På lördag är det exakt fyra år sedan jag träffade Johan för första gången på riktigt, första gången jag klev in på Silja för att påbörja min anställning som resekonsult. Det var döhett ute, temperaturen hade skjutit i höjden och shortsen klibbade mot magen och låren. Inga femton, sexton grader och mulet där inte. Jag hade mött honom som hastigast under min arbetsintervju, och det var där och då han fullkomligt knockat mig med en säck cement eller något trubbigt, för så fort jag såg honom igen dundrade cementsäcken ner i huvudet igen. Där och då uppfanns för övrigt LRS. Lyckorussyndromet.

Ni vet, när man är så extremt lycklig och kär så man sitter där och klappar händerna inombords och kvider när känslorna ramlar ut ur näsa och mun och öron och man rullar fram och tillbaka på stolen när man inte kan vara stilla - fastän det inte syns så mycket. Och kvideriet fortsätter när han tittar på en, pratar med en, pratar över huvudtaget, finns till, existerar, kommer inom synhåll. Fyrar av ett leende. Då exploderar hela kroppen. Jag satt och dreglade i flera veckor över det leendet, haha. 

Där jag var, där var han. Som magneter. När jag rörde mig, rörde han sig. När jag höjde blicken såg han på mig. När han såg på mig - likadant där. När jag flabbade om töntiga saker med min nya bästa kompis var han där bakom och frågade vad som var så kul. När jag behövde hjälp gick jag till honom. Hörde honom förklara. Tittade på honom. Och det retarderade sälen inom mig dansade så hela magen vred sig. Alla hemliga mail. Mer leenden, mer LRS. Alla "nämen är du här"-möten på stan.

Jag vet än idag när det var som han såg mig i ögonen för första gången, sådär djupt in i dem så han nuddade någonting långt där inne som ingen annan någonsin har rört. Jag vet var vi befann oss, vad vi gjorde och vad vi åt och var vi satt och vad han hade på sig för tröja.

Vi såg hälften av Interstellar igår och jag bölade som en väldigt ledsen och berörd liten gris. 

Fyra människoår är två sekunder i en annan värld. Fyra människoår är niotusen månader i en tredje värld. Hur ska jag kunna få nog av honom? Hur ska jag kunna sluta vara så fantastiskt förälskad varje gång han ser på mig eller ler eller slår upp ögonen om morgonen eller skrattar eller skämtar eller lagar mat? Eller slafsar i sig mat. Eller lägger skräpet på köksbänken fastän soppåsen är en meter bort. Eller diskar "litegrann". Han kom in i mitt liv som en virvelvind och jag föll för honom utan att hinna tänka efter, utan att kunna stoppa det, och jag har aldrig ångrat mig ens för en sekund att jag tog tag i det och honom innan han försvunnit ur mitt liv.

Åttio år är inte nog. Fyra år är bara början. Jag önskar det fanns ett ord som beskrev precis allt det där som tumlar runt i mitt inre varje gång jag ser honom. Jag önskar att vi kunde åka iväg ut i rymden till en annan värld när vi blir nittio och leva tillsammans i tusen år till. Jag värdesätter varje dag vi har, och nu ännu mer sedan vi såg Interstellar. Varje dag är verkligen en gåva, en möjlighet, en chans. För det som var, för det som är och för det som komma skall. En dag i taget.

Han är min gris       

Och det är också han som är skapare av denna fantastiska bild som både jag och han flabbar åt så fort den dyker upp på skärmen, stor som liten. Visst är jag underbar?

 

Micke

25 juni 2015 15:23

Har du gjort nåt med frisyren? :)

/M

http://zeunertz.bloggplatsen.se

Jennie Written Things

25 juni 2015 16:25

Hahaha äntligen någon som ser det, jag är ju nyklippt... ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...