Alla inlägg under maj 2015

Av Jennie Written Things - 31 maj 2015 16:39


Jag följde med Johan till Kista idag när han skulle stå och sälja resor där med ett par andra från jobbet, och medan han gjorde det passade jag på att shoppa lite. Sedan möttes vi upp för lunch i Kista Gallerias Foodcourt. 


När vi sätter oss ner med maten säger jag, ganska stolt: "Jag har köpt ett par fula byxor."

Johan tittar på mig över bordet: "Varför köpte du nya byxor om de var fula för?"

Jag: "Ja alltså, jag tyckte ju att de var snygga. Men det tycker inte du. Ehum. EHUM."

Johan nickar plösligt väääldigt tålmodigt. "Då vet jag precis vilka byxor du har köpt, haha."


De är inte alls fula. Inte sååå fula i alla fall. De är stora och sköna och mjuka och mönstrade. Hade det varit något annat mönster på dem hade man möjligtvis kunnat ta dem för pyamasbyxor eller ner-skiti-människor men de var faktiskt ganska harmlösa. Och, det var inget impulsköp utan jag har spanat på dem i flera veckor och nu passade jag på.


 

Sedan rafsade jag åt mig lite andra kläder och gick till ett provrum. Första tröjan var sisådär, och andra var definitivt inte min stil, och sen kom den. Klänningen. Ni vet den där känslan när man står i ett provrum och drar på sig något som ska föreställa en klänning och så fastnar den, det, den är alldeles, alldeles för liten. Man drar och sliter allt vad man vågar och så åker den äntligen ner över tuttarna och man kan andas ut... innan man inser att den förvandlat myggbetten till sprängfyllda bazookas, och alltså inte går att rubba varesig upp eller ner. Ja ursäkta för den talande beskrivningen men alltså, den känslan. Inne i ett provrum, med massa köande människor utanför, klänningen är så kort så det man har under syns om man så mycket som vickar på tårna och man törs knappt andas av rädsla för att tyget ska spricka. Det är så man vill... inte längre vara där.


Skickade en bild till Johan. 

Han: "Oooh."

Jag: "Hjälp mig. Jag sitter fast."


Hahaha.


Jag kan fan inte längre ha XS på H&M, jag ser ut som en stoppad chorizo. Och ändå kämpade jag mig nästan blodig för att få på mig den, bara för att den skulle på. Funderade nästan, men bara nästan, på att köpa den bara för det. Bara för att jag fick på mig den till slut. Och så var den ju ganska fin ändå. Kort, men fin. Om jag står helt stilla utan att andas passar den ju... nästan.


'

Jag fick i alla fall av mig den efter mycket om och men - prislappen råkade dock lossna.... Tur det inte var sömmen iaf... Trots provrumschorizon känner jag mig ändå ganska okej. De där barnsliga duger-jag-tankarna orkar jag inte tänka längre. Det är klart att jag duger. Det gör inget att jag blivit en enda pyttestorlek större och lagt på mig sex kilo på fyra år. Det är väl tonårshullet jag aldrig haft som ersatts med vuxenhull och en nypa muskler, för det var axlarna och armarna som var svårast att få genom ärmsluten på de tröjor jag testade. Jag mår bra, jag har ingen aning om vad jag väger och jag tränar för att det är roligt. 


Spela roll vad tröjstorleken säger.


Chorizo är fortfarande gott.


Och det är hejdlöst roligt att berätta om paniken inne i provrummet nu i efterhand. Lilla lagom tjock, det är jag. Och jag har blå ögon idag. Nu ska jag träna.


       

Av Jennie Written Things - 31 maj 2015 09:42


Telefonen ringer stup i kvarten, fingrarna hamrar på tangenterna och huvudet förvillas av den ofantliga mängd information som hävs i min riktning. Var det 48 kvadrat? Eller 50? Vad låg hyran på nu igen? Först nu fattade jag att det kunde vara bra att samla informationen på ett och samma ställe och har sammanställt ett Word-dokument med eventuella lägenheter, telefonnummer, fördelar respektive nackdelar med dem alla. Och tro mig, det är mååånga som ringer och har ringt. Och jag är tacksam. Glad. Men ändå gnager det. 


