Alla inlägg under mars 2015

Av Jennie Written Things - 31 mars 2015 12:57


Om några veckor fyller jag år igen. Flest barn föds ju i mars och april så det vore inte så konstigt om denna bloggerska också gjorde det. Vinterns sista snöstorm rasade utanför fönstret när jag ville komma ut trots att det var mitten på april, fyra dagar efter beräknad nedkomst. Men ut skulle jag. Ut kom jag. Jag föddes in i det vackra, lilla huset min farfars pappa byggt och där växte jag upp.


Jag saknar det ibland. Jag har så många minnen därifrån. Varje dag har en speciell känsla, ett speciellt minne därifrån, och just nu saknar jag det mer än någonsin. De stora ängarna, sjön som glittrade mellan träden, potatislandet, jordhögen efter utbyggnaden som jag gjorde en tunnel i under löven av den gigantiska fuskhallonbusken. Det växte styvmorsvioler där, och då lärde jag mig både vad violer och styvmödrar var för någonting.


Jag klättrade i den gamla rönnen intill, högre och högre upp tills jag var helt dolv av löven och dog nästan i samma träd då grenen jag stod på brast och rispade upp ett långt, blödande sår från höften, över magen, revbenen, mellan brösten och slutade bara några millimeter ifrån pulsådern. Där hängde jag, fast i jackan, dinglandes med fötterna och blodet som rann och min älskade, underbara lillasyster kom tultandes och ropade "nu kommer Johanna-ambulansen". Älskade, fina, fantastiska lillasyster.


Vi bråkade en del när vi växte upp, jag och Johanna-ambulansen. Jag var en hönsmamma. Det är jag fortfarande. Jag ville ha kontroll, struktur och tradition och brydde mig så mycket och om lilla grisen gjorde tvärtemot vad jag funderat ut att leken skulle innehålla blev jag ledsen och arg. Jag gillade inte förändringar. Jag älskade att leka med henne. Jag ångrar att jag var så hönsig. Jag har alltid varit hönsig. Jag älskar fortfarande att leka. Jag skulle kunna gå ut nu och leka kurragömma eller burkas eller något sådant tillsammans med andra människor och det skulle vara så fantasiskt kul.


Och cykelvägen till stugan. Huset låg på en smal väg och därifrån ledde en grusväg mig hela vägen till sommarstugan som jag också kan säga att jag växte upp i. Alla minnen därifrån håller jag hårt i medan åren går och jag inser att jag inte längre är tio år gammal. Jag gungar inte längre på den gula plastgungan farfar hängde upp och för varje år försökte jag nå de där tallkottarna som hängde högt där uppe. För varje år växte jag. Och så en dag nådde jag. Den yttersta kotten föll i marken. Det kändes inte ens bra längre. Inte lika bra som jag trodde att det skulle göra. Jag ville bli stor, och när jag blev stor ville jag vara liten igen.


Jag längtar efter vårt eget hus, lägenhet, stuga, ställe, som vi kan skapa massor av minnen vid att ta fram och putsa och vårda och ställa undan. Min och Johans. Jag vill ha allt det där jag hade när jag växte upp. Han gör mig trygg. Han håller fast mig när jag är ute och flyger och drömmarna och tankarna blir för mycket. Han drar tillbaka mig, försiktigt, så jag landar i hans famn igen. Jag vill alltid vara i hans famn. Jag vill visa honom Öland. Jag vill visa honom världen. Jag är ingen storstadstjej och kommer aldrig bli det, landet och naturen och havet betyder alldeles för mycket.


Att ha ett eget hus, lägenhet, stuga eller ställe just här skulle vara okej, det också. Det skulle vara mer än okej. Det är mer än okej, för det är ju vårt ställe på sätt och vis. Jag behöver ha havet, lugnet, stigarna, skogen, för att känna mig som hemma. En kort cykelväg in till stan och alla affärer är okej, lite civiliserad är man ju. Ingen grottmänniska. Men skog och hav och natur. Där vill jag bo. Här. Med honom. Med Johan. Och sen, med våra barn. Alla fyra. Vi sex. För kärlek kan man aldrig få för mycket av. Kärlek är det enda som blir större ju mer man delar på den. Och kärleken jag känner till honom, kärleken som jag alltid har känt för honom, är så stor, så djup att orden nästan inte räcker till. Min älskade, underbaraste gris. Genom världen med dig. Alltid med dig. 


