Nu har jag alldeles precis sjunkit ner i soffhörnet med en stor filt över benen och datorn i knäet, slut i kroppen men pigg i huvudet och alldeles, alldeles dölycklig. Julis sista löptur gjorde jag idag och jag skäms över att säga att det inte blivit särskilt många den här semestern. Men idag chockade jag mig själv genom att ge mig ut på den längsta rundan någonsin, och det förvånade mig ännu mer att jag faktiskt hade kunnat fortsätta när passet var slut, om vattenflaskan inte varit tom och knäet inte värkte efter nästan tre kilometer på bar asfalt (inte bra). 

Vi sov ut till åtta i morse efter att ha sett och sovit till Frozen sent igår kväll, och det var en strålande sol som sken på oss när vi klev upp. Gemensam middag igår i vårt nya, stora kök, och en gemensam frukost idag i samma nya, stora kök. Det är något visst med den där känslan. Iklädd en morgonrock i fleece med rufsigt hår och nyvakna påsar under ögonen medan man sitter där mitt emot varandra - det har vi inte kunnat göra på flera år för vi har inte haft något köksbord - och läsa en tidning eller från ett mjölkpaket och bara vara, bara småprata, bara skratta åt och med varandra.

Vi tog en promenad till tåget två stationer bort i den varma solen och sedan gick jag hem igen, bytte om till löparkläderna och for ut på min runda. När jag kommit till orienteringsklubben ett par kilometer bort tänkte jag att det är lika bra att fortsätta runt resten av sjön också, så det gjorde jag, påhejad av Johan borta på jobbet. Så runt kom jag efter åtta sköna kilometer och såg lägenheten uppe på kullen, men den där rösten inom mig viskade att visst känns det ändå som att du har lite kraft kvar? Inte kan du sluta nu. Inte när du är så nära ett rekord, inte när du inte stannat mer än en minut längs vägen. Benen pinnade på som på autopilot och det var bara att hänga med, upp och nerför många backar och Sabaton, Painbastard och Mass Effect som vrålade i örat medan jag närmade mig milmarkeringen.

Så trött, så glad, så svettig och det bästa av allt, när jag låg där i gräset och kollade upp på molntäcket som drivit in under löpturen? Det kändes fortfarande som att jag hade kraft kvar. Som att jag skulle kunna fortsätta. Om det är den nya lägenheten som gör det, att jag var utvilad, den korta men härliga promenaden tillsammans med Johan i morse eller att solen sken eller att vi åt en vegetarisk middag igår eller att jag äntligen tagit mig förbi spärren i min bok, det vet jag inte. Men nu vet jag att det finns ännu mer kraft i mina korta små ben än jag trott. Nu vet jag att Tjejmilen inte är omöjlig att springa i september.

Jag tänker rida på vågorna nu av endorfiner som fyllt hela mig med ett fan vad bra jag är ju-fluff och bara sitta här ett tag. Det är fredag idag. Johan är ledig hela helgen, och flyttlådorna ska packas upp och vi ska köpa oss en ny teve. Vi diskuterade lite om en kommande semester också som fick mig så inspirerad. Det känns så bra. Alltihop. Det känns bra i magen. I hjärtat. Men så är det väl.... när man kommit hem :) 

For the burning within
For your kiss on my skin
For your heart
For the man I love

I’m always yours

V i vet nog alla vid det här laget att jag är en obotlig romantiker som gråter åt filmer och åt böcker och en av mina favoritböcker har flera vågiga sidor efter ordentliga floder runnit genom, över, dem under de gånger jag läst den. Jag tycker om höstlövens färger, doften av regn, regndroppar över fönsterrutorna, vatten under mina fötter, vågor som skvalpar och fågelkvitter och vackra dagar och fjällen och öppna vidder och en mysig brasa att värma sig framför. Jag tycker hemskt mycket om min familj, mina familjer, mitt barndomshus, sommarstugan och farmor och farfar och mina fantastiska bästa vänner där hemma. Och det är ju ingen nyhet att jag är upp över öronen kär heller, haha.