Igår var vi och kollade på en lägenhet i närheten. Den var fin. Men det var en tryckande känsla över bröstet, den kändes instängd med tunga färger och opersonliga väggar och utsikt över mer tegelbyggnader, sängen tog upp hela vardagsrummet och det kändes bara... inte hemma. Inte som ett hem ska kännas. Så jag började kolla på Hemnet. Jag är obsessed av Hemnet. Jag kollar allt av intresse. Men med det kommer gnaget tillbaka. Tankarna. Hur gör vi? Hur ska vi göra? 


Är det bättre att:

 

 - Köpa en egen lägenhet, lite längre bort från jobbet, men där vi faktiskt kan bo och inte behöver bekymra oss att vår hyresvärd kommer och knackar på en dag när vi inte har särskilt städat och står i duschen bägge två? Jag hade inte ens linser på mig när vi öppnade dörren, så jag såg honom inte. Stod där och lyssnade på vad han sade när han sade att nu måste vi tyvärr flytta. Tur var väl det, att jag inte såg honom. För så fort dörren stängdes bakom honom fick jag ont i hjärtat igen. Vårt hem sedan två år... kommer inte längre att vara vårt hem.


- Eller hoppa runt i andra hand och betala hutlösa hyror varje månad, som snart kostar mer än en egen lägenhet skulle ha gjort? Aldrig egna möbler, aldrig som vi vill ha det på rikigt? Medan vi väntar på... ja, vad då? Jag vill inte längre vara gäst. Jag vill ha ett hem. Och ett hem råkar kosta en miljon eller två mindre borta i Göteborgstrakten, Trollhättan, där släkt och vänner redan bor.


Är det värt att köpa en lägenhet där borta, säga upp sig från jobbet, flytta dit och börja jobba? De har ju en högskola där, en jättebra sådan, så om vi ska gå skola sen passar ju det perfekt... Att bo där i närheten, gå skola och sen flytta någon annanstans om det inte passar våra mål och drömmar längre. Har man en lägenhet, en förhållandevis billig sådan, där borta kan man ju hyra ut den om man far och reser, och har kvar den när man kommer hem igen... så man slipper börja om från noll med noll pengar på kontot och tänka att skit, önskar vi köpte den där från början... Eller?


Eller köpa en här, där vi trivs, här som är hemma, vårt hem, för en miljon mer, som vi måste belåna extremt för att kunna köpa? Den jag nämnde igår blev jag kär i, men nu hittade jag en annan fin, mååånga fina, i Trollhättan. Mamma är uppväxt där så jag är ju nästan därifrån jag också, känner de västliga vindarna blåsa mina tankegångar ditåt. Det är inte lätt det här och jag vet inte vad vi ska göra, vem man ska fråga. Alla har ju olika åsikter och jag värderar dem allihop. Jag ska i alla fall gå på banken imorgon om jag inte jobbar och be om ett lånelöfte. Hur det går till, hur det funkar. Hur man gör. Bara för att hålla alla dörrar öppna. Ett hem med Johan, det är vad jag vill ha allra, allra mest. Har vi ett hem kan vi göra vad vi vill, åka var vi vill utan att bekymra oss för vad vi ska göra när vi kommer hem igen...


Låsa dörren och fara på semester utan att tänka mer på det. 


Hyra ut den om man åker på en långvarig semester.


Här eller där, eller någon annanstans? Vad tycker du?


  

Av Jennie Written Things - 30 maj 2015 10:47


Lördag förmiddag och just nu


- Laddar jag för en löptur med de gamla skorna, så jag inte behöver bekymra mig för uppkommande skavsår och kan njuta av turen innan det börjar regna.


- Upplever jag en rivande avundsjuka och ofantlig glädje för min pappa och hans blivande sambo som är på väg till Öland, mitt favoritställe på hela jorden (och hans), och fylls av minnen och nostalgi av koltrastar, sånglärkor och öppna, blåsiga vidder tillsammans med min familj.


