Alla inlägg under juni 2015

Av Jennie Written Things - 25 juni 2015 14:57


På lördag är det exakt fyra år sedan jag träffade Johan för första gången på riktigt, första gången jag klev in på Silja för att påbörja min anställning som resekonsult. Det var döhett ute, temperaturen hade skjutit i höjden och shortsen klibbade mot magen och låren. Inga femton, sexton grader och mulet där inte. Jag hade mött honom som hastigast under min arbetsintervju, och det var där och då han fullkomligt knockat mig med en säck cement eller något trubbigt, för så fort jag såg honom igen dundrade cementsäcken ner i huvudet igen. Där och då uppfanns för övrigt LRS. Lyckorussyndromet.


Ni vet, när man är så extremt lycklig och kär så man sitter där och klappar händerna inombords och kvider när känslorna ramlar ut ur näsa och mun och öron och man rullar fram och tillbaka på stolen när man inte kan vara stilla - fastän det inte syns så mycket. Och kvideriet fortsätter när han tittar på en, pratar med en, pratar över huvudtaget, finns till, existerar, kommer inom synhåll. Fyrar av ett leende. Då exploderar hela kroppen. Jag satt och dreglade i flera veckor över det leendet, haha. 


Där jag var, där var han. Som magneter. När jag rörde mig, rörde han sig. När jag höjde blicken såg han på mig. När han såg på mig - likadant där. När jag flabbade om töntiga saker med min nya bästa kompis var han där bakom och frågade vad som var så kul. När jag behövde hjälp gick jag till honom. Hörde honom förklara. Tittade på honom. Och det retarderade sälen inom mig dansade så hela magen vred sig. Alla hemliga mail. Mer leenden, mer LRS. Alla "nämen är du här"-möten på stan.


Jag vet än idag när det var som han såg mig i ögonen för första gången, sådär djupt in i dem så han nuddade någonting långt där inne som ingen annan någonsin har rört. Jag vet var vi befann oss, vad vi gjorde och vad vi åt och var vi satt och vad han hade på sig för tröja.


Vi såg hälften av Interstellar igår och jag bölade som en väldigt ledsen och berörd liten gris. 


Fyra människoår är två sekunder i en annan värld. Fyra människoår är niotusen månader i en tredje värld. Hur ska jag kunna få nog av honom? Hur ska jag kunna sluta vara så fantastiskt förälskad varje gång han ser på mig eller ler eller slår upp ögonen om morgonen eller skrattar eller skämtar eller lagar mat? Eller slafsar i sig mat. Eller lägger skräpet på köksbänken fastän soppåsen är en meter bort. Eller diskar "litegrann". Han kom in i mitt liv som en virvelvind och jag föll för honom utan att hinna tänka efter, utan att kunna stoppa det, och jag har aldrig ångrat mig ens för en sekund att jag tog tag i det och honom innan han försvunnit ur mitt liv.


Åttio år är inte nog. Fyra år är bara början. Jag önskar det fanns ett ord som beskrev precis allt det där som tumlar runt i mitt inre varje gång jag ser honom. Jag önskar att vi kunde åka iväg ut i rymden till en annan värld när vi blir nittio och leva tillsammans i tusen år till. Jag värdesätter varje dag vi har, och nu ännu mer sedan vi såg Interstellar. Varje dag är verkligen en gåva, en möjlighet, en chans. För det som var, för det som är och för det som komma skall. En dag i taget.


Han är min gris       


Och det är också han som är skapare av denna fantastiska bild som både jag och han flabbar åt så fort den dyker upp på skärmen, stor som liten. Visst är jag underbar?

 

Av Jennie Written Things - 24 juni 2015 17:22


Jag erkänner. Idag är första gången jag svurit åt en gamling. En äldre. En pensionär. En väldigt irriterande, jobbig, stroppig kvarterspolis som jag bara ville lägga fingrarna om halsen på. Japp, så arg var jag. För några veckor sedan plockade jag på mig skurhinken ur den allmänna tvättstugan en våning nedanför och in kom en tant som genast snörpte på munnen. "Vad håller du på med?"


