Vad glad jag blev när jag loggade in här och såg att det inte fanns något inlägg i stil med "mitt hjärta är sönder" efter en dum dröm jag vaknade ifrån med dunkande hjärta. Glad blev jag också över att jag låg på Johans axel med hans vänsterarm över mig och inte ensam i en tom lägenhet.

Det jag tänkte säga är att nu känns det sådär krispigt härligt med vädret. Täckbyxorna åker på, vantar och mössa och utandningen blir till guldskimrande rök i den tidiga morgonsolen. Minusgraderna biter på låren när jag cyklar ner mot bössen, fingrarna fryser fastän jag har farmors vantar på mig - och alla vet ju att en farmors vantar alltid är det varmaste.

Jag lyssnar på Hobbit-musiken och tänker på Sagan om Ringen-filmerna, som är sådana där klassiska jullovsfilmer man ser uppkrupen i soffan en kväll eller en morgon med rimfrost över fönsterrutorna och en himmel som är tjugofem minusgrader-rosa. Den där väntan, bubblan innan jul när man går runt i tjocksockar och utan smink och bakar lussebullar och åker madrass i slalombacken och går på stan och dricker te och skrattar ihop med sin familj och mular - jag älskar det ordet - ner snö och snöbollar i Johans nacke så han gallskriker (eller om det är tvärtom).

Jag har en avlägsen dröm om att göra klart min bok innan jul men det kommer nog inte hända. Jag står liksom och stampar på de sista fem kapitlen och vet hur det sista ska vara, hur epilogen ska bli, men däremellan har jag inte riktigt... fått igång tankebanan. Det innefattar i alla fall en dejt, mer stalljobb, mer grubbleri, två nya anställda och en sluttvist som inte alls blir vad någon av dem väntar sig. 

Jag drömde om dem härom natten, det var så himla häftigt. Jag befann mig mitt i en miljö jag själv skapat. Jag kunde vända mig och se ut över skogen, ängarna, hagarna, herrgården, ån som rann bakom dem, och bredvid mig stod Johannes och Jasmine och bara såg på varandra sådär så det sög till i magen. Vilken magnetism, ilska; kärlek, men gudarna ska veta att jag hade blivit skinnflådd om jag hade sagt det högt. Han var runt en och åttio, muskulös, härligt trevlig och charmig och luktade - japp, jag kände doften av min egen påhittade figur - av stall och svett och manlig parfym.

Jasmine var lite längre än mig med blont vågigt hår och fyrkantigt ansike. Och när hon log kom den där skrattgropen fram och gjorde så att glittret i hans ögon trädde fram än mer. Sen satte jag mig med min redaktör och skrev ner hur fortsättningen skulle bli, och jag satt där och bara njöt över att jag visste precis. Så när jag vaknade den morgonen log jag för mig själv, galen eller geni, men ändå. Kanske var den där avlägsna drömmen inte riktigt lika avlägsen.

Vi får se. 

Nu ska jag strax promenera till bussen. Eller ja. Snart och snart. En sida eller två hinner jag nog med innan dess. En sida närmare målet, drömmen, det slutgiltiga. En sida närmare. Jag längtar.

Farmor lagar kolhydratsnål mat till mig när jag är och hälsar på som får minimal påverkan på blodsockerkurvan. Min kompis jag lunchade med här om dagen stannade upp utanför sushi-stället och sade till mig "det är väl ganska mycket socker (kolhydrater) i sushi, vi skulle kunna ta en sallad istället."

Och de som tampas med sjukdomen varje dag blir fly förbannade när någon delar med sig av en solskenshistoria om vad kosten gjorde för dem, oavsett vilken typ av diabetes personen hade. Diabetes kan inte botas. Diabetes kan inte lindras, typ ett är kronisk. Där hjälper inte kosten. Och bla bla bla.

Jag säger bara en grej till, slutklämmen, sen orkar jag inte bry mig om alla idiotiska bukspottskörtleägare där ute som minsann vet bäst för att "jag har haft diagnosen hela mitt liv." Well, fuck you. Okej. Andas. Precis som när jag tappade ett järnspett rakt över stortån idag och hjärnan imploderade av vackra ord som jag bara log mig genom medan det kändes som att tån krossades - vilket den förmodligen gjorde. 

Ni som är friska, som jag för övrigt tycker är de mest kloka människorna i detta sammanhang. Vad tror ni ger mest blodsockerpåverkan - en laxsallad utan pasta eller en tallrik med nio bitar sushi? 

Jag har aldrig mött en människa som trott det många diabetiker stenhårt tror på. Varenda en jag träffat säger att "borde inte blodsockret hålla sig på en dräglig nivå om man slutar med snabba kolhydrater?"

Men nej, diabetes typ ett har absolut inget med kosten att göra. Absolut ingenting, om man ska tro många diabetiker. Liksom vilken planet kommer ni ifrån? Hur kan ni undgå att se, att tänka, att se samband, att märka vad som händer runt om kring er, på er egen tallrik? Nej, man kan inte bota diabetes, men man kan fan lindra den. Jag gör allt jag kan för att mitt liv ska vara så drägligt som möjligt med vissa undantag, och jag tänker inte ens på det längre, det blev en självklarhet när diagnosen kom. Sushi är en av mina favoriträtter, och efter att ha ätit det kan jag med gott samvete må dåligt resten av dagen för det var ett val jag gjorde. Laxsallad är supergott också, och den kan jag äta och sen fortsätta utan att ens blinka eller titta på blodsockermätaren för jag vet att inget hände.

