Gårdagens lök till kotletterna gjorde att mitt blodsocker har svajat hela dagen och magen därför varit jättesur. Bokstavligen. Jag åt mitt första mål mat för dagen klockan tre. Jag var helt enkelt inte hungrig, blodsockret var högt och jag hade heller ingen matlust. Nåja såna dagar har man ibland. Efter jobbet åkte jag hem, åt, pussade på Johan, sprang till bussen för klockan var plötsligt väldigt mycket och jag höll på att glömma bort min tid hos frisören klockan fyra. Ja... Jag har blivit lat... Åka buss två kilometer och fyra minuter istället för att gå... Snacka om Stockholmssyndrom.

Nu tänker jag ta mig en lång dusch och sätta mig med boken. En sida framåt, två sidor bakåt, redigera, fortsätta. Så ser mitt bokskrivande ut för tillfället. När jag påbörjar ett nytt stycke går jag tillbaka en sida för att se om jag kunde sluta där eller om jag ska fortsätta ännu lite till, ändrar något de sade eller hur de rörde sig medan de pratade. Tonläget, ljuden, synen, allt sånt måste klaffa. Det går inte att använda yviga gester när man viskar lika lite som att man sitter med händerna knutna i knät medan man gormar. Typ. Den principen. Jag går tillbaka för att se att jag gjort rätt, skrivit rätt.  Jag vill få det rätt den här gången.

Det som gjorde mig så glad och inspirerad var att Johan och jag, liggandes i soffan, började prata om boken. Och han lyssnade. Han frågade, kom med följfrågor, jag berättade boken från min synvinkel... och det kändes så hima skönt. Att Jasmine är den där typiska, naiva tonåringen som tror på evig kärlek men som förändras noll till hundra och är i slutet en riktig tuffing som slåss för sin rätt, som slåss för kärleken trots att hon vet att den är förlorad. Att Johannes är tillbakadragen, karismatisk, mörk och mystisk, den där typiska killen man blir kär i, men att han ändå på något sätt är en bad guy. Det vet man ända sedan början. Han har sin herrgård som han har jobbat med att förvalta och bygga upp. Han kommer aldrig att  flytta därifrån, aldrig någonsin. 

Han har sina hemligheter. Gårdens hemligheter. Gårdens förbannelse. Varför dör alla kvinnor i barnsäng? Varför finns det inga kvinnor på gården? Vad händer med kvinnorna som stannar kvar, som gifter sig och flyttar in och blir gravida, med alla barn? Han dras till Jasmine som en mal till en lampa. Och hon dras till honom på ett sätt hon inte kan förklara eller ens förstå. Och han tvingas möta sina inre demoner, tvingas ställas mot sig själv, mot sin far och mot allt det han tror på, för att kunna ta emot den kärlek hon så villigt erbjuder honom. 

Det är en bok som inte finns. Alltså. Det är en bok jag inte läst förut, om ni förstår hur jag tänker. Alla böcker handlar om kärlek på ett eller annat sätt. Men den här speglar det på ett helt annat sätt. Den här speglar det på mitt sätt.

Kära mamma är här så det har blivit en upptäckarhelg och njutarhelg och ätarhelg. Vi tre har ätit lunch på Jensens, jag och mor min har promenerat in till Täby C och i alla butiker, fått gratis handmassage och hudkrämskonsulation, ätit ost och kex och vin och bara pratat och just avslutat en lamm-middag. Jag har skadat knäet på gymmet och tror jag kommer dö eller något lika hemskt för tre bautastora blåmärken har brett ut sig under, ovan och på knäet i en parallell linje så nu sitter jag i soffan och är tjock som en gris men det gör ingenting. Det brände till och jag kunde inte stå på benet för ett par minuter. Huja. Så går det när man är ambitiös.

För första gången i mitt liv har jag även inte kommit in i ett par XS Super Skinny Low Waist från H&M. Jag har ju inte använt jeans på flera månader så hur ska jag veta liksom. Gylfen gick inte att stänga. Jag försökte. Jag fick igen den. Halva rumpan vällde ut utanför och det saknades bara en skylt som sade Bred Last så hade det varit komplett. Böjde jag mig ner skulle de ha spruckit big time. Vem fan kan ha på sig såna där byxor, jag fattar inte. Det är ju självmord att pressa ner sig själv i dem. Brrrr. Träningen har nog gjort sitt. Eller att tonårshullet har försvunnit fast tvärtom. Jag fyller ju faktiskt tjugoett (!) snart, om mindre än en månad. Hej hej åldernoja. Om ett par månader är det tre år sen jag skaffade körkort och tre år sen jag blev ihop med min Johan. Hjälp vad tiden far. Om en månad har vi även bott här i ett helt år. Jösses.

