att där finns en spegel och bör ta det åtminstone lite lugnt. 

När man är där, just där, och man inser att bromsarna inte fungerar. 

Den känslan. 

Jag önskar jag aldrig någonsin mer kommer bekanta mig med den. Aldrig som i aldrig någonsin över min mörbultade kropp tacka gudarna att jag i alla fall hade hjälm på mig-aldrig. Jag hann inte ens bli rädd. Inte ens tänka. Cykeln rullade snabbare och snabbare och jag trampade bakåt två-tre varv men de fäste inte, handbromsen var omöjlig att rubba även den och där satt jag. En sekund kanske. Max två. Sedan styrde jag ångloket mot dikeskanten, flög över styret och slog upp ögonen och tittade rakt upp i en naken björk. Här får man skratta. Jag gjorde det. Så jävla glad att jag levde. Betongväggen var tre meter bort.

Mamma i andra änden av hörlurarna: "Vad gör du?"

"Ugh... jag ringer sen."

"Men gud vad är det?"

"Bromsarna funkade inte, jag måste se om jag lever."

"Ramlade du?"

"Frivilligt över styret." Och så lade jag på. Stackars mamma.

Så började jag röra på armar och ben där jag låg platt på rygg i den isiga gräsmattan och tackade ryggsäcksguden också när jag ändå var igång. Ska ni göra samma sak rekommenderar jag verkligen att ha en ryggsäck full i kläder och mjuka tingestar, det är skönt att landa på - minus shakern som jag fick intryckt i revbenen. 

Och idag känns det ungefär som att jag kastat mig rakt på en isig gräsmatta i 25 kilometer i timmen. Jag vet inte hur jag landade, inte hur jag vred mig, men vänstersidan tog mest stryk och idag är halva mitt knä i varierande stadier av regnbågens färger och överarmen gör ont vid beröring. Skuldorna ömmar, magen gjorde - tack och lov slutade det - ont när jag sträckte på mig, hela förmiddagen. Jag är glad att jag lever. Att jag bar vinterkläder. Hjälm. Ryggsäck. 

Måste eventuellt köpa en ny hjälm nu trots att jag inte landade rakt på huvudet. Better safe than sorry.

Måste åka tåg till jobbet istället för att cykla för bromsarna funkar fortfarande inte.

Men vad gör det och att man går runt som en gammal tant och ojar sig hela dagen efter när man lever. När man missade betongväggen med tre meter. När hjärnan stängdes av till den grad att jag inte ens hann tänka "vad gör jag nu". Det var do or die. Och jag tog mig hem. Jag är glad för det. 

Här har jag bott idag. Imorgon blir det öppning och ännu tidigare uppstigning tack vare cykelhaveriet. Det måste bli en bättre dag. Inga fler vurpor. Definitivt inga fler för ett tag.

Nu vet jag varför tröttheten var så abnormt enorm igår. Hej en pågående förkylning med riv i halsen och tungt huvud och feberkänsla och att kriga sig igenom en hel dag då sju arbetskamrater själva låg hemma i sina sängar och snörvlade och hostade. Jag tänkte att jag stannar över öppningen, för reserven är sjuk. Jag gör det, jag kämpar mig igenom det trots att förkylningen dök upp mitt i natten. Sedan åker jag hem. Och att öppna är mysigt.

Men nej. Sedan ringde telefonen. Han är sjuk. Hon. Den och den och den och den. En ändlös ström av ny information, nya sjuka, och det var bara att inse där jag satt att nehejdu Jennie, här blir inget sängliggande för dig idag. Men det var okej. Det var kaos, men det var okej. Jag jobbade i en klass jag aldrig varit lärare i tidigare. Jag var ute mycket mer än alla andra dagar. Jag fick nya små kompisar. Jag åkte hem och lade mig i sängen och nu är ansiktet så tjockt och varmt och teet lenande i halsen. Samtalet med farmor också, med farfar. Mamma ringde också. 