"Jag ska skura", svarade jag.

"Vadå, hemma hos dig?"

"Ja, vadå, får man inte göra det?"

"Nej, absolut inte. Den måste vara här nere ifall någon ska använda den. Till exempel jag."


Efter många om och men gick jag därifrån med skurhinken och skurmoppen och återlämnade den efter tjugo minuter, vilket resulterade i en surmulen blick från den gamla tanten som stod kvar och väntade på mig. "Ja, det var på tiden", muttrade hon. Ja, det var visst det. Surpuppa. Och idag... Jag hade tvättid mellan sju och tolv. Vid elva gick jag ner för att flytta över allt i torktumlaren och in kom en gubbe. Gammal. Surmulen. Han såg på mig för ett par sekunder, tittade på tvättlistan. Ställde sig vid bänken på andra sidan rummet medan jag gick in i "min" tvättstuga och började greja.


När jag kom tillbaka, 11:56 exakt, för att tömma torktumlaren och gå hem stod gubben kvar, på exakt samma plats fyrtio minuter senare. Han kollade på klockan. Jag gjorde mitt. När jag kom ut i det allmänna rummet såg han på klockan igen. "Är du klar nu?" frågade han, inte allt för muntert. "Ja", sade jag, kånkade upp IKEA-påsen på axeln och gick iväg. "Inte så fort", sade gubben. "Har du torkat golvet?"


"Va?" sade jag. "Nej."
"Då måste du göra det. Detta skulle ha varit gjort innan klockan tolv."

"Jag har faktiskt lite bråttom."

"Du har säkert inte borstat bort dammet från torktumlefiltret heller. Har du det?"

"Men snälla nån."

"Har du det?"


Jag erkände. Nej det hade jag inte. För första gången på länge. Så klart. Glömde. Blev så irriterad på att han stod utanför med armarna i kors så jag glömde. 


Då följde gubben in med mig i tvättstugan och började vifta och öppna locket och tvingade mig att sopa helvetesjäveln ren, och sen när jag sade att nu är jag faktiskt klar, kan jag gå nu? Näe då måste jag SKURA GOLVEN OCKSÅ tyckte den snälla gamla farbrorn bara för att en enda liten dammråtta syntes i hörnet, som inte var min och som jag inte ens sett förrän han böjde sig ner och pekade på den med rynkiga gamla fingrar.


"Men för helvete, det är väl inte så noga när du uppenbarligen ska använda samma tvättstuga", fräste jag.


Han kollade på klockan. Igen. Då såg jag rött. Vände den tjuriga Wikström-sidan och finska Blomster-sidan till. Bägge delarna blir en nyckfull granat ifall det vill sig, och gubbens surmulenhet blev till en sådan bomb. Jag exploderade. Invärtes. Väldigt diskret. Med rök som pyrde ut ur öronen, så det kanske inte var lika diskret som jag trodde.


"Det är faktiskt inte så jävla noga", fortsatte jag, ytterst målmedvetet, och tog påsen över axeln. "Och nu går jag."


Och så gick jag. Bakom mig kom gubben farandes, ryckte tag i handtaget och drämde igen dörrjäveln bakom mig. 


Det var surtantens man.


Jag var så arg så jag hade kunnat låsa in honom i tvättstugan, men som den fantastiskt tålmodige och omtänksamma individ jag är så gjorde jag inte det. Men det hade varit fruktansvärt roligt att se honom ta sig ut genom fönstret och landa i de täta syrenbuskarna en och en halv meter nedanför medan jag stod utanför med popcorn och handfängsel. Han hade kunnat få bo i tvättstugan om han så gärna ville. Det hade varit värt handfängselet, åtminstone för en stund, för jag hade bara dragit klänningen över huvudet och var utan behå och var inte i presentabelt skick.


Man handfängslar inte en tjej som inte har gjort sig absolut redo för dagen. Jag hade för tusan bara duschat, därav endast den vida zebra-klänningen. Men jag lekte med tanken medan jag omsorgsfullt låste ytterdörren bakom mig och försäkrade mig om att inte häxan surtant eller Gestapo följde efter. Sedan satte jag mig ner och åt lite choklad och skrev ett humor-inlägg på Facebook om samma händelse. Lite kortare, visserligen, men jag var så arg.