Att ha mina får här har verkligen varit bränsle för själen. Pappa och Anneli för en månad sen och nu mamma. Så himla underbart. Nu saknas bara farmor och farfar och min kära syster. Vi får se när vi åker hem till norr igen. Just nu ska jag bara njuta av att vara här, just nu.

Oops, jag somnade visst på soffan. Johan med. Han ligger där än fast jag strök på honom och sade att nu går vi till sängen, klockan blev visst godnatt ändå. Gnisslandet avslöjar att tröttheten segrat så jag ligger här och väntar istället. Min vackra man. Med hans armar runt mig somnade jag på en gång. Mitt i ett kapitel och allt.

Jag är så inne i boken. Det är verkligen skriva skriva skriva som gäller nu. Timmarna bara försvinner. Sidorna adderas. 98 nya sidor och än har det inte ens börjat. Steg ett: Bara skriv, skriv, skriv. Steg två: Läs om. Allt. Fyll på, ta bort, läs om. Steg ett kommer att ta upp en stor del av mitt liv under de kommande veckorna känner jag. Mamma kommer hit imorgon så boken måste få vila. Suga åt sig kraft och liv. Jag drömmer om den. Jag ser den framför mig när jag blundar.

98 sidor. 98 bra sidor. Skriv, skriv, skriv. Jag har tid att reflektera sen. Nu ska jag bara få ner allting på papper. Den vackraste herrgården som finns, sommar, varma dagar i solen, gemenskapen vid frukostbordet och kärleken som lurar bakom hörnet. Vem vill inte ha det så. Nu är det bara titeln som fattas. Jag velar. Jag har en titel. Flera. Valet och kvalet. Men än är det ingen brådska. Det är 400 sidor kvar (300 då, så att folk fortfarande vill läsa) om allt det där och lite till, sex, tårar, hopplöshet, hjärtesorg, röjandet av flera hemligheter och till sist ett val. Ett litet hjärta som slår. Sen korrekturläsning, förhandsex. Ska jag göra en del eller två? Det är två delar i den gamla fast en magisk övergång som gör det till en enda. Men det är länge dit. Så jag kan vara lugn. Jag är lugn. Jag är lugn i ungefär 300 sidor till. Sen kommer den andra sidan fram.

Den sidan jag för första gången i mitt liv måste våga ta mig över och förbi för att kunna publicera min bok på riktigt. Att-våga-sidan.

Jag har känt mig konstigt rastlös de senaste dagarna. Jag har vaknat av och an i lägenheten tills korkmattan fått slitmärken och inte kommit till ro med någonting. Tankarna har alltid varit någon annanstans. På vad, visste jag inte. Förrän i förrgår när jag startade min dator som inte blivit använd på ett tag, vi har ju köpt en ny som är bra mycket snabbare. En fem år gammal dator har sina anledningar att vara slö, det förstår jag också, så det har bara inte blivit att jag tagit fram den sedan det nya köpet.

Sedan hände något. Hjärnan gick igång och fingrarna hamrade mot tangenterna i en våldsam hastighet. Skapade ord och meningar med en sådan kraft att jag aldrig ens visste att jag ägde. Hela kroppen vaknade. Jag bestämde mig. Jag ska skriva färdigt min bok nu. Min bok som jag hållit på med lika länge som jag ägt min dator - i fem år. Längre? Det har funnits en början, ett slut och ett mittenparti men det har liksom inte varit perfekt, inte så som jag egentligen ville ha det. Nu började jag om, öppnade ett nytt ark - man har förändrats mycket på fem år. Man förändras mycket från månad till månad, också. 

Och orden bara sprutade ut. Nu har jag en början. En balansgång mellan lycka och olycka, glädje och sorg, ingen solskenshistoria där allting är så underbart och väl utformade meningar som man lätt kan hitta i ett vardagsliv. Jag hann tjugoen sidor med min gamla bok som mall innan ögonen blev tunga och Con Air började på sexan. Den gamla boken är en tegelsten på fyra-femhundra sidor och många av dem är totalt onödiga. Jag kan bättre än så. Jag vet att jag kan bättre än så.