Min farmor som ännu ligger på sjukhus. "Jag önskar att du var här och inte så långt borta." Bara att säga så. Bara att prata om att det är dags att öppet börja berömma folk för deras insatser och kvalitéer snarare än att bara hacka på dem när de gör fel - åt fanders med hela jantelagen. Bara att höra beröm, stolthet pysa ut mellan läpparna, "jag kan inte säga hur glad det gör mig att höra att de hissar dig till skyarna." Jag har kämpat också. Mer än jag själv tror. Jag har jobbat två år på ett jobb jag älskade i arton månader och hatade i fyra. Jag hade ångest varje dag under den sista tiden. Varje, varje dag. Jag ville kräkas i buskarna utanför ingången varje, varje dag. Jag har aldrig mått så dåligt i mitt liv någonsin, som när jag insåg vad som höll på att hända om jag inte vände mig bort.

Annat också. Sådant som jag inte längre tänker på. Vänner som kommit och gått, vänt ryggen till, tystnat, mörklagt det vi haft, vår vänskap, alla våra skratt och minnen, kastat dem utför en klippa utan att förklara, utan att säga. Jag vet inte varför jag letar efter anledningar att säga att jag är värd det jag får höra nu, på mitt nya jobb, som jag genuint, på riktigt, trivs med, utan att ljuga, förställa, ändra, låtsas vara till lags. Att kommentaren "det är självklart att du ska studera, vi hjälper dig så gott vi kan för vi vill så gärna ha dig kvar", lyfte ett berg från axlarna. Jag har kommit till den punkt i livet där jag inte längre orkar vara till lags för allt och alla, vara den där snälla söta rara som aldrig säger nej och tar på sig alldeles för mycket. Jag kör med öppna kort.

Man är ju bara mänsklig. Jag bryr mig inte om folk tycker att jag är ful, om jag har omaka strumpor på mig en dag (samma strumpsort men olika färger) eller reflexvästen fortfarande över jackan när jag kliver på bussen. Cykelhjälm, ja men gud så töntigt - jag orkar inte, vill jag dö eller? Nej. Jag bara ler när mina arbetskamrater pratar om att de festar en fredag. Jag skulle aldrig orka, jag har insett det nu, jag är för trött när jag kommer hem. Jag har slutat tycka att "högljudd musik after work" är trevliga, där man sitter och pratar - skriker - med folk man inte träffat på år och dar och där ingenting har förändrats, de är fortfarande samma.

Jag är inte det. 

Jag är inte samma som då. 

Jag är fortfarande jag. Bara med lite mer råg i ryggen. Stoltare hållning. Den där självkänslan som rotat sig fast i marken. Jag vågar säga till. Säga ifrån. Jag har insett att jag måste trivas med det jag gör, annars går det inte. Håller jag inte med så säger jag det, jag sväljer det inte, låtsas le och gräma mig i tystnad. Det kanske egentligen bara heter att jag vuxit upp. Mognat. Jag är fortfarande samma Jennie. Med ett hjärta stort som en ocean och känslorna utanpå kroppen, som en öppen bok, det kommer jag alltid vara. Bara med en påfyllnad av lite bättre innehåll. Lite tuffare innehåll. Lite vuxnare innehåll, jag vet inte.

Jag har gått förbi hela det där mantrat att:

We're all bitches, we're all whores 
We crave attention like some wannabe stars

Det är den tiden på året. Tröttheten slår till. Täcket växer i både storlek och omfång och myshetsfaktor. Man vill inte lämna den varma, sömniga, drömmiga världen där under för den kalla verkligheten då man huttrar så fort täcket faller av. Letar i mörkret efter morgonrocken, den fluffiga, varma. Dricker te, men det värmer inte heller sådär underbart så som sängen gör. Snooze-knappen är nerkörd i botten, sliten, välanvänd med tio minuters mellanrum.

Man är trött vad man än tar sig till. På torsdag ska jag och göra diabetesproverna, det blev aldrig idag eller igår och imorgon öppnar jag, så får se vad de säger. Sedan hade jag tänkt ta mig en tur till gymmet. Efter öppningen. Alltså när jag slutar. Jag orkade inte idag. Så himla seg och sliten. Jag skulle vilja sova, lägga mig här i soffan med en filt och blunda tills jag öppnar dem igen och köra igång med nästa dag, lite lagom piggare sådär.