 


Av Jennie Written Things - 20 mars 2015 21:25


Alltså. Johan drog hem Dragon Age Inquisition här om dagen. Jag skulle bara prova medan han åkte och jobbade och vad händer? Efter 25 spelade timmar är jag fortfarande i trans med fyrkantiga ögon och jag äter och sover och drömmer det där jäkla spelet.

Det är en perfekt blandning av alla mina favoritspel. Skyrim, Fable-serien, Tomb Raider, Dungeons Siege och... Mass Effect. Ja alltså det handlar ju inte direkt så mycket om rymden och Kaidan är inte med vad jag vet (snälla säg att han är det) men bägge serierna använder samma röstskådespelare till många karaktärer. Gissa vem jag hittade här under ett quest i de djupa skogarna? James "Hey Lola" Vega. Hello biceps (och nu även horn)!

Så. Mass Effect. Jag har med James på varje uppdrag och förbarmar mig själv om att jag är en man så jag inte kan eller vill idka Qunari-kuckilu med honom. Det är inte enbart därför spelet är så bra haha, men jag blir så sugen på att spela Mass Effect nu igen men jag ska hålla mig. Dragon Age är inte på långa vägar färdigt och jag MÅSTE få mig ett jobb snart. Måste måste måste innan jag sugs in i min gamer girl-mall och fastnar där för alltid. Tillsammans med James och vårt icke blivande Qunari-kuckilu. Next time. Nästa 25 timmarna som kvinnlig huvudperson. Den dagen..... åh. Sååå typiskt.

Det är ju inte Kaidan eller Liara (Asari-kuckilu erkänner jag mig skyldig till, det är inte samma sak när hon är bägge könen men det märks inte för alla Asaris är liksom mer eller mindre blå med både framsida och baksida av utåtstående karaktär - det vill säga både hylla och... rumpa - en helt, enbart kvinnlig art, alltså) men Dragon Age Inquisition smyger sig upp i tätklungan av absoluta favoritspel någonsin ändå.

Och nu började Johan sjunga i duschen med öppen dörr (väldigt seriöst) så jag inte kan koncentrera mig på mitt skrivande längre, varken här eller på min gamla evighetsbok haha. Han är så söt när han är glad. Men inspirationen har slagit till med full kraft och det glöder äntligen i fingrarna igen. Som jag har väntat. Längtat. Och nu äntligen fungerar kopplingen mellan hjärna och händer som de ska. Nåja.... Någorlunda, i alla fall ;-)


Av Jennie Written Things - 14 mars 2015 20:51


Min sambo sade när vi träffades: "Du är så liten och söt."

Samma sambo sade lite senare, när det gått ett par år och vi blivit sådär gå på toaletten utan att låsa dörren-bekväma: "Du är så liten och skadeglad."

Sedan sade samma sambo i sällskap av vår närmaste killkompis när vi såg nåt program med irriterande människor typ Gunilla Persson eller Filip och Fredrik och jag beklagade mig med stigande vrede: och en rejäl dos av kvinnliga hormoner: "Du är så liten och full av hat."

Jag är liten men naggande god. Jag är liten och söt. Jag är liten i överlag och mina fötter är små och händerna är små. Jag skrattar åt fjortisar som svarar i telefonen fast med börsen hahahaha så jävla roligt och fnissar åt fail-videor på Youtube. Jag blir så galet irriterad av Filip och Fredriks nunor i teve och jag skriker inombords när Mola-Conny och deras Ullared visas på bästa sändningstid. Ingen gör mig så irriterad. Inte ens Johan när han gnisslar mig i öronen i sömnen. Det gör mig kär.

Ja men det var innan Samir och Victor föddes. Och resten av det som just visats. De ligger där och kramas på en jäkla madrass på den ultimata sändningstiden och bedyrar sin kärlek till kameran och jag GNISSLAR SÖNDER TANDJÄVLARNA.