Suck. Är det någon som sprider fördomar om diabetiker så är det ta mig fan dem som redan lider av sjukdomen, inte är det då omgivningen, de ickesjuka. Jag älskar er allihop för att er omtanke sticker i många sockersjukas ögon. Jag gör verkligen det. Det är inte ni som är okunniga, som vägrar tänka längre än näsan räcker.

Det spelar ingen roll om man haft sjukdomen i femton år eller fem veckor eller inte alls. En banan höjer fortfarande blodsockret mer än en gurka gör. Oavsett var man befinner sig i livet, i världen, i ålder, i sjukdomsstadie. Men nääääää. Jag ska leva precis som innan jag blev sjuk, för kosten har ingen betydelse när man har typ ett. Hur kan man ens få hjärnan att formulera de orden? Har man sockervadd mellan öronen eller vad är det frågan om?

Nej, man blir inte frisk av att äta glutenfri lågkolhydratkost, GI eller övrig lågkolhydratinspirerad kost. Men det lindrar betydligt. Och det tänker jag stå för, säga, högt och ofta. Jag är kronisk sjuk, men jag kan styra mycket tack vare det jag äter även om vissa dagar inte går att förstå sig på. Och ja, jag äter som de vanliga döda emellanåt, ris och potatis och kolhydrater i mängder. Choklad i massor. Juleskum, juice, så sockervärdet slår i taket. Men jag skulle aldrig få för mig att säga att kosten inte har någon betydelse för hur min sjukdom beter sig. Bukspottskörteln är trasig och kan inte längre hantera sockret i maten utan hjälp. Bara det säger ju sig själv. Till och med mina sexåringar förstår det. Till och med dem.

"I want a few moments that are just for us, take that last chance to find some calm before the storm. You know me, I always like to savour the last shot before popping the heat sink. Wait... That metaphor just went someplace horrible."

Jag bara älskar att sitta och dregla och gråta och skratta och minnas och mumla och säga samma som dem när jag kollar igenom alla tusentals videor om Mass Effect det finns på Youtube. Den här är inte ens med klipp från spelen och ändå är den så bra. Så. BRA. Och idag är det fredag. Det innebär att ikväll, efter jobbet, innan Johan kommer hem, tänker jag bege mig ut i rymden igen. Men nu måste jag rusa och sätta mig på bussen istället. Ska. Bara. En gång till.

I was lost without you. 

Jag känner mig lite som Bridget i Systrar i Jeans just nu. Hon har allt hon vill ha, får det där sista hon verkligen önskade sig, och ändå är det tomt. Ändå känns det inte bra. Jag har allt jag önskar, de senaste månaderna har varit riktiga toppvinster i lotteriet som heter mitt och vårt liv, med fullpoängare nästan varenda gång och jag kan knappt fatta att det är mig det handlar om, att jag får ta del av allt der. Jag kan luta mig tillbaka och slicka i mig all glädje och tacksamhet och lycka som en katt slickar i sig grädde, så nöjd. Och ändå är jag bara... ledsen.

Jag skriver om en tid sedan länge bortglömd, om två älskande som inte kan vara tillsammans på grund av rädslan att det en dag ska slitas sönder, att det förflutna ska hinna ikapp dem. 

Jag spelar ett spel långt ute i rymden och kollar på videor och ryser ända in i märgen av hur fantastiskt det är och lyssnar på ord som fastnar långt in i hjärtat, och blir helt knäckt. 

Jag vet inte varför jag är ledsen.

Jag är förkyld med feber och det river i mig av olust att ringa igen, och säga, igen, "jag måste vara hemma", bara en vecka efter att kontraktet är påskrivet. Stress? Onormal stressnivå? Allergi? Jag har ingen aning. Så jag krigar mig igenom mitt mående, åker till jobbet och älskar att vara där, det är så himla underbart. Sen kommer jag hem till Johan och allt är återigen så underbart, och jag tar ett steg tillbaka och bara händer detta mig... Hur kan detta fina fantastiska vara mitt?

Jag tänker på tid.

På Tali'Zorah när hon i slutet darrar på rösten: "I want more time", och man vet att man ska dö ifrån henne, ifrån dem alla som följt mig i flera år, flera spel. Avsked. Avslut. Shepards röst som bryts när hon säger "I don't know what I'd do without you" och hjärtat bara mals sönder i bitar. 

Sen, mitt i allt, skrev min gamla vän J ett inlägg på min sida, precis när tårarna hopade sig i ögonvrårna och jag inte visste vart jag skulle stoppa dem - tillbaka, eller ut, och gråta över ingenting. Det är lättare att gråta när man har någonting att gråta över, när man vet vad man är ledsen för. Jag vet inte det, så tårarna kändes bara fel, konstiga, så de trycktes tillbaka. Bara några ord, precis i rättan tid, när de behövdes som mest, och då skrev jag tillbaka trots att det gått så länge sedan vi sist sågs.