Jag förälskade mig i Johan så hastigt och så snabbt att det skrämde mig, för det var inte alls vad jag tänkt mig. Men när dagarna förvandlades till veckor bara växte den känslan och våra meddelanden tätnade, och när han berättade att han sagt upp sig och skulle flytta trodde jag att mitt hjärta skulle gå sönder.

Sedan bestämde jag mig. Lilla, söta Jennie bestämde sig för att grabba tag i det, i honom, kasta, slänga, försiktigt visa honom det som plöjde genom mig och det jag visste, någorlunda, plöjde genom honom. Så det gjorde jag. Jag slutade inte prata med honom. Jag backade inte bort från alla känslor som vilken normal människa i behov av ett helt, oskadat hjärta förmodligen skulle göra. Jag åkte hem till honom istället. Jag ville inte gå hela hösten och vintern och älta det som kunde ha blivit om någon av oss varit starkare, om vi konfronterat det som rasade inuti oss den sommaren, som aldrig fått chansen att blomma ut. 

Jag struntade i att han skulle flytta. Eller kanske sporrade det mig. Det kanske sporrade honom också. Den tjugosjunde juli åkte jag hem till honom för första gången, och vi tillbringade varenda sommardag efter det tillsammans. Det fortsatte vi att göra när han kom hem från södern igen. Vi flyttade ihop redan efter två, tre veckor, och det är fortfarande samma känsla som fyller mig när jag slår upp ögonen på morgonen och ser rakt in i hans blygrå. Jag vill dela mitt liv med honom. Jag vill se livet genom hans ögon. Jag vill vakna bredvid honom, somna bredvid honom, forsätta vara den där kärleksfulla tönten med alldeles för stort hjärta och alla andra miljoners med känslor och personlighetsdrag som finns inuti den lilla kroppen jag besitter.

Jag kan vara arg och sur och vrång och ilsken som ett ilsket, finskt bi också - det ska gudarna veta - och slita både mitt och hans hår och kalla honom för en fjärt, men det är bara ibland under vissa stunder typ sådär dagarna innan ens enorma hormonpåslag börjar. Det är inte det som räknas. Jag är bara mänsklig, med ett stort hjärta som sväljer så mycket och som bryr sig så mycket, och det är det jag väljer att säga nu, när fingertopparna darrar av ett lyckorus som kittlar i hela kroppen. Den tjugosjunde juli alltid kommer att vara en speciell dag för mig. Inte minst denna tjugosjunde... ♥ 

Låt mig få bära dig

när du är svag

för du betyder 

allting för mig.

För att jag älskar dig

så som du är

och jag vill ge dig

allting jag har

What greater gift can I get to feel alive

than the power of love in your eyes?

Låt mig härmed få presentera min nya följeslagare..... Iiiiiiiiih. Jag sitter här i soffan och kvider av glädje när inga ord tar sig ut och känslorna sprutar ut genom öronen. Jag kan inte sluta titta på den, inte sluta vrida den fram och tillbaka så att solstrålarna reflekteras i skiftningarna och bländar mig för en millisekund. Min älskade, min bästa vän, min klippa, mitt allt, min sambo och min framtida man. Vi. Tillsammans. Genom allt. Genom nuet, genom framtiden. Åååh. Det är lyckorussyndrom på riktigt. Det är.... åh. 

Vid din sida, mitt hjärta slår knut

Jag önskar att tiden med dig aldrig tar slut

Morgonsolen lyser in genom det nya vardagsrummet med innefattande trägolv och vår gamla, fina soffa som vi hivade in i en bautastor flyttbil, likt så mycket annat, och fraktade hit. Den tar upp nästintill både en och två väggar, men den är vår, den har varit vår i två år och i den har vi tillbringat mestadelen av den tiden. Och den passar så bra där den nu står. Vi flyttade och möblerade och satte oss sedan ner bland dynorna. Ja, så rätt det kändes. 

Jag tänker på alla de sakerna jag skulle vilja göra med den nya lägenheten. Saker jag vill köpa, hur jag vill inreda den, trots att den inte egentligen är vår. Men den känns så hemma på något sätt redan efter ett par dagar. Jag går mellan rum och rum medan musiken spelas från Spotify, min nya favoritsång på repeat och drömmer mig bort till en annan värld, en fiktiv värld i form av den bok jag hållit på att skriva under så många år. Hur hennes hus ser ut. Hur hans herrgårdshus ser ut. Och jag vill sätta mig ner i vardagsrummet och skriva tills fingrarna blöder och naglarna ömmar - eller tvärtom.

