Ibland blir man sådär härliga lycklig av att titta upp i rummet och bara tänka på allt bra som finns i ens närhet. Johan jobbade ett tolvtimmarspass igår så jag ställde mig och gjorde fläskpannkaka och diskade just innan han kom hem - och när han öppnade dörren såg jag hur hela ansiktet lystes upp och han sade: "Antingen är det potatisburgare eller... pannkaka!" Hans leende är verkligen helt magiskt.

Så vi åt en väldigt sen middag igår, satte oss sedan bredvid varandra i soffan och började skapa. Han ritade, jag skrev. Det är så underbart när kreativiteten flödar. Jag har hunnit väldans långt nu under den senaste veckan, nästan fyrtio sidor - bara ditskrivet, inte korrekturläst eller "påfyllt" som jag säger, jag hittar ofta meningar jag fyller på eller konstruerar om när jag går tillbaka, och det ska jag göra nu i eftermiddag tänkte jag, när jag är klar med det här stycket. 

Det blir ju som sagt två böcker av det hela. Första boken har inte så värst mycket kvar innan den är klar, på riktigt, så som jag hade velat ha den från början. Försöka lösa ett mysterium, hur och var och varför tänker jag återkomma om. Epilogen är klar i alla fall, och jag har gått tillbaka och läst från sida 114 till och med 270 igår. Jag börjar äntligen se helheten, äntligen lägga undan de mindre detaljerna och se helheten i det jag skriver. Jag tror på det här. Jag vet att den är bra.

Gillar man personliga konflikter och livliga, långa diskussioner om en svunnen tid blandat med vanvettig sommarförälskelse så ska man definitivt läsa det jag skriver. Silversvärdsätten och Silversvärdsskeletten kommer de att heta (typ). Japp, så det går inte att ta miste ;-) Från början var det tänkt att ha dem i en och samma, men tidsaspekten blir så långt och jag har redan skrivit 300 sidor och det har "bara" gått två veckor av hennes anställning på herrgården.

Vi får se om jag ändrar någonting mer. Det vet jag att jag lär göra. Flytta fram eller bak händelser, utveckla tankebanorna, och så vidare. Men snart så. Med epilogen klar så känns allt mycket lättare, ännu roligare. Nu har jag någonting att se framemot än mer. När det sista ordet är klart, färdigskrivet, vävt ihop med epilogen... Wow. Jag vågar knappt tänka på det. Det känns så nära. Så nära, så nära.

Nu ska jag på lunch med Johan nummer två. Eller frukost, för det har jag ännu inte hunnit äta. Jag lever på te och stekt korv med ketchup och det har jag gjort nu hela den här veckan. Varvar skrivandet med att kasta i mig mat och ge mig ut på inspirationsrundor och hamna mitt i ett åskoväder. Det var faktiskt precis den känslan jag var ute efter haha, men kanske inte riktigt min mening att ge mig ut och in i stormens öga ;-)

Idag har varit en innesittardag med boken. Mina två visdomständer som är på väg upp gör att huvudet ständigt känns som en hopknycklad vindruva - med andra ord ett russin alltså - det klämmer verkligen åt runt tinningarna. Jag har provat Alvedon och frisk luft men jag antar att det kommer vara så här i ett par dagar tills det värsta är över. Jag vet inte. Jag har aldrig haft två visdomständer på gång tidigare. 

En annan grej som försvårar skrivandet är den jäkla flugan som ständigt landar på ben, fötter och armar och i ansiktet. Ögonen är helt fokuserade på nästa mening och så kommer den och pelar mig mellan tårna. "Hon såg på honom, länge. Öppnade munnen för att säga någonting, vad som helst som skulle hålla honom kvar, och så AAAH JÄVLA FLUGA FÖRSVINN". "Han tog ett bett av hennes fluga som landade i hårfästet" och författaren kluddade dit ett sdlncxnhrhr-ord och massa enter och mellanslag för att hon fick damp och blev störd/irriterad.

Det är helt enkelt ingen bra bokskrivardag på. Åskan mullrar på avstånd, huvudet dunkar och flugan flyger runt och irriterar mig och äter upp min mat. På riktigt. Korvstroganoff-rester på tallriken och var sätter den sig? Lämna min mat ifred tack. Det var nog illa igår morse när den började irriteras klockan halv sex på morgonen. Nä jag får gå och göra något annat. Typ... Ta en huvudvärkstablett.