Det hann gå en minut så var jag irriterad på programmet. Jag är sån. Mina hormoner är sån. Jag har ju sagt att jag hatar ytlighet. Ja och det har inte förändrats. Om jag vinner ska jag visa er en ny klänning. Om jag vinner ska jag hoppa bungy jump i Thailand. Om jag vinner skulle jag hemskt gärna vilja ta med alla er till min sameby och gå upp på fjället och visa er utsikten som tack för att ni trodde på mig.

GULLIGA ÄLSKADE JON HENRIK om jag inte vinner bröllopstävlingen jag är med i så kan jag gifta mig med dig. I alla fall lite grann. Så underbar så alla borde vara som han. Vilken fantastisk människa.

Då blev jag glad igen.

Jag är inte arg. Jag är inte en arg människa men denna tävling gör någonting med mina hormoner jag inte kan förklara.

Jag är inte full av hat bara för att jag är ettrig och tjurig och blir irriterad på ytliga saker och dumma saker och irriterande saker.

De skojade när de sa så. Förstås. Vi gapskrattade i flera minuter. Bästa komplimangen ever. Jag blir en bitch när jag har PMS, ja. Jag blir våldsamt irriterad över sånt jag inte tycker om. Men jag är liten och söt och mamma lärde mig att man inte får ljuga. Så jag ljuger inte då. Jag är ärlig. Detta är skit.

Men vet ni? Nu sade min fantastiska sambo såhär: "Jennie? Du är liten och söt och allt det där, men mest är du liten och full i skratt." Visst är jag liten och underbar?!

Av Jennie Written Things - 13 mars 2015 15:42

 

 

Det här var det svar hon så länge sökt efter, det tecken hon behövde för att veta att hon fattat rätt beslut. Hon kunde inte tacka ja till Damien nu. Hon hatade att gå emot sin mamma, men hennes pappa hade rätt. Det var någonting som började sjuda inom henne i samma stund som hon öppnade det där brevet. Den där rastlösa känslan, tidvattnet som rasade in över sten och strand och svallade högt upp bland klipphyllorna och som slutligen fyllde hela henne med hopp. Hon såg på sina systrar som satt runt omkring henne med koldamm, grådaskiga dagar och långa vintrar i blickarna. Det fanns ingen längtan i dem, inga drömmar, ingenting. De behövde ingenting annat än det som fanns inom räckhåll. De hade aldrig velat ha någonting mer.

 

På andra sidan horisonten.


Eller solen.

 

Eller nåt.

 

En lååång tvåhundrafemtiosidors historia om en ensam, drömmande tjej under artonhundratalet och hennes väg till Australien. Denna historia fyllde ett helt anteckningsblock 2007, när jag gick i sjuan, och sedan knapprade jag in allt på datorn och har nu gått tillbaka till många gånger för att fortsätta med, ändra, skriva till, ta bort, och har läst igenom allt nu under dagen. Då var en allting ska sluta lyckligt de ska älska varandra för alltid-människa i allt det jag skrev, så mycket är ju i ändringsfasen. Men det här stycket tyckte jag faktiskt var rätt bra. Om man tar bort mycket av lulligullet tror jag detta kommer bli hyfsat ok till slut. Jag menar, jag var tretton år. Så himla bra skrivet för att vara en trettonårig liten fis :-) Trots lulligullet, haha.

 

  

Av Jennie Written Things - 11 mars 2015 11:00


Nu har jag sängbordet full av nya pocketböcker från biblioteket. Om det är något jag älskar så är det att ha massor av olästa böcker som bara väntar på mig och min stora dröm är att ha ett litet hus, radhus, lägenhet, som vi kallar bibliotek, studierum, kontor. Med hyllor från golv till tak full av gamla böcker jag både läst och inte läst, som tillhörde min mormor, släkt och vänner och så nya böcker som tillhör mig, oss. Gamla, nötta ryggar, böcker som blivit lästa så många gånger att sidorna är alldeles blanka, lena. 