Jag skrev ingenting under den första sommaren här i Stockholm. Inte ett ord, inte någonting annat än på bloggen. Inte en enda mening i någon bok, novell eller historia. Jag mådde så dåligt över jobbet. Över flytten. Över förändringen - jag har aldrig gillat förändringar. Det är som att hela kroppen olustigt vrider sig när det där orosmolnet hopar sig över horisonten. Jag vill gärna veta de stora sakerna ett par dagar eller veckor innan de faktiskt händer. 

Men denna gång, nu i år, visste vi inte det, vi hade ingen aning. Så när vi kom hem efter ett par veckors semester och klev in i denna lägenhet kände jag bara åh... Allting liksom lade sig till rätta. All ångest försvann. Det storrutiga, beigefärgade kaklet i köket, led-lamporna under köksskåpen med sitt varma sken. Diskmaskin, tvättmaskin - utsikten över skog och träd och en smal väg. Badrummet i lugna färger. Vardagsrummet i precis rätt storlek och så sovrummet vägg i vägg i andra änden av hallen. Det gör inget att det är lite gammaldags möblemang, sådär marint tema, som att man egentligen befinner sig i en sommarstuga; för jag älskar familjens sommarstuga. Jag älskar att bo här med Johan. Jag gör det, detta är ingen låtsad kärlek över någonting jag måste ha eller göra utan hjärtats åsikt.

Detta är vårt hem nu. Och det känns som vårt hem. Det har jag rätt att känna. Fingrarna kliar efter att få återuppta historien mellan Jasmine och Johannes, skriva om, skriva nytt. Jag skrev ingenting under den första sommaren, när allt för mycket låg och kokade under ytan och inspirationen och lusten helt försvunnit, gett plats för något annat, mycket jobbigare. 

Men jag kommer att skriva nu. Jag kommer att skriva här. Om det här, om dem. Inspiration från vinden som blåser i träden utanför, förmiddagssolen över balkongen, om att ha naturen så nära inpå knuen. Och idag är vår fyraårsdag. Fyra år sedan jag åkte hem till den där Johan - eller smög hem till honom rättare sagt - och han öppnade dörren och såg precis lika skräckslagen ut som jag kände mig medan hjärtat bultade i bröstet. Jag kommer att skriva om det också, om honom, om hur det blev och vad som hände. Jag har all rätt att vara en hopplös romantiker med bubbel i magen, för jag vet att det inte spelar någon roll var jag bor så länge jag får vakna och somna bredvid honom. Mitt allt. Det bästaste jag vet. ♥

Efter en helvetesvinter med sjukor av alla de slag och en sommar som inte bjudit på speciellt mycket värme men desto fler härliga resor har jag rätt att känna mig glad över allt detta. Det har jag oavsett. Det har jag banne mig.

A million years from now,

my heart will ever hold you.

Det börjar bli tomt på hyllorna nu, lägenheten är ett enda stort kaos och jag ligger därför i soffan nu efter en vi-skiter-i-det-här-en-stund-och-går-och-tränar-istället-aktivitet. Så nu ligger jag här och tittar på kaoset istället för att bidra med lättnad eller påfyllnad. Vi har packat hela dagen, lastat flera IKEA-påsar på cykeln och kört iväg way over maxbelastningen. I en välkommen värmebölja som varade i ungefär en timme haha.

Har man ingen bil här i Sockholm (hahaha, såg inte felstavningen förrän i morse, så kul) så får man ta det man får. Det man har. Och vi har en vit Postkodcykel. Den är bäst. Jag behöver inte ens trampa på den, den kör ändå. Upp och ner för alla backar och så är vi framme. Helt utan - nåja - ansträngning. Fattar inte varför Johan alltid är så svettig efteråt?