Det är första gången jag svurit åt en gamling. Jag svär inte så ofta, och uppenbarligen inte åt gamlingar, förrän idag.


Men någon gång ska ju vara den första. Och kollar gubben på klockan en gång till medan jag befinner mig på två meters avstånd så lovar jag att han får en labét eller en hurvel i present fastän det inte är hans födelsedag. 



Av Jennie Written Things - 24 juni 2015 07:34


Nu har jag, med lite hjälp av Games stora konkursutförsäljning, spenderat alla mina förkylningsdagar i soffan med Uncharted 1, 2 och 3 varav det sista slutade igår. Jag har följt Nathan Drake genom halva världen i jakten på Francis Drakes gömda skatter, genom öken, djungel, sand och hav. Genom nya förhållanden, krossade förhållanden, avsked, återseenden och tillbakablickar.


Och jag insåg en grej medan jag tumlade runt med alla spel. Kanske lite feberyra ovanpå allt det där, men ändå.


Att vara tillsammans med Nate skulle inte vara någon barnlek. Han är en rastlös själ, en ständig sökare. Även om han ville vara så trogen så skulle han aldrig kunna förbli det, det är inte hans grej. Han skulle fortfarande åka iväg på sina resor, vara borta i veckor, månader i sträck med dålig täckning. Att vara hans fru skulle vara ett liv i ständig oro för hur han mår och vad han gör och han skulle komma hem med samma brand i ögonen som han hade när han for, och sedan efter ett par dagar eller veckor hemma skulle han åka iväg igen. 


Familjelivet är ingenting för Nathan Drake. Och den enda kvinna på jorden som skulle passa ihop med honom och vice versa, och inte utan bråk, heta diskussioner och gräl, är Lara Croft. De skulle förmodligen resa tillsammans. Från början helt vänskapligt - så gott det går att vara vän med en tjurskallig, humorfylld och rätt egocentrisk individ. De skulle bråka om vem som skulle leda expeditionen, vem som skulle göra vad, och sedan skulle de hamna i säng med varandra. Det är ofrånkomligt. De är för lika och för olika för att det helt enkelt skulle hända.


Och de skulle inse, Nate skulle inse, att den glöden han alltid har haft i sina grå ögon bara kan flamma upp till en riktig fågel Fenix för Lara Croft. Ingen annan. Så även om han hade en fru där hemma, barn - men barn kommer han aldrig skaffa så länge han inte byter livsstil och det lär han inte göra, den sortens liv är för tråkigt för honom just nu. Även om han hade allt det, så skulle de tumla i säng. Det är så han är. Flera gånger om. De skulle gräva sig in så djupt in i varandra att de skalat bort allting annat som inte handlade om henne och honom, men inte ens då skulle de kunna vara tillsammans. Inte ens hon. Men de skulle passa ihop. Han och hon. Hon och han. Var de än gick skulle de dela samma utandning, samma syn på saker och ting, samma ofrånkomliga äventyrslusta.


Men det skulle aldrig bli mer än så. Nate skulle förföra henne, flirta med henne, det är klart att han skulle för han är både charmig och snygg och en man med normala behov. Han skulle dö för henne. Han skulle rädda henne. Men han skulle aldrig kunna vara med henne så mycket som en vanlig människa där hemma valde att vara med sin partner. Det är inte hans grej. Han vill ha kakan och han vill äta den.


Han skulle dö ensam någonstans, antingen på en expedition eller vilandes i ett skabbigt hotell mellan två expeditioner. Han skulle inte ha någon som sörjde för honom när han dog, ingen laglig avkomma eller familjemedlem. Lara Croft skulle gå på hans begravning, likaså Sully, om han överlevde, och hans gamla kärlek Elena som var den där ständigt oroande frun där hemma.


Lara Croft skulle vara den enda som kände honom, utan och innan, den enda som någonsin känt hans hjärta pulsera mellan sina fingrar. 