Medan drömmarna lägger sig till ro där någonstans i bakhuvudet tar jag med mig den senaste boken ut i solen och sätter mig mot väggen och inandas våren. Solen skiner, träden har börjat knoppas och även om huvudet väger sexton ton och halsen värker av den nyligen anlända pollensäsongen så är det riktigt efterlängtat med vår och värme. Äntligen. :-)


Idag ska jag även söka studiebidrag för denna donna kommer att börja läsa ett par utvalda kurser om några veckor, så tar jag plötsligt både ett och två steg i riktningen mot de jobb jag skulle vilja ha oavsett om det gäller som kostrådgivare eller barnmorska. Så glad och så nöjd. Piteå Kommun har sina fördelar att vara skriven i, även om jag rycker till varje gång jag frågar om jag är därifrån - så ovant att numera säga sin folkbokföringsadress i en annan kommun man aldrig bott i..... Då var det lättare att associera min födelsestad med löjrom och alla visste var jag kom ifrån, Piteå verkar ligga någonstans mellan Stockholm och finska gränsen som ingen riktigt vet exakt var, haha. 


Nå, nu ska jag gå ut med mina böcker och fortsätta dricka massa ingefärste så lättar trycket i bihålorna lite. På fredag blir det äntligen återbesök till läkaren för att höra exakt vad som hände med knäet, jag längtar!


  

Två extremt frusna norrbottningar på the Iron Throne efter att ha köat i två timmar i snålblåst och vårjackor för att komma in på Game of Thrones Exhibition i Kungsan, men oj vad fantastiskt det var när vi väl kom in! Nu längtar man bara ännu mer efter den nya säsongen som startar om mindre än en månad.

 

  

Av Jennie Written Things - 8 mars 2015 17:11


En timmes läsning i solen och kinderna hettar sådär underbart. Vårkänslorna sprutar, fönstren står på vid gavel och hälften av storstädningen är gjord. Nu kurkade jag i soffan, antingen är det pollen som börjat husera (förmodligen, det var samma sak vid den här tiden ifjol) för jag har varit så himla trött de senaste dagarna. Jag kanske är gravid! Woho! Haha!

Nej jag skojar bara, för i så fall skulle superbebisen tagit sig igenom både Azalia och Natural Cycles och det hade nog chockat mig mer än den gången Johan kom hem med en dammsugare till mig. Jag grät av lycka då. Oj vad glad jag var. Jag trodde aldrig att jag skulle få en dammsugare av någon, någonsin.

Det var en jättebra present för övrigt - dammsugaren, inte bebisen, fast det hade också varit rätt kul med en sån. Någon gång.

Min present slash julklapp till Johan var en micro.

Jag gav honom ett rim och allt och det kom fram att det var en micro vi skulle få, men eftersom att de väger sjutton elefanter i kilon och lilla jag inte gör det så sade jag att det må hända vore så att han fick agera bärhjälp. Tanken som räknas, right? Då sade han att om det är en teknisk grej så skulle vi kunna vänts tills mellandagsrean, och då gjorde vi det. Men då hade jag redan försagt mig - jag ville ju själv ha en så jag blev lite för exhalterad och råkade säga vad det var. Oh well.

Sedan glömde jag bort det för ett par dagar och så kommer vi tillbaka till Stockholm och så har han redan beställt den. Han bar hem den själv också. Och betalade den själv. Hahaha. Varsågod god jul. En jättefin present, till dig från mig. Visst är jag snäll?

Jag tyckte det i alla fall. Tanken som räknas, eller hur? Ja och det var en bra tanke. Vi har kanske använt den tio gånger sedan jul för att vi alltid glömmer bort att vi har en micro och värmer på spisen istället. Hahahaha. Så orutinerat.

Nu ska jag vila en stund till och sedan fortsätta med städningen. Hur kan klockan vara fem redan?! Nå. Måste bara vila lite som sagt. Stänga mina brunögon. Hahahahaha.

Fattar ni?

Av Jennie Written Things - 7 mars 2015 21:46


Gud jösses vad humöret pendlar med de nya pillren innan kroppen vant om sig. Det går från glad till garva åt allt till arg till jättearg-kasta-flingsalt-på-Johan-arg och sedan ledsen och mitt i alla tårar så brister jag ut i ett gapskratt och kramar om honom sådär jättehårt och mysigt och..... så gråter jag ännu mer. Hahahaha. Ge mig två minuter och jag plöjer igenom alla dokumenterade känslor utan att blinka.