Nu är boken allt jag kan tänka på. Varenda tanke, händelse, rörelse, allting finns där inne i min hjärna och mina fingrar vet precis hur de ska göra för att få ner dem på papper. Det känns äntligen som att jag är mogen nog att skriva klart den. Jag menar, jobbet vill ju läsa den när den är klar och jag har mina sponsorer som lovat betala... Det enda jag behöver göra, är att sätta mig ner och skriva. Låta hjärnan och fingrarna sköta sitt. Bara skriva. Jag får gå tillbaka och ändra sen. Korrekturläsa, se så allting stämmer. Men grundhistorian har jag. Sättet jag vill skriva på också.

Det är en bok om att hitta sig själv. Det är en bok om kärlek som inte håller, om kärlek som ändå ligger kvar där och gror i många, många år, om svåra val, om att välja. Rätt eller fel, heder och moral eller något som hjärtat vet att den saknat under alla år som gått sedan dess. Rädsla att förlora allt. Att våga. Att längta. Om misstag som är katastrofala. Mest av allt är det en historia om hopp. Om samhörigheten mellan två människor som ibland är så stark att den skrämmer bort snarare än håller fast. A million years from now, my heart will ever hold you.

Jag tror på den. Det har jag alltid gjort. Jag tänker inte jämföra den med andras böcker. Jag tänker inte ens tänka tanken på att göra det. Jag tänker köra mitt race, forma den till min egen, min första. Och jag tänker publicera den. Det är en bok jag alltid saknat i bokhyllan, en bok jag velat läsa länge. En bok att återvända till, många, många gånger. Nu är jag igång.

Det är inte meningen att vi ska förstå allt här i världen. Det är inte meningen att vi ska förstå allt som händer i vår egen värld ens en gång. Ödet har sin makt över saker och ting. Jag tror stenhårt på ödet. Jag tror att det finns något - om det då är slumpen, ödet, ett sjätte sinne, en inre glöd, magkänslan eller vad man än kan kalla det - som leder oss åt håll vi ibland inte har en tanke på att gå. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Men ödet stänger aldrig en dörr utan att öppna ett fönster.

Ibland är det bara meningen att någonting ska hända. Hade jag inte fått diabetes kanske jag inte suttit här idag, härligt matt i kroppen efter att ha sprungit fem kilometer på löpbandet efter jobbet och ha 11.4 i blodsocker för att jag precis ätit en återhämtningsbanan. Hade jag inte fått diabetes kanske jag inte ens velat bli kostrådgivare och hälsocoach. Jag tyckte om idrott i skolan, men det fanns andra ämnen jag gillade betydligt mer. Jag fick diabetes under sista året på gymnasiet och fick inte närvara vid idrottslektionerna förrän blodsockret lagt sig på en stabil nivå. Det tog sin tid, naturligtvis. Under tiden skrev jag flera uppsatser och lämnade in till idrottsläraren för att inte gå miste om mitt betyg. Han underkände mig i alla fall och det sved som fan.

"Närvaro vid varje lektion är obligatoriskt. Närvaro på alla aktiviteter är obligatoriskt", sade han som svar på varför han underkänt mig. Jag var ta mig tusan den enda tjejen i min klass som badade under simlektionerna. Alla andra mesar skyllde på mens eller plötslig klor-allergi. Men hallå har ni hört talas om tamponger eller. Jag vet nog att ni inte har mens den här veckan heller. Konstigt att ALLA tjejer i min klass hade mens samtidigt varje gång det vankades badhus? Jag var pigg, ivrig att medverka på alla aktiviteter innan diabetesen kom - när jag fick diagnosen kunde jag knappt ta mig uppför trappan hemma i huset före jag blev låg och måste äta. Det är också därför min läkare ordinerade mig att vila från träning tills sockret stabiliserats.   