Mina armar är som gelé nu i efterhand, ryggen öm efter kilometer i fel vinkel för att hålla kvar alla påsar och väskor. Vi kastade in handduken någonstans mellan här och där, gick resten av vägen och en tant som snällt påpekade att den låg där på vägen fick oss att vända om ett par meter. Säg inget åt farmor. Den kommer ifrån henne. Och det var inte meningen. Att slänga in handduken alltså. Inte redan.

Imorgon kommer flyttbilen. Eller ja, vi hämtar den själva. Och kör den själva. Lastar i själva. Men i alla fall. Imorgon kommer den. Imorgon kör vi. Inatt blir sista natten här i Viggan, och det känns helt sjukt att det redan gått två år sedan vi stövlade in med alla väskor och påsar som vi tagit via kollektivtrafiken (ska se om jag skrev nåt kul om den historien, för det var så jäkla roligt). Nu ska jag återgå till mitt liggande. Haaaha. Soffliggande. Trött efter gymmet, hungrig och mör i kroppen. Det får man vara. Njuter av det sista av denna lägenhet och utsikt. Råkade visst få med den glada blomman också. Säg inget åt mamma.

Det var en olyckshändelse.

Vår kära fuschia-färgade blomma förvandlades till ledsna, bruna.... ja vad de ser ut som får ens eget huvud stå för. Och den olyckshändelsen stavas Göteborgsresa och söderläge. Haha. Oops. Säg inget till min mamma. Bara titta på utsikten. Vädret. Hurra. Den svenska sommaren är den bästa dagen på hela året, helt klart. ;-)

Med en vecka till godo, efter tre veckor semestrande i Kalix, Piteå och Göteborg och Sockholm har vi nu blivit med ny lägenhet. Kontraktet skrevs på idag och vi flyttar in så fort flyttlådorna är fullpackade. Idag, imorgon eller någon annan dag, men de blanka nycklarna dinglar över kroken i hallen invid kartonger, ouppackade väskor och två års minnen. Det känns så skönt. Äntligen kan jag och vi slappna av, med några dagar kvar på semestern. Fattas bara att solen kommer fram nu och bjussar på några nya soldagar, men man kan inte få allt. 

Den bästa fyraårsjubileumpresenten jag kunde önskat mig. Gud så skönt. Vi kom hem igår kväll från Göteborg efter nästan en vecka med sightseeing, biobesök, skratt, spelande i många timmar till mitt i natten någon gång som resulterade i en sovmorgon till elva. Jösses. Jag har inte sovit så länge på år och dar. Och så träffade jag min Instagram-vän Linéa, synd att det inte hann bli fler gånger men nästa gång vi åker dit så. 

Jag älskade för övrigt Göteborg. Jag tror jag gillar den mer än Stockholm för att dit åkte jag med vilje, hit åkte jag under tvång. Ta jobbet som erbjuds eller stanna hemma i Kalix utan jobb, ungefär. Stockholm har bjudit på många fina minnen också, men den första sommaren var kantad med så mycket ångest jag aldrig lät pysa ut. Jag knep ihop käkarna till läpparna vitnade för att ingen skulle se mina tårar, mina panikångestattacker eller mitt illamående. Jag gillar Stockholm. Täby. Jag vill gärna bo kvar här. Men Göteborg, åh så fint.

Där skulle jag gärna också bo. Jättegärna. Vi körde förbi Trollhättan också ett par timmar och jag fick se staden, byn, där min mamma växte upp. Till och med skolan och huset. Och min fina moster. Men sedan åkte vi tillbaka till själva stan, Göteborg, och jag bara jaaa... här vill jag vara. Så mysigt och lugnt även om de var fullt av folk. Ja, där vill jag vara.