Johan är så fin, så fantastisk. Jag är så ledsen för att jag är upp och ner när han är lika underbar som alltid. Han bara sitter där och väntar ut stormarna eller håller om mig tills jag argat klart. Åh vad han förtjänar världens guld så fin som han är. Jag köpte honom en finsk bastuborste igår, ni vet en sån där grov lång borste man kliar sig på ryggen med? En sån. Och så blev han så glad så de blågrå ögonen började lysa.

Då gjorde det inget att jag hasat benet efter mig i femton kilometer på kryckor medan jag tog mig till rätt sorts affär, för jag skulle köpa den där FBB:n. Täby Centrum är gigantiskt och med tvåhundra butiker kan man förstå att det tar lite tid att komma till den längst bort men fram kom jag!

Knät gör mer ont för varje dag och det sliter och drar och bränner strax nedanför-bredvid knäskålen. Idag var värst. Skulle handla igår och lade kryckorna i vagnen men jag fick vända. Var ju tvungen att köpa någonting så jag tog två dextrosol och gick till kassan så jävla löjligt. En storbracka vagn för två paket dextro??? Okej. Visst. Så gör de väl i Norrland. Herregud.

Men idag handlade jag i alla fall och ligger nu i soffan dödens trött och med grr aaah abcde-resten av alfabetet-ont. Skäms nästan av hur kvällstrött jag är när jag ansträngt mig och knät halva dagen - någonting måste jag ju göra annars blir jag gaaaaalen - men vad gör man.

När allt detta är färdigt tänker jag sätta mig på cykeln och köra min egen TV-runda på tio mil. Öva lite först kanske men sen, absolut. Gud vad jag längtar. Det brinner i kroppen för att få arbeta, svettas, jobba. Var på gymmet igår och mina armar är som gelé nu hahaha. Vill inte tappa formen helt ju, fem veckor och man undrar ju var kondisen for... Och nu babblar jag. Allt för att inte somna. Johan spelar Diablo med sina kompisar. Hans röst är så het. Jamen den är det. Mums. Även om de... snackar bajs nu...... Moget.


Natti natti

Av Jennie Written Things - 5 mars 2015 14:57


Det är vår i luften, solen skiner, himlen är blå, min Instagram är fylld till bredden av som inspirerar mig både hälso-likt och via sättet att äta och tänka kring mat, mina favoritbloggare (ett par som har en blogg tillsammans) är gravida igen, sju månader efter att de fick sin första dotter. Och jag har precis genomfört min magnetröntgen och stoppat ner arschelet i soffan efter en "lång" promenad i samma härliga vårsol. Med kryckor går det visserligen inte så fort, men när allting känns så härligt efter en lång och seg vinter spelar det inte så stor roll att man är Fröken Snigel.


Nu är jag så ruskigt sugen på att slänga ut alla täcken och kuddar och filtar och soffkuddar på gräset och piska dem vårfina, öppna fönstren på vid gavel och släppa ut allt gammalt och få in allt det nya. Sätta upp vårgardiner i sovrummet (hur lätt är det med vårgardiner i ett brunt-vitt-beige-rostrött-vardagsrum? Ehum, exakt.) och bara.... klä mig i pastellfärger, måla naglarna ljusrosa och fara och cykla i flera mil. Typ.


Jag älskar våren. Jag älskar april, känslan av april. Inte för att det är april nu, det har knappt hunnit bli mars, men så här är det inte ens i maj där hemma och därför känns det bara som att benen spritter. Inte en snöflinga, massor av plusgrader... Ett jobb och en ny, fin vårkappa är vad jag önskar mig i present när det väl blir april, gärna i beige eller sådär ljust puderrosa. Och en weekendresa någonstans.


 

Iiiiiiiih. 

Vem är jag?


Jag är som vem som helst och ingen alls. Jag är duglig, ärlig och ironisk. Besitter den skevaste humorn i stan. Författarhjärta. Always.

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4 5
6
7 8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2015 >>>

Sök efter gamla inlägg

Förfluten tid

Kategorier

En titt i backspegeln

Translate the blog


Skapa flashcards