Barnen sa att de undrar hur jag ser ut utan smink. Jag är värdelös på smink, det enda jag använder är bas och mascara (smink från Bare Minerals eller Lumene står på önskelistan, blandat med nagellack, träningskläder, goda teer och presentkort på Indiska). Men att ta bort den till förmån för all min trötthet nej. Känner man sig inte pigg kan man i alla fall låtsas som att man är det, då kan det i alla fall se ut som att man är det. Men så här ser jag ut i alla fall. I all min... duschade skönhet. Jag vet inte ens vad jag pratar om längre, så trött är jag. Musiken så långsam och mjuk. Ska. Ska bara. Så mycket. Sån cirkus idag. Hjärnan har gått och lagt sig. Öronen gått i baklås.

En massage skulle sitta fint. En varm dusch och en spikmatta. Mat som jag slipper laga, men det ska jag, det måste jag, Johan måste ha en matlåda med sig. En pizza. Haha... Värma en pizza. Så gott. Det tror jag att jag gör. Gluten, transfetter, gift och arsenik, I take it. För idag. För nu. För att få somna i soffan bredvid någon man tycker om.

I resten av våra dagar, tillsammans, vi två

Jag hoppas att det alltid kommer vara så

Från tidens början till universums slut

Den kärlek jag hyser räcker livet ut

Jag somnade i soffan igår, tätt intill under täcket jag hämtade medan pistolskotten ljöd från teven. Vaknade till efter en tid, såg rakt upp i hans grå ögon och blev så himla lycklig. Kär. För ett par sekunder visste jag inte vem jag var, vem han var. Men det där ansiktet, som såg på mig. Som log. Med den där blicken. Den djupa, varma. "Jag älskar dig så mycket." Och det fladdrade till i magen. Jag älskar dig. Med djupet av mitt hjärta. Sedan blundade jag. Somnade om. Vaknade av hans fingrar mot min kind. "Kom, så går vi." Och vi gick. Och jag somnade. Och jag log.

Jag har massor att säga, massor att berätta. Känner suget efter att skriva, att skapa konst med mina fingrar, lösa och skapa problem för mina herrgårdsvänner som snart ska på dejt. Men sidorna ekar tomma, markören bara blinkar. Bloggsidan har stått orörd nu i en halvtimme medan jag har gjort annat, druckit te, kramats med Johan, röjt upp lite i köket, suttit och bara varit framför datorn och lyssnat på långsamma låtar som inte kräver särskilt mycket närvaro. 

Jag är trött och seg idag efter gårdagen. För fyra kronor fick vi gå och se Madonna uppträda på Tele2 Arena, vilken makalös och fantastisk show. Jag satt och hulkgrät emot Johan när hon höll sitt tal om Paris och om mänsklighetens värde. Jag är ju sån. I vår släkt har vi känslorna i magen. Och oj vad ont det gjorde. Vad fint det var. Så himla magiskt. Sen var vi hemma runt halv tre, dråsade i säng och vaknade tjugo över åtta... snark.... Så hela dagen har vi legat i soffan i princip, bara stigit upp för att ta en kort och långsam promenad, duscha, handla och laga mat. Imorgon väntar diabetesprover.

Jag läste ut Färjan, Mats Strandbergs nya skräckis också efter att vi spelade ut The Last Of Us. Hujedamig. Sista orden fick mig verkligen att kasta (nästan) boken ifrån mig och bara neeeeeeej. Men jag gillade den. Den var bra. Ruggig och äcklig emellanåt. Jag som har jobbat två år inom företaget han beskriver hittade inga faktafel, inga som jag reagerade på i alla fall. Och det är bra. Det märks att han vet vad han pratar om, märks att han har gjort sina efterforskningar. Sådant gillar jag. 

Med en hjärna som känns full i gröt inser jag att det kanske är bäst att sluta skriva. Orden blir styltiga, meningarna saknar mening (nu fick jag till det), och kroppen bara säger åt mig att lägga mig ner här intill den varma, levande och härliga mannen som redan ligger där och kör fortsättningsscener från The Last Of Us. Jag ska bara scrolla förbi mina bloggar, avsluta Clicker Heroes för idag och bara... sjunka ner bredvid med morgonrocken och fleece-filten. Hur skönt. 