Och skratta åt det här.

Sommarvärmen har verkligen slagit till. Just nu har vi en utomhustemperatur på 33 grader i skuggan så orken är ju inte sådär jättestor till att göra någonting ansträngande. Träningen blir undanstoppad i en vrå någonstans, man rör sig sakta från A till B och tar en kalldusch eller ett dopp i havet när huden och huvudet blir fladdrig. Det är så skönt att lägga sig på en filt med en bok, sedan ännu en, och en till - i rasande tempo går det medan solen klättrar längs himlen.

När rastlösheten slog rot i morse bestämde jag mig ändå för att ge mig ut på en löptur. Hem kom jag efter en halvtimme och nästan fem kilometer med ett ansikte i samma kulör som sportbehån, flåsande som en gammal mormor och mer än halvdöd efter att ha fått promenera den sist kilometern. Det är banne mig för varmt för att träna.

Det känns också som att orden bara runnit av fingrarna. Jag har massa ideer som åker runt i skallen angående boken, men bara tanken på att dra fram åbäket och scrolla ner till sista sidan och radera, klicka, skriva, ta bort, lägga till, fila, läsa, tänka och sedan formulera alla tankar så att de passar in känns för jobbigt redan där. Men vi njuter, det bästa vi kan, och nu har vi en hel ledig helg att se framemot. En helg med treårsjubileum. Tre år. Åh. Bara tanken ger mig nya fjärilar i magen. Ord som Jag älskar dig räcker inte till. Jag vill ge dig hela världen och alla träd och sjöar och fåglar och mat och fiskpinnar och fjärilar som finns i den och en puss på munnen varje morgon när du vaknar och gulligullilull-lull tills mitt hjärta sprängs av kärlek. Typ så. ;-) 

Bilder från den senaste veckan:

Fem km på 33 min i värmen. Gaaah. Dör. Smink vad är det? Jag har inte sett skymten av det på veckor nu. Så himla skönt.

Denna låten är bara så... hjärteknipande. Karliene är så fantastisk att jag får gåshud.

I try to remember him
the way he used to be
the man whose name I’ve carved on my heart

I was born inside the warmth of him
Born inside a dream
Though I never dream’t we’d find ourselves apart

Now I’ve cried all my tears
Drowned in these years
Died for the longing of you

For the burning within
For your kiss on my skin
For your heart
For the man I loved

I try to remember him
The way he used to love
The man who gave me everything
The rain and the sun

We danced around the chasm
On the edge we made love
Though I never feared how far we might fall

Now I’ve cried all my tears
Drowned in these years
Died for the longing of you

For the burning within
For your kiss on my skin
For your heart
For the man I loved

I’m always yours
I’m always yours
I’m always yours

Taggar: #karliene #musik #singersongwriter #låt #kärlek #saknad #ängel

Jag har tänkt på en sak, här där jag sitter med en historisk tegelstensroman i händerna och läser om England och ett par utvalda invånare år 1153. Program som Vem tror du att du är reflekterar ofta över det där med långa släktband. "Ja, Olof Palme har sex generationer före sig". Men det har - hade - han ju inte. Han har miljoner. För tänk bara. I varje generation, i varje tidsålder, precis varenda en, finns det människor som har förälskat sig, som har rövat till sig en fru, som har blivit våldtagna av banditer, fött oäkta barn, varit adliga, kungar kanske till och med, gått som horor i en antik stad, bott i grottor och tagit sig upp ur vattnet och som alla fött ett barn. I varje generation i tusentals år, så länge som mänskligheten funnits, har min linje funnits. 

Det är en svindlande tanke. Böckerna jag läser om kan vara om mina förfäder. Jag har spårat vår släkt tillbaka till 1600-talet och sen tar det liksom slut (borde ta upp det där igen), för det fanns en pappa, en mamma, till, och de hade varsin pappa och mamma (åtminstone när de skapades) som borde gå att hitta, spåra, finna, leta. Alltså det är så fascinerande så jag vet inte vad.