Okej jag stör mig fortfarande på det där märker jag, irritationen ligger där och gryr trots att det gått två år. Vi kan inte ändra på det som var, men vi kan ta lärdom av det som hände och ta det i beaktelse inför framtiden. Allting händer av en orsak. Det finns en mening med allt som händer även om man kanske inte förstår det med en gång. Det finns en mening med varför jag sitter här framför dator och skriver detta inlägg även om jag kanske inte vet det än. Det är ofta man inte vet. Men ödet har någonting i beredskap åt oss allihop. Ibland får man lite hjälp på traven när saker och ting inte blir som man förväntat sig. Ibland är det bästa att att spänna fast sig i sadeln och bara följa med. Vi har bara ett liv. Ett liv. Tusentals dagar. Tusentals drömmar. Tusentals minnen. Jag vill göra mitt bästa för att förvalta det jag har, det jag får och det jag vill ha. Det vi har.

Jag är redo.

Lång sovmorgon, löptur i solskenet och så en härlig frukost. Så himla skönt. Löpturerna tar bort alla tankar för stunden och ersätter dem med ljudet av ens eget hjärta, låg musik, fågelkvitter och vårluft fyller lungorna. Endomondos "one kilometer in... two kilometers in..." hörs var sjätte minut, fortare än så springer jag inte men det räcker. När jag hittar mitt tempo kan jag lunka på hur länge som helst. Nåja, nästan. Efter halva vägen bestämmer sig min telefon från att det är dags att gå och sova, stänger av sig själv och vägrar starta. Istället för att bli arg, som alltid annars, slänger jag tillbaka den i fickan och sätter mig med ansiktet mot solen. 

Njuter. Andas. Lyssnar på hjärtslagen. Känner svettdropparna rinna utefter nacken och ner för ryggen. Andas ansträngt, försöker harkla bort slemmet ansträngningsastman skapar. Suger på en halstablett med slutna ögon och hör allt det där som man inte hinner reflektera över när man jobbar, tränar, äter, sover. Ett äldre par med barnvagn mellan sig diskuterar högljutt, det är nästan pinsamt att lyssna på. Pinsamt nyfiket, sådär när folk helt plötsligt kysser varandra framför ögonen på en och det liksom är omöjligt att titta bort. Som när någon missar tåget och vänder på klacken och ser besvärad ut och stirrar på en punkt i fjärran för att inte se hur många som iakktar.

En hund skäller åt sin matte eller husse för att de ska kasta en gång till, bara en gång till. En barnfamilj cyklar förbi. En och annan joggare. Gräsänder. Vårfåglar. Och solen värmer ner ifrån blå himmel. Jag kan nästan, men bara nästan, tänka mig att jag befinner mig någon annanstans. Under Toscanas sol. Italien. Ett sommarhus i Italien i en månad... Det känns som att en veckas semester är alldeles för lite. Det är för lite. Jag minns bara förra gången jag och Johan var - Grekland, världens finaste Grekland, i en vecka. Vi var ute från gryning till skymning och lika fort som vi kom, lika fort var vi hemma i Sverige igen. Det var underbart, jag njöt varje dag. Men det var allt för kort...

Jag vill se saker. Göra saker. Uppleva saker. Jag vill inte sitta här i resten av mitt liv. Jag vill ta Johan under armen, ta handbagaget och åka till Arlanda. Jag vill se världen med honom. Vad är det som gör att vi inte gör det? Vad hindrar oss? Varför har vi inte tagit oss i väg mycket, mycket tidigare när vi båda vill det? Han jobbar för ett företag som ger honom minimilön trots åtta års anställning och jag har bara en månads anställning åt gången (även om jag trivs så himla bra). Vi har pengar på banken. Vi har hela världens förutsättningar. Åh, det kryper i benen. Myrkryp. Rastlöshet. Jag vill åka nu, nu, nu... Direkt. Jag skulle inte tveka en sekund. 

Där stjärnorna lyser så klart,

där allting är så underbart

Så härligt med sol, jag säger då det, det första man ser mellan kisande ögon är guldfärgade träd där utanför fönstret och det känns liksom helt underbart i hela kroppen. Tack vare det vaknade jag just innan mannen åkte iväg till jobbet kvart i åtta, åt frukost i godan ro och packade sedan gymväskan, sprang nästan en kilometer som snabb uppvärmning och körde därefter marklyft som var oerhört efterlängtat. Och skönt. En lång bastu på det, sedan en laxtallrik och vitt vin och nu ska jag strax göra mig klar att åka in till Täby Centrum. Ja åka säger jag, bussresan tar fyra minuter och promenaden femton men min ljumske gör ont av någon anledning (kanske för att jag börjat springa) så jag sjunker ner på de blå sätena istället. 