Med Johan. Här, där, någon annanstans. Vi två. Tillsammans. Jag vet att jag berömmer honom och vårt förhållande ofta, att vi kramas och pussas mängder varje dag. Att vi sover tätt hopslingrade och ofta har ensamtid tillsammans. Att jag saknar honom minuten jag går utanför dörren. Att han driver mig till vansinne, men samtidigt är min klippa, min stöttepelare, mitt allt. Men ingen har hållit mitt hjärta så som han gjort, sen minuten hans ögon mötte mina. Ingen har fått mig att känna som han. Och om ett år, fem år, trettio, vill jag titta tillbaka på dessa dagar, inlägg, och minnas hur mitt hjärta var sprängfyllt av kärlek och lycka för honom och för oss. 💑💋💖

Göteborg blev det och i Göteborg är vi, lagom möra i fötterna efter gårdagens strapats och dagens Trollhätte-sightseeing hos min fina moster med familj. Igår kväll spelade vi Talisman till klockan nästan var två då vi efter fem timmar avbröt för sömn. Imorgon hämtar vi upp numero tre av syskonskaran och då blir det Liseberg, förhoppning om sol och varmt väder och mer vandring, mer Talisman. Och mer turistande, jag vill till Botaniska och bara vara. Ta på mig mina lysande ljusgröna Asics och promenera runt i en vacker stad jag redan tycker om så mycket.

Några bilder får stå för dagarna som gått och så skriver jag mer när jag kommer hem. Den där grejen jag nämnde under en kväll i Kalix, att jag skulle säga något om något... Jag ska skriva mer om det snart. När jag får. Jag jobbar på det. Haha...

Ledighet är ett ord som ofta dyker upp här i bloggen nu - när inläggen väl ploppar fram - och det är det ordet jag mumlar för mig själv när jag sitter med ansiktet mot den dyrbara solen, springer en långsam runda runt kvarteret eller slår upp ögonen i mitten av natten och det enda som hörs är surrandet av en envis mygga. Ledighet. Norrbotten. Här finns det gott om mygg, flygfän, regnmoln och isvindar trots att vi enligt kalendern befinner oss någonstans i mitten på juli. 

Jag sitter vi datorn för första gången på över en vecka nu och allting känns så ovant. De sociala medierna har fått sig en bild eller två under veckan, via telefonen, och datorn är ett stort åbäke jag inte har tid med. Vi gör inte så mycket, men ändå rusar tiden iväg. Det är shoppingturer, restaurangmat, grillmiddagar, cykelturer och springrundor och Luleå-resor och bastu mitt i sommaren, två gånger till och med. Ikväll ska vi ut till stugan och jag tänker trotsa vindarna och ta på mig den vita spetsklänningen jag köpte inför pappas och min egen födelsedag. Får åka utomlands i höst istället. Fånga värmen.

Tjocksockar är inte det minsta ovanligt, lika lite som långkalsongerna eller den tända brasan är. Jag fryser aldrig om fötterna men här gör jag det. Tjocksockarna är mitt favoritplagg just nu. Tajta, snygga nattlinnen i spets och siden och raggsockar på fötterna och det är så det är. Tänker tillbaka på värmen vi lämnade och önskar vi tog den med oss. Önskar så mycket. Njuter, men önskar ändå. Sådär som man gör när någonting är osäkert. Tre veckor kvar och vi har inget boende fixat, det boende vi hade fixat var en sniken hyresvärd - jag vet inte om sniken är bondska eller kalixmål men hon var fan sniken - och nu är vi tillbaka på ruta minus tre igen och här är vi, på semester, långt bort från storstan och försöker njuta så mycket det går. 

Sen kollade vi igenom en herrans massa fotoalbum från när husets barn var små. Och då menar jag allt ifrån gravidmage-små till nykläckta och storögda till mellanstadieåldern. Det rasslade rejält i livmodern under tiden, som en jäkla maracass lät det, en skallerorm på prärien som just har funnit sitt byte. Åh gud, vad jag längtar. 

Semester. Nu och då. Gammalt, nytt, det som var, det som komma ska. Minnen, historier, någon som skapade dem, någon som skapar nya. Gamla minnen gömda i en byrålåda som får nytt liv när de tvättas rena och får glänsa i solstrålarnas sken, bli ihågkomna. Dåligt väder. Sämsta vädersommaren på länge. Brasa, bastu, bilbingo. De fyra senaste dagarna med varsin bild. Bästa. Trots vädret.

Imorgon skriver jag mer. Sen. Snart. Och.... kanske, kanske delar med mig av en nyhet.... Här och nu, vi två. Semester. Ledighet. Tillsammans. Det bästa av det bästa. Sov gott!