För tänk, verkligen, tänk. Forntida människor som levde, andades, slogs, arbetade, älskade, födde barn. Och barnet fick ett barn. Och det barnet och det barnet och nästa och nästa fick ett barn och så en dag sitter jag här framför en dator och skriver det här. Jag. Bruna ögon med stänk av grönt. Fräknig, petite, med ljusbrunt lockigt hår efter mängder av generationer som sakta skapat det här under tusentals år. Men vem var dem? Var kom dem ifrån? Vad hette dem och vad gjorde dem? Jag är en nyfiken själ. Jag älskar att rota i saker. Gamla vindar, loppisar, undangömda, gamla saker som stått bortglömda i ett halvt sekel, täckt av centimeterlager av fint damm. Gamla brev. Gamla foton. Högresta ryggar, stela ansikten vända emot kameran, buskiga skägg och allvarliga ögon. De levde, precis som jag, och de fick ett barn. Min linje är... otroligt lång. Alla vi levande människor har en fruktansvärt lång kedja av genetik före oss. Människor som nu bara är förmultnade skelett långt nere under jorden; skelett som kanske vittrat sönder. Kroppar som kastats i havet, som bränts, förlorats, försvunnit.

Skelett som berättar en historia. Varje skelett som berättar en egen historia. Det är bara... hisnande att tänka på.

En sak jag alltid har sagt är att man måste kunna bjuda på sig själv. Man måste våga skämma ut sig, man måste våga släppa loss, lufta sina tankar, sina åsikter. Tänk att gå hela livet och vara kär i någon som aldrig får veta det. Tänk att leva i ett förälskelselöst äktenskap. Tänk att vara så trångsynt att man inte kan diskutera det man tycker och gå i tystnad resten av tiden, tänk att sitta still på en stol och uthärda de följande timmarna tills man får gå hem, tänk att se hat och illvlja så kraftigt lysa genom vissa ögon. Tänk att vara en nagel i ögat på en hel familj under alla år man levat.

Tänk om det hade gjort mig olycklig. Tänk om jag hade varit annorlunda. Tänk om. Jag tänker inte tänka om. Jag har mitt liv, här och nu, och människor i det som jag valt att ha kvar och som valt att stanna. Jag behöver inte mer. Varför skulle jag vilja vara omringad av falska människor? Sådana som bara vill mig illa? Sådana som inte har bra energi att ge? Jag ger, jag har gett, hela tiden, men nej, aldrig tillbaka, handen rycktes tillbaka, och sist var det så uppenbart att jag aldrig for dit mer. 

Varför ska jag då försöka? Varför gör jag det fortfarande? För att jag, innerst inne, tror att förutfattade meningar och djupt rotade åsikter och tankar kan gå att förändra. Jag har inte bett om det. Jag har inte gjort någonting. Det kanske är det som är fel. Jag kanske borde gjort mer. Men det tänker jag inte, för jag vet inte, ingen har någonsin sagt åt mig - gör mer, bjud till mer. Jag bjuder ut mig så fullständigt för vissa att jag ligger i en femton meter lång, sladdrig orm mitt på golvet, ändå är det för blinda ögon, res dig upp är du snäll och försvinn ur min åsyn, du är inte fin nog, du är inte så perfekt som någon annan säger.

Kanske borde jag strunta i att publicera detta. Kanske är detta en av de där snaskiga inre demonerna som kommer att kramas om och dra intill sig och dra fram under mitt nästa sårande tillfälle, minns du det där du skrev? Och så kommer kalla handen. Klart det är jobbigt ibland att veta att man är så extremt ogillad av en del. Falska leenden, hårt ihopknipna läppar. Kanske är det mig det är fel på. Nej, säger hjärtat. Nej, säger hjärnan. Det är inte mig det är fel på. Jag har inte gjort mig förtjänt av det. Och jag tänker sluta låtsas att allting är fullständigt normalt. Det är det inte. Det har det aldrig varit.

Jag vet vilka som håller mig i ryggen och vem som stöter knivar i den när jag vänder mig om. På något sätt är det lättare så. Jag är inte säker på att jag skulle stå ut med ännu mer fejkad välvilja när jag ser vad det är som lyser i ögonen på dem allihop.

Världens spring i benen, snabba, flinka fötter över strandpromenaden och jag kände hela tiden att yes, idag kommer jag att springa långt och slå min personliga kilometertid (6:00/5 km haha) trots lite mer än sex timmars sömn. Jag hade hunnit ungefär halvvägs när tjejmagen drog ihop sig och levererade närapå identiska sammandragningar som i natt (vilka inte är av denna jord. Jag hade så jävla ont så jag yrade. Det har aldrig hänt tidigare.)