Och hon skulle stå där och tänka, inte för första gången, "tänk om". Men Nate kunde inte. Han var inte sån. Och det vet hon. Det vet de alla. Så de skulle stå där, medan kistan innehållande vad än de kunde hitta av honom eller bara tom luft med massa minnen, och se medan han sänktes ner under jorden medan hans liv åkte förbi i en strid ström av dessa minnesbilder. Han skulle dö lika envis, rastlös och tjurskallig som han alltid varit. Det finns inget annat liv för honom. Och det är så han måste dö.


 

Av Jennie Written Things - 21 juni 2015 08:43


Med risk för att låta bitter och grinig med "ingenting innanför pannbenet" som folk, alla dessa änglar, är så noga med att säga när någon gjort något dumt eller otänkt, saker som de minsann aaaaldrig skulle göra. Men jag blir så trött på det. Misstag händer alla (inte dem tydligen). Låt mig förtydliga.


En hund. En hund är ett husdjur med fyra ben och svans och kommer i varierande storlek. Det är ett husdjur precis som katter, fiskar, vandrande pinnar, marsvin och kaniner. Den kan även vara människors bästa vän och allt det där och jag älskar djur, jag älskar hundar även om jag är allergisk och jag förstår det, men låt mig bara vara saklig - hundar är husdjur. 


I Kina kommer de nu att ha en hundslaktarfestival som västvärlden är så upprörd över. Jag är inte upprörd. Jag kanske inte tycker om det, men jag är inte upprörd. Det är deras kultur där borta. Vi slaktar kor. De slaktar hundar. Hundar har inget mänskligt, sentimentalt värde för dem, liksom kor inte har det för de flesta av oss. Men inte går kineserna bananas när vi slaktar hundratals, tusentals kor varje dag. Det är vår kultur. Det är även (vissa) muslimernas kultur att stena kvinnor till döds fortfarande och det blir jag upprörd av för att det handlar om en människa, men djur - djur som har så olika uppfattning var man åker i världen. 


För oss i Sverige är det hemskt att Kina anordnar den festivalen. Vi kan inte tänka längre än våra egna gränser, ibland inte ens utanför vårt eget hushåll. "Jag skulle aaaaldrig" säger dem och ser ner på sina två husdjur, sina två hundar, som de kallar familjemedlemmar och älskar lika mycket som sina barn (?). Självklart inte, det skulle inte jag heller. Men vi lever inte i Kina, vi har inte Kinas värderingar och kultur.


Varför kan man inte se att det finns - minst - två sidor av det hela? Varför bara se innanför sitt eget pannben, se på den djurfamilj man har och tänka hur hemskt det är? Skulle jag bli hotad av en orm under en löptur hade jag antagligen kastat något mycket hårt och trubbigt på den, mot den eller i dess riktning. Ormar har inget känslomässigt värde för mig, men för en granne jag hade när jag var liten som hade flera majsormar, han älskade dem lika mycket som hans syster älskade sin hund.


Det handlar om perspektiv. Att många av oss inte kan se längre än sin egen näsa. Och jag blir så sur på sånt. Någon som lämnade bagageluckan öppen, vevade ner rutorna till hälften under en molnig dag och knöt fast kopplet runt kofångaren när hon måste jobba och hunden annars skulle riva sönder lägenheten. Fem timmar senare, under sin lunch, var bagageluckan stängd och hunden nästan död.


Jobbigt, jävligt jobbigt, men otur. Otänkt. Hon är inte dum, hon är faktiskt väldigt fin som människa. Och alla gör vi misstag. Det betyder inte att vi är dumma i huvudet för det och borde korsfästas, hängas, skjutas, fråntas rätten till våra barn, hamna på psyket, bli misshandlad inför allmän beskådad. Låt mig bara fråga en enda sak. Hade det blivit samma rabalder och smutskastningar i tidningarna, media, Facebook, ett helt år senare, om det handlat om någons älskade hamster? 


Nej. Exakt. 


Slut på grinerier. Nu ska jag göra mig klar för dagen. 