- Inväntar jag svar från en mäklare. Jag har bokat in en visning på en lägenhet i grannkommunen en halvtimme bort och det pirrar i kroppen. Den var perfekt, med accepterat pris och närhet till natur, hav och rimliga avstånd till Täby Centrum och jobb. I och med att den var så pass fin lär det ändå bli budgivning vi inte har råd med, men det vore fantastiskt att i alla fall åka dit och kika. Förstahandslägenhet vill vi ju helst ha...


- Väntar jag och vi på att besöka den första tilltänkta andrahandslägenheten när Johan kommer hem från jobbet ikväll, alldeles i närheten fast ändå inte. Fast magkänslan säger ändå, eller snarare viskar lite försiktigt, sådär som små barn gör när de drar i mammas tröja och ser upp mellan två pippilotter på var sin sida om huvudet: "Jag vill så gärna titta på den där förstahandslägenheten också...." och huvudet har redan börjat göra upp scenarion om hur det vore att bo där, jag och han, inreda så som vi vill ha det, med vår pyttelilla trädgård och våra två sovrum, vardagsrum och datarum/bibliotek. Ni ser ju? Ni hör ju? Då kan jag äntligen få mitt bibliotek/studierum.... och vi kan sätta ner rumporna någonstans utan att behöva bekymra oss för att vi snart måste flytta därifrån...


- Ska jag göra klart sista Hälsopedagogikuppgiften och sedan är kursen klar.


Men nu, på med löparkläderna och iväg. Drömma får jag göra när regnet smattrar mot fönsterrutorna och jag myser upp mig i soffan med en tekopp, hälsoboken och matematiken och gnager på blyertspennan så där som jag gör när kugghjulen snurrar i jakt på rätt siffertal.


 




Av Jennie Written Things - 29 maj 2015 11:26


Ja, ok, jag har missuppfattat hela grejen med LCHF. Igen. Att jag aldrig lär mig vad det går ut på, för jag kan ju ingenting och jag vet ingenting... "Det är vi admins som bestämmer vad som är LCHF och inte", sade dem efter att ett inlägg igår kväll spårade ut totalt. Folk blev helt rabiata på en tjej som lade upp ett inlägg om att hon just ätit bananpannkakor med flera hundra kommentarer av arga, vuxna människor.


LCHF går alltså ut på:


Att frukt och morötter aldrig är ok. Men mörk choklad, cola light, questbar och red bull är det.

Att man ska räkna och väga allt man äter, plus sin egen vikt dagligen. Proteinmängden ska vara exakta kroppsvikten man vill väga, och fettet det dubbla, och helst inga kolhydrater alls.

Att man alltid ska vara i ketos, det vill säga gå på fettdrift, alltså ställa in kroppen på svält - kolhydratbrist - så att man stinker aceton, kallsvettas och får hjärtklappning. Det är det optimala och därför man äter det. 

Att adminerna i en grupp bestämmer vad som är LCHF och inte. Ej att förglömma ....

Och... Att LCHF äts av de som bara vill gå ner i vikt.


Jag trodde det ungefär gick ut på att äta sig mätt på rena, oprocesserade livsmedel och undvika tillsatser och kemiskt framställda råvaror. Så naturligt som möjligt, och inget gluten eller socker eller snabba kolhydrater eller läskiga light-drycker eller barer. Alla råvaror med kolhydrater är inte nödvändigtvis dåliga kolhydrater heller, och vi behöver en viss mängd kolhydrater varje dag. Att må bra utan att väga och mäta oss själva eller maten. Att inte behöva kalla det för en diet. Att slippa kalla det LCHF.  Att äta för hälsan och kroppen, en hållbar livsstil som sträcker sig över resten av våra liv. Att äta för själen, helt enkelt. 


Men jag förstår. Jag vet ju inte. Jag kan inte kalla mina bananplättar eller rotfrukter till middag (som förövrigt är så jäklus gottus) för LCHF, innan någon kommer med sina pekpinnar och säger att "du måste i så fall skriva att du äter liberalt, annars tror nybörjarna att allt detta är ok" eller ännu bättre, "du måste skriva att du unnar dig eller fuskar när du äter rotfrukter, annars tror nybörjarna att detta är ok", eller min favorit "detta är inte lchf" eller denna: "mer fett och mindre kolhydrater är det bästa."