Så det var bara att promenera hem igen. Dubbelvikt. Långsamt. Kilometertiderna blev sämre och sämre. Jag kunde inte stå upprätt, kunde inte andas djupa andetag. Jag dör. Men jag härdar ut. Jag måste. Spiral är det enda preventivmedlet som fungerat. Efter det här så finns det ingenting annat kvar att prova. Nå, jag får ta igen löpturen en annan dag helt enkelt... Skit...

Istället kan jag berätta om ♥♥♥ ÖLAND ♥♥♥ Resan var fantastisk. Skållhett väder, gulliga kossor (såna där i Skyrim med ljusbrun, lång päls och superlånga horn som man bara vill krama), öppna fält, rapsgula ängar som försvann bort i fjärran och ändrade färg, värmedaller, varmt hav, Böda sand, superfin stuga och lika underbara ägare med ett nybyggt hus som jag vet att mamma hade dött lycklig av att se. Blomsterbuketter på köksbordet, hann läsa ut tre böcker, ligga på rygg i saltvattnet, i vågorna, skratt med min syster och mer bokskrivande, SOLNEDGÅNG ÖVER HAVET - det vackraste jag sett - och så lite cykelträning på det... Jag vill tillbaka dit. Jag måste tillbaka dit. Jag vill bo där. Jag vill ha min sommarstuga där, mitt hus, min herrgård, min man, mitt allt, hela världen nertryckt på den vackraste platsen på jorden.

Jag kan inte prata nog om stället, mer än att jag inte är klar med det än.

Jag ska visa lite bilder senare när jag flyttat över allt till datorn. My god. Mitt hjärta gjorde ont över att behöva åka hem. Men, så blev mitt hjärta helt igen när jag såg Johan efter tio dagar utan honom. My love, my life, my everything.

Ja, stugan såg i alla fall ut såhär (lite av den). Köket var fantastiskt. Tänk att bo här. Johan, hint hint hint. Det luktar inte död fisk i stan som någon en gång sade, det GÖR inte det.

Puss!

Solen har lyst hela dagen - större delen ner genom en tunn dimridå. Nu har den sedan länge försvunnit bakom träden, skogen, och mörkret börjar lägga sig. Vi är femtio mil ifrån det säkra, hemmets lugna vrå och lika släpig, långsam dialekt. Vi sitter i en soffa i en fantastisk liten stuga, omsorgsfullt iordningställd för vår vistelse, allting är städat och vackert och så himla mysigt.

Lugn. Så otroligt lugn. En svartvit katt med en tre centimeter lång mus med pickande hjärta utanför på gräsmattan. Tre shetlandsponnyer i en hage. Fåglar, träd, böljande, gulspräckliga ängar som försvinner i fjärran och ett salt hav.

Det är som att tiden inte finns, som att den på något sätt slutat fungera, försvunnit och lämnat kvar inget annat än koltrastarnas kvällssånger och ett lass böcker som väntar på att bli lästa ute på altanen.

Imorgon går vi på zoo, spelar minigolf, besöker dinosaurieparken och vattenlandet och cyklar förbi de sommartjocka ponnyerna för en morot och lite välbehövlig bortstning. Värmen har äntligen kommit på riktigt. Jag önskar att Johan var här.

Jag vill inte dricka. Jag vill inte röka. Jag vill bara sitta här och läsa min bok och känna hur sömnen kommer smygande efter bara fem timmar i drömlandet. Jag är annorlunda. Jag strävar inte efter samma sak som alla andra verkar göra. Jag kan inte vara så ytlig, opersonlig. Mitt hjärta är stort som en hel ocean, det ryms så mycket, det sipprar ut så mycket känslor för mina nära, för allting runt omkring mig. Jag SER saker som de stressade, ytliga människorna inte ser. De skulle aldrig ha sett solens skiftningar i träden medan vi cyklade på en gammal skogsväg med gräs i mitten och sjönk ner i vattnet och gapskrattade, högt, länge, lyckliga, glada. Och det är vad jag kommer att minnas härifrån. Inga suddiga, vad tusan gjorde jag igår-minnen, som inte ger det minsta näring för själen. Ja det är lördag.

Men Här och nu.

Bara såhär.

Det är vad som spelar roll för mig.