Madonna och helgen är värd ett helt eget inlägg, men det får jag ta när jag piggnat till. Än är det inte slut på detta underbara, denna härliga bubbla. Som jag ska njuta av de sista timmarna innan det är dags att ge sig tillbaka till arbetet. Som jag ska... zzzzZz.

Jag är egentligen inte klar. När jag masar mig ur sängen vid tjugo i sju varje morgon vet ryggraden att jag har fyrtio minuter att göra mig klar - för det är så länge det tar. Jag gör det liksom på autopilot, med sömndruckna ögon utan glasögon stapplar jag in i köket, trycker in huvudet i kylen och stirrar på objektet två centimeter framför ansiktet i hopp om att det är smöret eller yoghurten. Känner med fingrarna, tänker med blicken riktad rakt framåt i suddighetens suddiga värld. Häller upp yoghurt eller smör på mackorna (glutenfria) och knäpper igång tekokaren någonstans i all den suddiga massan.

Ja men ni vet ju hur man gör sig klar på morgonen. Håret åt alla håll, ansiktet svullet (i alla fall mitt), morgonrocken i ett krampaktigt grepp om kroppen då jag alltid fryser när jag stiger upp. Och den första droppen te, gräddligt och hett, i soffan eller vid köksbordet. Lite gos med Johan, sedan vinkar jag iväg honom vid dörren och fortsätter med de fyrtio minuterna. Nu har bara trettio gått, och jag har varken sminkat mig eller borstat tänderna, jag bara sitter här vid datorn (som jag inte ska göra förrän efteråt) och snorar (ja, visst är det fantastiskt hur sällan man kan vara snorig?) och... tänker, så allt annat gled in i den där suddiga massan även fast jag har linserna på mig. 

Jag är så glad och tacksam. Samtidigt blir jag så ledsen. Eller inte ledsen, sådär som jag var för någon vecka sedan när jag bara ville gråta för allting, men... bara liksom ett stort jaha. Ojdå. Allting har sedan juli fallit på plats. Ny lägenhet, utringt på mitt vikariejobb varenda dag sedan dagen innan skolstarten i augusti, och nu fast jobb - tillsvidaretjänst, men det kanske är samma sak. Kontrakt som sträcker sig i två år framåt. Världens finaste sambo jag är så himla kär i.

Och igår fick jag veta att jag blivit antagen till förskollärarprogrammet på LTU. Antagen, inte reserv. Antagen. Liksom förtjänar jag det här? Varför då? För att jag hade en skitvinter med femton olika sjukdomar som avlöste varandra och nu gör någon människa eller gud bot för det, jag vet inte? För att min mormor dog? Varför? 

Nu måste jag gå och göra mig klar på riktigt, jag kan inte gå till jobbet och snora utan smink och med salami-andedräkt. Men jag blev så mållös. Så tom. Jag vet att man inte ska tänka så, varför förtjänar jag detta, yin och yang och allt det där. Men det är svårt att låta bli. Jag vill inte att mitt liv ska backfire in my face när nyhetens behag lagt sig och något jättehemskt händer. Jag vet inte varför jag säger så.

Jag vet ju att jag gör ett bra jobb och att det är härligt och underbart att det uppmärksammas. Att jag äntligen börjar få ordning på det och kan visa världen och mig själv och alla i min närhet att jag minsann också kan. Jag har alltid haft hög självkänsla. Vetat att jag duger, oavsett vad det gäller. Förutom zombiespel, då blir jag rabiat. Kanske är det självförtroendet som inte reser sig som det ska och tar emot allt detta utan att blinka så som det förväntas av en stockholmare med självförtroende och yta som hyllas av gudarna. Kanske behöver jag sätta nya glasögon över dess näsa också, så att det ser och vet att jag är en i gänget också. Att jag är mer än vad jag tror. Att jag är duktigare än jantelagen någonsin skulle berömt mig med hemma i Kalix.