Sedan skrev hon detta.

"Åh.. det är så jobbigt det där när man inte vet varför det gör så ont ibland. När man anser att man ska vara lycklig men något ändå skaver inombords. Det är okej att känna så, så det är bra att du accepterar att dom känslorna finns. Även om du inte förstår varför. Jag tror att ibland när allt i livet är så fint och man ändå är ledsen så är det för man någonstans inom sig inte anser att man är värdig den lyckan. Man är sin värsta fiende och det kan visa sig i sådana stunder."

Och nu vet jag inte vars jag ska stoppa dem längre. De ryms liksom inte där inne, hjärtat tar för mycket plats, det bankande hjärtat som gör så ont fast det borde dunka av eufori istället, ridande på tacksamhetsvågen av allt det som jag har runt omkring mig. Herregud, jag är ju knäpp. Och ledsen. Och förkyld. Jag vet inte varför. Jag vet inte varför jag inte mår bra. Men det löser sig säkert. Det får ta tid. Tid... En av de mest värdefulla sakerna vi har.

Älskade fina hälft, vad jag är glad att jag har dig ♥

"I wonder, do we all know where we belong? And if we do, in our hearts, why do we so often do nothing about it? There must be more to this life, a purpose for us all, a place to belong. You were my home. I knew from the moment I met you, that night, so many years ago."  - Sarah Jordan

Kanske är det för att jag cyklat och trampat över så många K- och V-brunnar jag hittat (kärlek och tur), kanske för att jag gjort ett bra jobb, eller för att jag hittat min plats och för att jag älskar det jag gör med en sådan där molande, härlig känsla i magen över alla kramar och gos och frågor och inbjudande till lekar och kortspel och konferenser och möten; och för att de ser det, de märker det, de berömmer mig för det. Men vet ni vad? Vet ni vad som får mig att tjuta av glädje när ingen hör?

Jag har fått fast jobb. Tillsvidaretjänst. Kontraktet är påskrivet, händerna är skakade. Så. Fantastiskt. Glad.

Och tacksam. Alltid tacksam. Jag rider på vågorna av lycka och glädje och kramar min man extra mycket på kvällarna när han kommer hem och vi får äta middag tillsammans och somna i ett virrvarr av armar och ben (sådär mysigt under en filt framför Terminator eller en serie som vi ser om kvällen därpå). Det känns som att allting ordnar upp sig nu med boende och jobb och dagtid och drömmar och en kärlek så stark, så benhård till den fina mannen i mitt hushåll, i mitt liv.

Nu ska jag slinka in i duschen och lägga mig på spikmattan innan Johan kommer hem, uppdaterar mer imorgon eller någon annan dag. Dagarna går så snabbt, kretsar kring jobb, Johan och min bok - men oj så jag njuter. :-) Fast jobb, så underbart det känns. Jag är bra på det jag gör. Banne mig, jag är faktiskt det. Jag är en fröken.

”Det är så man gör för kärlekens skull”, sade Helene med låg röst. ”Man offrar, man kompromissar, man lägger sig, man kämpar bara för att få känna glädjen, triumfen, i att lyckas, i att göra den man älskar lycklig. Ingen kvinna vill väl någonsin höra att man är för bräcklig för att kunna föda barn. Inte en kvinna som just gift sig och är påväg att starta ett liv tillsammans med någon på en sådan avlägsen plats som Västernäs.”
    ”Han älskade henne ändå. Han sade att det inte gjorde någonting, men det är klart att det ändå gjorde. Hon sade, skrev, att han aldrig nämnde det, men varje gång hon pratade om barn blev han förbannad och gick därifrån.”
    ”Det smärtade honom. Det gjorde ont. Att vilja, men inte kunna, inte få. Det långa ledet av Silversvärd skulle dö med honom, vad än han gjorde.”
    ”Men hon gick emot honom. Gick runt honom, gick runt det. Han ville, alltså ville hon. Ta och ge. Hon var tvungen. För hans skull, för sin egen.”

    Jasmine sade sig att det blöta som plötsligt fanns där i ögonvrån i själva verket var regnvatten från det delvis öppna fönstret sedan hon slängt ut ett bananskal. ”Så hon blev gravid, utan hans vetskap. Hon var villig att offra sitt liv för en arvinge, för en son. En framtid."

      Helene suckade till, trummade med fingrarna över ratten medan hon väntade på att orden skulle hitta tillbaka till sitt normala tonläge. ”Jag satt uppe i tre nätter i sträck och läste den där fördömdade dagboken, visste du det? Jag kunde inte lägga ifrån mig den, trots att det gjorde så ont att läsa om allt det där. Och Johannes fick aldrig uppleva det, eller henne, hann aldrig få veta vad hon gjorde för honom, för dem. Så fruktansvärt, jävla orättvist.”

© Silversvärdsskeletten, 2015.

If I lived a million lives

I would've felt a million feelings

and still would I have fallen

a million times for you

 - r.m drake