Av Jennie Written Things - 16 juni 2015 18:56


Jag gillar inte dessa febertoppar, när världen liksom ses på avstånd genom grumliga ögon och öron. Alla ljud blir dova, lågmälda, en ytterdörr som smäller igen hårt bakom en låter lika harmlöst som en mygga. Ett slags vakuum, någonstans där inne, där immunförsvaret brottas mot en tillfällig och ovälkommen virusinfektion.

Jag gillar inte dessa febertoppar när ansiktet är så igentäppt så munnen står öppen som en fisk som kämpar efter luft när näsan inte kan ta sig igenom. När man måste sova sittande, och man inte får drömma det man vill utan det som redan ligger framme och väntar. Dinosaurier i en park. Bilar på en grusväg. Ett uppdrag, alltid ett uppdrag, men historien tar sig inte framår utan snurrar och snurrar i samma hjulspår. Täcket, beroende på hur det ligger; svalt, varmt, snett, skrynkligt - har en hel värld i sig, bestämmer drömmarnas karaktär.

Jag drömmer varje natt. Jag minns doften, ljuden, färgerna, handlingen när jag vaknar. Inte alltid, men oftast. Feberdrömmarna är svarta och orange, på gränsen mellan vaket tillstånd och det sovande. Jag minns dem också. Jag tycker inte om dem.

Jag äter konstant för att rivet i halsen inte ska reta illamåendet mer. Små bitar melon, några körsbär, vatten med citron och gurka, Alvedon och Zyx och ångkolad torsk med pesto, tre minuter i micron - klart. Lite, men ofta. Bibehålla saltbalansen. Vitaminnivåerna. Blodsockret.

Jag skulle inte ha tänkt medan jag stod i duschen här om dagen, samma dag som jag sprang sådär snabbt och hade krut i de nya skorna. Slutkörd, men lycklig och stark. Jag har inte varit förkyld nu på två månader. Kanske jag övervunnit hösten och vintern och våren som gått, blivit kvitt alla barnbaciller. Kanske berodde det på dem, de nya barnen, eller katten i lägenheten i fredags, eller den hårda träningen eller att jag drog på mig sommarklänningen för tidigt.

Men förkyld blev jag. Jag är inte den som klagar. Jag biter ihop. Men förkylningar, ja alla sjukdomar, har varit så mycket värre sedan jag fick diabetesdiagnosen. En vanlig förkylning och jag ligger däckad i fyra dagar i årets manflu. När Johan blir förkyld nyser han tre gånger, åker på jobbet och äter Vicks och det syns knappt på honom. Jag provar vartenda husmorsknep som finns förutom den med vitlök för jag bor ju faktiskt inte själv och har väl i alla fall en gnutta sans och respekt kvar även om kroppen är överhopad av febervallningar och konstiga drömmar.

Jag tycker inte om detta.

Att inte heller orka skriva på någon utav böckerna. Att ha historien i huvudet. Så lätt det är att bilda meningar där uppe, där inne. Ligga - halvligga - med täcket upp till nyckelbenen och försvinna bort till en annan tid, en annan plats, och veta exakt hur man ska skriva, gå vidare, fortsätta historien.

Jag tycker inte om det.

Jag vill att mina människor, tankar, miljöer och intriger ska läsas av andra. Förstås av andra. Inte ha dem fängslade i mitt huvud och inte vara helt säker på hur man ska formulera allting när febern släppt och jag är jag igen. De vill ut. De måste få komma ut.

Förkylningen är verkligen inte välkommen

Inga fler Game of Thrones-avsnitt heller. Dumma dem. Mitt hjärta, febrigt eller ej, klarar inte mer bortfall och död längre. Det gör verkligen inte det.


Av Jennie Written Things - 15 juni 2015 13:06


Ännu en fantastisk halvledig helg har passerat, Johan jobbade till två både fredag och lördag och var ledig igår så vi har åkt land och rike kring - i alla fall stad och rike kring - och gått på en visning, suttit i solen och ätit pizza, åkt in till stan för prinsbröllop och en riktigt lång promenad som även den avslutades med hamburgare och öl i den varma sommarsolen och nya t-shirt-ränder. Sedan tränade vi bort alla överskottskalorier på löpbandet och handstående armhävningar. Jag slog mitt inomhusrekord på 5 km med över två minuter och efteråt kunde jag vrida ur kläderna. 