Tänk att jag och Johan hamnade här. Så glad jag är för det. För oss, för honom, för mig. Det är så fint. Så perfekt, just nu, just här. Lite stökigt på sina håll och diskmaskinen måste tömmas, golvet i sovrummet skuras. Men det är fredag, och ikväll och i resten av helgen är det bara vi två. Jag älskar de dagarna. Jag älskar det vi har. Det är jag alltid och evigt tacksam för. Tack för att du valde mig. Att jag får dela mitt liv med dig. Du är det viktigaste som hänt mig.

Min babe och jag, Grekland 2014. Fulla och glada. Lyckliga. Alltid. ♥

När adrenalinet och endorfinerna svävade runt inuti kroppen och jag cyklade hem från gymmet med värkande ben och kalla fingrar trots mina vantar tänkte jag på de sakerna som får mig att ta djupa andetag av vällust och blev sådär själaglad.

Jag tänkte på hur fruktansvärt skönt det är att låsa in sig på toaletten och "kissa" i tio minuter med Facebook-flödet som scrollas förbi eller där blicken är fast i de brokiga tapeterna i andra änden av det lilla skrymslet och man hör och känner hur alla barn springer och skrattar och skriker där utanför och man har laglig - nöden har ingen lag - rätt att inte bry sig just då. Hej småbarnsföräldrar, jag förstår nu verkligen det där med toalett-egentid ibland någon gång sådär mitt i veckan. Hallelujah.

Det är så skönt att bara andas för ett par minuter, blaska lite vatten i ansiktet eller borsta håret bara för att dryga ut de där fem minuterna och sen återgå till alla mysiga barn och busa eller måla eller leka eller dirigera eller hjälpa och bli dränkt av bautakramar och "du är min, jag ääälskar dig." Busråttor. Och orden: "Häl äl lilla gliiisen din." Ja, du är min lilla glis, alltid så glad och skrattig. 

Jag tänkte på hur skönt det är att sjunka ner i soffan efter ett träningspass som gick så bra. Soffan är så mjuk, inbjudande, vårt lilla hörn nedsutten för att passa våra rumpor perfekt. Luta tillbaka huvudet och bara... aaaah... vanligtvis tjugofem minuter efter att man slutat jobba, även om det blev två timmar senare idag. Och med tanke på det...

Hur fantastiskt roligt det är när chefen säger att hej, jag vill förlänga ditt kontrakt till och med juni... 2017! 2017 är så futuristiskt det bara går att tänka sig, det var liksom 2008 för två år sedan, och jag ska vara en del av det. En del av den futuristiska framtiden på skolan jag trivs så väl i. Jag. Jennie. Lilla Jennie från lilla byn där alla säger jå och mosatrampare och trora och myssing och baki och äter smola till frukost. Hallelujah. Hur magen fylls av brusande fjärilar. 

När jag tänker på hur skönt det kommer vara att åka hem över jul och ligga i soffan och äta kolor och lussebullar och veta att jag får betalt för det. Hurra. Åka madrass i slalombacken, mysa framför brasan, skidra, promenera, fotografera, bara vara, träffa kompisar, titta i skyltfönster, dricka te. Allt tillsammans med mitt hjärtas hälft.

När jag tänker på Johans ansiktsuttryck när han kommer hem eller när han vaknar eller när han är glad och ler. Min mage exploderar av flygande fjärilar med vackra färger, när han bara finns till sådär som han gör och det nyper till i maggropen av kärlek och en slags oförstående, lycklig huvudskakning. Hjälp, är du min? Är jag din? Är den vackraste och härligaste och viktigaste människa jag någonsin mött min? Fyra och ett halvt år snart och jag bara sitter här och bara andas för att jag inte kan förstå det. 

Jag vill åka till världens ände med dig. Jag vill åka till Soffhörnet i Mitten och spela The Last of Us så vi glömmer att gå och sova i tid. Jag älskar dig räcker inte till. Jag vill ge dig hela världen och lite plättar på det. Betalda plättar. Egengjords plättar. Lediga plättar. 

Och ja, för att återgå till det icke putti-nuttiga. Min kvällshumor är hysteriskt kul. Jag älskar mig själv. Så jävla rolig. Eller hur?