Nu blev jag så himla hungrig så jag måste gå och hitta mig någon lunch. Jag är så himla sugen på sushi. Nej, sushi är inte det minsta lchf eller lågkolhydratkost, men det struntar jag i. Jag mäter inte, jag väger inte, jag kallar det ingenting. Jag kallar det min mat. Och då får de heta vad tusan det vill. Strunt samma vad maten kallas, ät och må bra säger jag. Kram och puss, nu snör jag på mig skorna för en tur till Täby Centrum för mat och studerande. 


  

Av Jennie Written Things - 28 maj 2015 18:25


Män. Nog är de en klass för sig. Min man och jag klickar för det mesta och har en kuslig intuition att säga samma saker eller tänka på samma saker eller börja nynna på samma saker, men ibland handlar vi tydligen samma saker fast för olika ändamål. Se bara på bilden nedan. Jag trodde verkligen att han skulle köpa hörlurarna  till mig så snacka om vilken lång näsa jag hade dagen efter när han började prata om "sina" nya lurar haha. "Jaaa... Jag sade ju att jag skulle köpa dem", med världens leende. Åååh.


Eller som Olof, nio år och jag på sju, jag hade precis fått nya skor som jag inte lärt mig knyta än. "Olof kan du knyta mina skor?" frågade jag honom när vi sprang ut i kapprummet för rast. "Ja visst", sade han, och jag sken upp och sköt fram foten. "Men jag vill inte", sade han och gick ut med sina kompisar. Hmm...


Eller som en jobbkompis berättade, en liten kille vars skor hon fick knyta varenda dag i en hel vecka och på fredagen sade hon åt honom: "Nu i helgen får du som läxa av mig att lära dig knyta skorna." Och han sken upp och sade: "Men det kan jag ju redan!" Hahaha....


Eller som farfar. "Ja absolut ska jag göra det..... Men inte i veckan."


Eller som pappa. Skulle skruva på nya sommardäck och var noga med att etiketten skulle hamna rakt och bökade och fixade... men bilar rullar ju... och etiketterna var inte "rakt upp" så vidare lång tid.


Eller som den dagen jag smakade en Japp för första gången i mitt liv, frågade Johan om han gillade dem. Ja tack gärna, sade han, och så slängde jag den i soporna hahahaha.


Visserligen för tre år sedan, men (hämtat från Facebook): "Att jag brukar smita in på offentliga sammanhang som tex bussen och säga att jag är 14 är ingen nyhet. Men rekordet blev ändå idag när vi skulle på Nolia: "Två vuxna och ett barn" blev resultatet... och kvittot avslöjade att jag kom in som "Barn 7 - 12 år" HAHA."


Och det bästa för idag. Också tre år sedan. Jag hade nog en smarthets-peak där innan jag blev lite klokare och äldre och mognare, eller? Jag tror det. Också från arkivet på Faceboook: "Johan sitter och pratar om hur bra det är att vara man och hur osmarta kvinnor är.... och han märker inte ens att det kommer en flygande mandarin förrän den landar rakt i ansiktet. HAHA!"

 

Första gången jag kastar någonting som faktiskt träffar målet, och det mitt i prick. Hans min var OBETALBAR och jag glömmer det aldrig. Hahahahaha. Från INGENSTANS smackar det till en jävla mandarin i pannan på en hahahahahah...... förlåt bloggen jag har just ätit och glömt ta insulin. Jag gapskrattar för mig själv hemma i soffan och har ont i magen av skrattattacker. Jag måste leta mer i arkivet, för det här var så himla kul. Och kanske ta lite insulin.


Och lyssna på musik via de nya hörlurarna Johan köpte till mig som han tydligen inte alls köpte till mig som han sade att han gjorde. Män. Kvinnor. Jennie. Hon är inte så smart alla gånger, men hon är i alla fall trevlig att se på. En älskad, mandarinad herre på Facebook, 2012...... haha. Tur är ju det. Nu har jag lugnat mig. Nu pausar jag. 


 



Av Jennie Written Things - 27 maj 2015 12:10


Dagen vi inte alls längtade efter har kommit. Hyresvärden plingade på dörren med ett besked.


