Morgonstund har guld i mun heter der ju, men jag tycker mest att hela dagen har varit guldinspirerad och guld värd. Nu sitter jag på jobbet, extratimmar fram till 19:45 i Club One Gold check in. Min namnbricka är i guld, morgonstunden var lugn och skön och dagen bjöd på många guldklimpar. Just nu är jag så tacksam över vad livet har att ge så jag tänker bara luta mig bak och andas in alltihop, njuta av stunden... Allt känns helt fantastiskt just nu :)

Inspiration under kategorin #jenniesdrömhus. Helt underbart vackert :) Mitt mellan Gävle och Uppsala. Sååå min stil. Jag äääälskar detta! Följer möblerna med på köpet? Please?

Taggar: #inspiration #hus #villa #drömhus #sol #sommar #krämfärgat #kök #20tal #chabbychic #romantiskt

Hej!

Som någon kanske märkt så har jag tagit bort kontakten mellan Facebook och min blogg. Dels för att jag inte bryr mig om hur många besökare jag får - min blogg är inget skyltfönster utan ett sätt att för mig bearbeta dagen som varit i form av skrift. Jag får ibland höra på konstiga omvägar om någonting de läst i min blogg, att jag skriver helt sjuka saker folk blir upprörda över. Förlåt men då måste det vara så. Jag har yttrandefrihet och nämner sällan namn på personer eller platser som berörs av mina texter och jag håller ingenting inom mig. Mitt allra innersta möjligtvis, men jag måste få skriva av mig, måste få ventilera... om det är någon som inte tål att höra mina åsikter kan ni sluta läsa eller prata om det bakom min rygg även om skitsnack alltid lär förekomma :)

Om jag hädanefter skriver för ingen annan än mig själv gör det inte mig något. Jag kan gärna göra mina inlägg hemliga, lösenordsskydda dem, men då kan jag ju lika gärna skriva dagbok istället och det är inte riktigt meningen med en offentlig blogg. Men jag tänker inte ändra mig för någon, inte skriva falska saker som jag inte helhjärtat tror på, inte föra osanning eller överdriva. Jag önskar ibland att jag kunde spela någon annan, men det kan jag inte, det har aldrig gått och jag klarar inte av det. Det här är jag, mig, Jennie, som ibland kanske skriver konstigt, fel, ålderdomligt, ostrukturerat, sorgligt, glatt eller lesset, men det är mina åsikter som jag står för.

Jag trivdes inte på jobbet till en början. Det är ett faktum. Förändringen var så stor. Nu trivs jag. Det är också ett faktum. Det är sant. Nu går det bra att jobba. Och den som säger annat vet inte, kan inte föreställa sig hur det kändes att som lantlolla komma in i en storstad och göra samma sak som hemma. Det går inte, det kan man inte, det är så skilda världar så det går inte att förklara. Skrivandet blev en slags terapi för mig att bearbeta alla intryck och det har nu stärkt mig, fått mig att bli starkare, bättre, tålmodigare, i mitt jobb och i att bo här. Det går faktiskt det med, även om jag så klart saknar Kalix väldigt mycket. Jag saknar ett Hem, vårt hem, som finns där hemma. Men det betyder inte att vi inte kan hitta oss ett hem här med. Jag och min fina :) och jobba kvar på ett företag vi uppenbarligen tycker mycket om när vi befunnit oss här i två + sju år. :)

   Hej! 

Världens åskväder svepte plötsligt in och jag har för tillfället utsikt över ett par lägenheter på Lidingö. 25 grader varmt, jag missade mitt tilltänkta tåg till jobbet, åt frukost i ett stökigt kök medan sambon diskade och låg länge och väl och myste i morse innan vi klev upp. Idag för två år sedan jobbade jag A-pass till 16:00. Jag minns att pappa kom upp till mitt rum och frågade om inte jag skulle jobba, klockan var ju ändå tjugo i nio. Tjugo i nio??? Jag var på jobbet efter tjugo minuter och mina jobbkompisar och säljledare skrattade åt mig, jag som dagen innan sagt att jag försover mig aldrig, åtminstone inte så det märks.