Nu är Johan tillbaka på jobbet och värmen tog han med sig när han for. Jag har precis kommit hem från Täby Centrum efter lite fönstershopping och lite annan sorts shopping också. Jag kan ju inte använda alla mina tillbakagivna skattepengar på räkningar, eller? Vi kör fifty fifty, fast trettio trettio tretto. Ungefär. Räkningar, sparande, och så lite shopping. Det måste man få göra ibland. Jag hittade det jag var ute efter, och så blev jag überlåg så jag fick gå till närmaste kafé och köpa en smoothie.


Det råkade bli hos min gamla jobbkompis så vi småpratade en stund - hon ska ha barn nu i augusti och jag blir så töntigt glad för det. Jag vill ju också vara där. Någon gång- Johan kanske snart inte litar på att jag sköter mig med mina p-piller när jag skriver om barn hela tiden, haha. Så jag låter bli. För en stund. Jag sätter mig med favoritboken, nummer två i serien, bokälskande Dana, matteboken, en god middag och en dusch för att stilla träningsvärken i vader och rumpa och sedan lite städ och förberedelserna inför en god middag när Johan kommer hem vid... fem slutar han sex är han på gymmet sju tränar han åtta är han hemma. Åttatiden. Det är okej. Det är fortfarande ljust om kvällarna. Det är ljust hela nätterna. Nästan.


Jag ser framemot det nattliga solljuset, lata dagar med min och hans familj, paddla kajak, badandet i stugan och farmors sockerkaka jag inte kan äta men som är den godaste i universum. Långa, kvalmiga nätter när man inte kan sova och ligger och berättar historier för varandra. Medan solen fortfarande kastar sina strålar på trädkronorna. Kortspel, vår fyraårsdag, löpturer längs älven, snirklande smala grusvägar till sommarstugan. Idyllen. Dofterna, ljuden, skratten. Göteborgsvistelsen, kryssningen, alla grillmiddagar. Det kommer att bli en fantastisk sommar. Det strävar jag, det längtar jag, efter. Det ser jag fram emot.


♥ 



 

Av Jennie Written Things - 13 juni 2015 09:45


Åh vad jag tycker om dessa småsvettiga, kvalmiga dagarna när termometern sjutit i höjden och huden får andas på riktigt, för första gången den här sommaren. När axlarna är varma och bröstkorgen kliar lite diskret efter en heldag på filten ute på gräsmattan och fräknarna poppat fram. Favoritboken i ena handen, en flaska med kallt vatten i andra. Och himlen lyser djupblå och den svala, långsamma brisen har jagat bort vartenda moln. Och tornseglarna skriar i skyn. Musiken, om man lyssnar på sådant, är lugn och behaglig. Boken tillräckligt spännande, romantisk, sexig och välformulerad att det är en fröjd att läsa den. Ligga där, ganska nöjd med livet, och veta att det finns två böcker till i samma serie, skrivna lika perfekt, spännande, romantiskt, sexigt och välformulerat.


Jag är Malory med sina en och sextio som älskar- och måste vara omringad av konst och som för första gången fallit handlöst istället för lugnt och försiktigt för en man. Jag är virriga Dana som har huset fullt i böcker, som jobbar - jobbade - på ett bibliotek till hon lade av en riktig dänga till chefens systerdotter och fick sparken. Jag har hennes bruna hår och bruna ögon och temperament. Jag är Zoe, den lilla kurviga optimisten som sliter och drar i livets tåtar och som var den som hittade huset de tre köpte för att starta sina respektive företag. Lilla, flitiga mamma Zoe med kärleken till sin son som drivmedel i allt det hon gör.


Jag är inte strukturerade Malory med listor för varenda sak hon tar sig för, komplett med korsreferenser och underrubriker. Jag är kanske inte rationella, logiska Dana sex on legs, kurvor som en amazon och långt över en och sjuttio lång, som vill klippa av kulorna på den man som lämnade henne för ett par år sedan och som plötsligt dyker upp i den nära vänkretsen och är lika flirtig och farlig som då. Jag är inte uppvuxen i en husvagnspark som Zoe, jag har ingen son att ta hand om och inget litet hus jag snickrat ihop innandömet alldeles själv. 