Lägenheten ska säljas.

 

Och det känns bara... skitjobbigt.

 

Tomt. Jättetomt och jättejobbigt. Vårt hem.


Nu behöver vi er hjälp. Alla som läser detta. Alla som inte läser detta. Dela, dela, dela. Hjälp oss hitta hem. 


 

Av Jennie Written Things - 25 maj 2015 14:21


Hemma från jobbet efter en ledig helg som de vanliga döda och nu har jag fått två nya befattningar i bagaget att ta fram vid behov när telefonen ringer. Lågstadielärare och idrottslärare. Jag kanske inte ens behöver plugga om det ska se ut såhär framöver, för ju mer jag får jobba ju fler arbetsområden kommer det finnas. Haha. Mamma sade igår att hon verkligen trodde att jag skulle läsa vid universitetet när jag tog studenten... Det trodde jag också, men det blev inte, och nu är jag inte speciellt sugen på att låsa in mig i ett studentrum i ett par år.


Jag vill bo i min egen lägenhet och jobba och spendera kvällarna och mornarna med Johan och göra några barn eller så. Det känns som att studietiden är förbi trots att jag bara är 22. Jag känner bara att näe, inte just nu. Jag vet inte. Vi får se. Jobben ramlar in i alla fall och det är skönt. Matten går framåt och Hälsopedagogiken också, ska sätta mig med veckans inlämningsuppgift alldeles snart, den är bara så jäkla tråkig så jag dör. Lagar. Skriva upp olika lagar och vad de har för betydelser för människors hälsa. Fy...


Mata oss med margarin och lågfettsprodukter och tillsatser som tydligen är så himla bra och fråga er själva varför allt fler drabbas av diabetes typ 2 och hjärt- och kärlsjukdomar, japp gör det. Fortsätt ät som ni alltid har gjort och lägg inte ihop ett och ett så att ni aldrig inser att det är matens fel att vi mår som vi gör. Jag blir så lycklig och glad när jag går in på den hemska sidan som heter Livsmedelsverket så jag vill skratta i flera veckor. Inte.


De tycker att det är bättre att äta köpes-köttbullar och pulversås än riktigt smör och helfet grädde.


Alltså. Jaha. Okej.


Det var inte det jag skulle skriva om. Jag är faktiskt för trött för att skriva så mycket över huvudtaget. Lite senare blir det träning, mys och Game of Thrones, och sedan förmodligen jobb även imorgon. Så roligt. Nu går jag och vilar en stund. Fördömdade pollen vad irriterande det är. Jag blir helt slut. 


Lön idag i alla fall, och imorgon är Johan ledig igen.


Igår och i förrgår smaskade vi på det här tills jag fick ont i magen och spyan låg på lur bakom tungan (allergisk mot kokos - kräks som tusan, men inte den här gången tack och lov) men gott var det. Sååå gott. Ska äta lite mer nu tror jag, innan vilan. Bara lite. Passa på. Bara lite. Bara för att det är så gott. Bara lite.


 



Av Jennie Written Things - 23 maj 2015 12:11


Det har varit radiotystnad här på bloggen ett par dagar nu och det är först nu som jag kan sätta mig ner vid en dator och skriva ner det som har hänt sedan sist. Jag har nämligen börjat jobba. Tisdag kväll ringde vikariesamordnaren i Täby Kommun och erbjöd mig ett kontrakt som lärare /resurs/ fritidspedagog/ förskolepedagog/ barnskötare/ vikarie och sedan onsdag morgon har jag varit stationerad på en skola en bit härifrån i en helt fantastisk klass.


Om jag trivs? Om jag trivdes mer än jag någonsin trodde jag skulle göra? På bara tre dagars jobbande? Ja, oh ja. Det tog två timmar så insåg jag att japp, det är det här jag ska göra. Barnen är så härliga. Lärarna så fina. En elevs mamma kom fram till mig under lämningen här om dagen och sade "jag måste bara få säga vilket fantastiskt intryck du gjorde på min dotter igår. Hon pratade om dig hela kvällen och längtade till hon fick komma tillbaka till skolan." Att hon vågade säga det till mig. Herregud vad glad jag blev.