Igår kväll fick jag även se att mitt älskade barndomshus är till salu. Igen. Han totalrenoverade den redan nyrenoverade nedervåningen och nu ska han alltså sälja huset igen, efter knappt ett år. Jag kollade igenom bilderna med en klump i magen. Så många lyckliga minnen. Det var jättefint det han gjort med det, men det saknades någonting. Jag vet inte vad, men när jag såg på bilderna insåg jag att det har slutat vara mitt hem för länge sedan. Han har tagit bort allt det som var oss. Rivit ner tapeterna, golven, målat om överallt. Det var inte längre hemma, på nåt sätt. Mitt underbara älskade hus. Trädgården var densamma, men det var ungefär allt. Så många minnen. Så mycket lycka. 

Men tiden går vidare. Den gör verkligen det. Jag är inte densamma som jag var då. Ingen av oss är det. Vi lämnade nog alla kvar en liten del av oss i det huset när vi flyttade, men det som gör ett hem är ändå människorna; och alla finns ju kvar, bara på andra ställen. Materiella ting är bara saker, de går att ersätta, de är inte det viktigaste som finns. Det är personerna som skapar ett hem. Johan och jag. Det här är vårt hem nu. Han och jag. En familj. Världens finaste familj. ♥

Jag har nu jobbat min första fredag på åtta månader gott folk ;-) Välkommen till verkligheten och till oss hårt arbetande heltidare, sade min sambo i morse, föga imponerad. "Du kan börja när du vill, du slutar när du vill och kan vara hemma när du vill, så länge du jobbar dina timmar" fortsatte han. Riktigt så är det ju inte, men på ett ungefär. Jag har ändå valt att börja nio varje morgon, stiger upp samma tid varje dag och det känns bra. Struktur är det bästa i min värld. 

Nu har även jag helg och jag har faktiskt lyxat till det med rött, vitt och lite rosé på kylning (inte allt på en gång dock haha). Ikväll bjuder hushållet på stekt lax och primörer - eller en så kallad kylskåpsrensning där bland annat salladslök, zucchini och morötter ska i. Och ingefära. Massor av riven ingefära samt en kall sås med creme fraiche, majonnäs och mango chutney.  Mmmm.

Jag ska sätta igång alldeles strax, kom precis hem från en löptur så jag måste bara andas ut lite först. Träffade en kille från gymmet på hemvägen som stannade och småpratade med mig medan vi väntade på bilarna och så råkade jag säga "vi ses" när det blev grönt haha och jag var svettig och med Johans jacka på såg jag väl mest ut som en jättebebis... Men okej... Alla Stockholmare säger så så jag antar att det smittat... hahaha... Vi ses... Kunde jag inte ha sagt "kör hårt" eller "trevlig helg" eller åtminstone "ha det bra"? Varför skulle jag klämma ut med ett "vi ses?" Hoppas han inte tror att jag är galen bara. Fast i och för sig borde inte det vara ett problem, han måste vara en och nittio lång och minst lika bred (en sån där riktigt hårdtränande en) och jag fattar inte varför jag skriver ett helt stycke om det hahaha.... Det är fredag... Jag har blivit knäpp från att jobba på min lediga dag... Bortskämd är vad jag blivit.

Välkommen till de dödligas värld heter det väl. Johan har rätt. Jag lallar runt på halvtid och tycker livet leker. Förresten fick jag hem tre nya böcker från jobbet idag som jag nu ska bläddra igenom. Aaah I löööv mitt jobb. Ja det är något speciellt med pappersform, jag har läst dem alla över jobbdatorn så klart men det är liksom inte samma sak. Det var alla matböcker - Veggivore, Glutenfria favoriter och Den nya GI-metoden. Jag tycker hemskt mycket om dem. Kanske kan de ge vår middag en skjuts i rätt riktning? Nu börjar händerna skaka så det är dagt att höja blodsockret tror jag. Böckerna får vänta. Likaså feministtidningarna från igår - vilket skämt. Men jag har ju hela kvällen på mig och hela dagen imorgon OCH på söndag för mannen jobbar tolv timmar imorgon. Okej elva då men det är lika hemskt trist. Då ska jag äntligen TRÄNA igen. Marklyft. Åååh hej marklyft. I miss you terribly.