Men efter att ha tillbringat massor med år med dessa tjejer känns det nästan som att de är mina vänner. Så känns det alltid med böcker jag läst flera gånger. Jag vill inte att de ska ta slut, för då slutar äventyret och det dröjer länge tills jag får prata med dem igen. Förra gången jag läste böckerna var i juli förra året under Ölandveckan, där jag satt på altanen i en härlig morgonsol med frukosten framför mig och benen stödda mot bordsskivan och begravde mig ner i deras äventyr igen. 


Jag köpte den första boken på den första Öland-resan för åtta, nio år sedan. Oj, är det så länge? 2007? Ja, så länge. Och jag har älskat dem ända sedan dess. Världens bästa böcker. Jag måste få ha böcker där jag bor. Jag blir galen om det inte finns böcker jag kan bläddra i, försvinna i, tillbringa ett par timmar med medan regnet smattrat mot rutan och teet kallnar. Ett bibliotek eller... en vägg av böcker.


Vi var och kollade på ännu en lägenhet igår. I Åkersberga centrum. Jättefin, bra storlek, hemtrevlig, bra förbindelser, inte för öde, inte för långt bort, men dyr och där bodde just nu en katt så det blir sanerings- eller städfirma om vi bestämmer att vi flyttar in. Jag drömmer ändå om den där egna lägenheten. Att få bo tillsammans med Johan på riktigt, att inte behöva flytta hela tiden eller betala hutlösa mängder i hyra. Att ha en lägenhet. Att åka på semester därifrån. Tryggheten. Vetskapen. Hem, vårt hem, tillsammans. Det drömmer jag om. Det vill jag ha. Speciellt under varma, kvalmiga dagar som dessa. Speciellt dem dagarna.


 

Av Jennie Written Things - 11 juni 2015 09:24


Så har en ledig födelsedagshelg passerat, soliga dagar, regniga dagar, lediga dagar och jobbdagar för både mig och Johan. Vi har tränat, lyft tyngre än vad vi brukar, sprungit, cykeltränat, hälsat på en nioveckorsbebis och dennes mamma och pappa, grillat och cyklat till en brygga där vi satt och drack öl och åt ölkorv i över en timme igår. Vi fick sällskap av en liten katt också som åt upp resten av skink-och ostfyllningen och som sedan följde med oss en bit på vägen hem. Vi har storhandlat på den konkursbelagda Game och fått fel spel av killen i kassan men eftersom att det inte är bytesrätt längre kan de inte göra någonting. Han bytte förpackningarna på bänken - förmodligen i stressen och pressen - så istället för det spelet vi ville ha fick vi ett helt annat. Och de kunde inget göra när vi kom dit för vi hade ju liksom inget bevis på att det var det andra vi tänkte köpa från början....


Så när vi kom hem igår började vi med det första Uncharted och sedan somnade vi. Sommaren har slagit ut, skolorna har ringt för examen och ett långt lov väntar, semestern hägrar i horisonten och en månads ledigt med Johan väntar. Det är mycket som händer då. Vi tänkte åka hem till norr och stanna där ett tag och samtidigt hitta nytt boende här och jobb och skola och allt som livet innebär. Planer, beslut, många, långa kramar och ett hjärta som fladdrar varje gång han tittar på mig. Det känns så bra med allt. Så fantastiskt. Precis som det gjort i fyra år snart. Om två veckor är det prick fyra år sedan jag såg honom för första gången. Tänk vad fort det gått. Älskade underbara. En livstid med dig är inte nog.


 

Vem är jag?


Jag är som vem som helst och ingen alls. Jag är duglig, ärlig och ironisk. Besitter den skevaste humorn i stan. Författarhjärta. Always.

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2015 >>>

Sök efter gamla inlägg

Förfluten tid

Kategorier

En titt i backspegeln

Translate the blog


Skapa flashcards