"Jag såg dig under rasten, du hade ett helt harem av elever efter dig - det märks att du är omtyckt" sade en annan lärare till mig.


Jösses vad jag trivs. På söndag får jag mitt nya schema för veckan som kommer. Och jag är så glad. Jag trodde inte jag skulle tycka om det så här mycket. Men det gör jag. Ja, oh ja. Det gör jag. Så nu har jag börjat tänka, skissa, planera.


Johan vill fortfarande åka till Australien och gå utbildningen som sträcker sig över ett helt år, och då sade jag till honom att om det är det du verkligen vill bli så startar vi ett företag där han är PT och jag är kostrådgivare. Enkelt sagt. Många underkategorier. Många frågetecken och många idéer, men hela planen var så bra. Då får han jobba hur mycket eller hur lite han vill, testa på PT-livet, är det nåt för mig, för oss? Och går det inte, så går det inte, då lägger vi ner och mer är det inte med det. Vi kan fortfarande jobba med annat på sidan av, men om vi gör det här har vi ju ett gemensamt mål att se framemot istället för två separata. 


Johans andra plan är att bli lärare. Vad kul sade jag, anmäl dig till vikariesamordnaren så fixar hon in dig i en skola och du får se om det är något för dig. Våga. Testa. Chansa. Gör. Som jag gjorde nu. Vi kan vara lärare och vi kan driva företag på sidan om. Det är inte orealistiskt. Jag har skissat på en plan. Flera sidor. Det är så jäkla coolt så jag blir så uppspelt och vill börja nu nu nu. Vi kan båda göra det vi älskar. Vi kan bara göra det vi älskar, om vi vill. Träna, äta gott, lära ut, både vuxna och barn, vara tillsammans, hur mycket vi vill. Två individer, ett par, med ett gemensamt mål och gemensamma drömmar.


Jag är redo att spänna på mig bältet och köra. Prata med banken. Med Arbetsförmedlingen, hur det egentligen går till att starta företag. Vad kostar det? Alla sådana saker. Det är skitläskigt, men det måste det få vara. Men ingenting utan en skiss, en plan, så man ser om den är genomförbar. Och detta är i högsta grad genomförbart, med lite jävlar anamma och framåtanda och driv. Vi är lika varandra i mycket, men olika i de sakerna som jag tror kommer bli en perfekt balans för hela den här baletten. Jag är impulsiv, han är eftertänksam. Jag flyger omkring i det blå, och han håller i snöret nere på marken och ser till så att jag inte far iväg allt för långt. En super-kombo för detta, jag bara vet det. Känner det.


Jag vill åka till Irland på ridläger, det har jag velat hela livet och jag kommer ångra mig om jag inte får fara någon gång, men, om jag åker dit och upplever landet tillsammans med Johan kommer jag vara minst lika glad och nöjd, för ridlägerdrömmen finns kvar och driver mig framåt i livet, i det jag gör, och vem vet, jag kan kanske åka dit med min dotter om tjugo år. Bara för att man inte gör det just nu betyder inte att man för alltid stänger dörren för möjligheten. Det finns så mycket att göra i livet.


Min farmor studerade när hon var 45.

Min mamma kommer att börja studera till sin livsdröm när hon är 49.


Att göra det här vore så kolossalt roligt och givande och intressant. Läskigt. Men mäktigt. Och går det inte så går det inte. Då har vi i alla fall provat. Tillsammans. För tillsammans är den plats jag vill vara på. Drömmar ska man ha, det är det som driver oss framåt, men vi får inte glömma bort att leva idag. Ta vara på den här dagen. Och inte heller glömma bort... att vi är två i det här. Uppåt, framåt. Vilka oändliga möjligheter det finns, när man är två med någorlunda samma dröm.


 























Vem är jag?


Jag är som vem som helst och ingen alls. Jag är duglig, ärlig och ironisk. Besitter den skevaste humorn i stan. Författarhjärta. Always.

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6 7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27 28 29 30 31
<<< Maj 2015 >>>

Sök efter gamla inlägg

Förfluten tid

Kategorier

En titt i backspegeln

Translate the blog


Skapa flashcards