Jag var pirrig i hela kroppen. Jag minns att Jens frågade om jag kunde jobba över en timme extra som kompensation, men det blev en sorts lycklig klump i halsen och leendet var inte långt borta när jag sade att jag hade andra planer. Jag chattade med en dundersnygg kille hela dagen, åkte hem efter fyra, bytte om tio gånger, åt middag, bytte om tio gånger igen... chattade med samma kille... okej nu kommer jag, jag börjar köra nu. Mamma vars fan ska jag ställa bilen? Min fula bil som han bara inte får se? Kan jag stå vid Coop? Nej är du dum unge, då tror han ju att du skäms för att vara med honom! Parkera nere vid Frasses om du måste, men INTE vid Coop. Jaja... bara han inte ser min bil.

Okej... jag körde dit. Jättefort tyckte jag fastän det gick 90 efter landsvägen. Jag skakade i hela kroppen. Golfbanan svepte förbi, solen sken, händerna var vita. Parkerade bilen, gick mot hans lägenhet, jäääklar vad skakis :) såg hans namn på skylten, gick en trappa upp, såg skylten på dörren maaah, inte vågade jag. Stod där som ett fån och gick runt runt i det lilla utrymmet innan jag tog mod till mig och knackade den mest mesiga knackningen jag någonsin har hört med kallsvetten rinnandes och hjärtat pickandes i bröstet och det kändes som att jag skulle svimma när han öppnade dörren, han, den dundersnygga killen jag var såååå kär i att hjärtat exploderade och sprutade ut massa rosa fluff genom öronen så fort han tittade på mig. Och nu tittade han på mig med samma rädda ögon och bad mig stiga in, du hittade, ja sade jag och tänkte att det var den längsta väntan genom historien, en mil och det tog fyrtio minuter innan jag vågade mig in, till honom, till hans mörka tröja och jeansshorts och sandaler och jag satte mig ner i soffan medan han gick runt, vad gör du, äh säg inget jag är nervös bara, jag har kollat på recept, men inte hunnit handla än... ska vi gå tillsammans?

Vi bakade kanel-vaniljbullar på vår första dejt. Vi bakade bullar, jag kastade mjöl på honom och han grep tag i min hand, mina händer, sänkte dem så att vi stod öga mot öga och han var så mycket äldre än mig, vad skulle han med mig till? och då kysste han mig, bara sådär lätt, lite, och jag kysste tillbaka, sen bakade vi klart, åt bullar framför Rango och såg inte ens slutet av filmen och jag var kvar där till elva, tolv innan jag for hem och fick det där smset som fick hjärtat att på riktigt explodera, det där om att "hej sötnos, vill du ses imorgon igen?" eller nåt, ja såklart jag ville, ingen tvekan, ingen svårfångad-het, aldrig, jag ville ju, klart jag ville, och jag for dit, dagen efter det och dagen efter det och sen kom han hem till mig och jag har aldrig ångrat mig en sekund, aldrig någonsin, och kvar är jag, hos min fina älskade underbara som nu är min sambo, min fina Johan sedan två år och här, stannar jag kvar ♥ 11.07.27 ♥ Två år idag ♥

Hej!

Tillbaka på jobbet med ny energi trots att jag sovit lite. Det är en månad kvar på anställningen och får jag inte fortsätta kan jag åtminstone sluta med flaggan i topp och visa vem de anställde från början :) Jag börjar som sagt komma in i jargongen mer och mer, nu är det inte superjobbigt att åka tunnelbana med massa människor eller att gå till jobbet. Klart man får bakslag ibland men man är ju bara människa. Och dessutom en liten människa som aldrig har bott i Stockholm tidigare, en liten tjej som inte är van vid Stockholmstempot, Stockholmsmumöret eller Stockholmspersonligeterna. Klart det krockar lite med en insnöad bybo från landet då, det är väl inte så konstigt? Jag trivdes med jobbet hemma och det tog ett tag att vänja om sig vid det nya även om det var samma... men nu känner jag ingenting, ingenting dåligt :) Det är vad det är och jag TRIVS tack vare mina jobbkompisar, de gör det så kul att komma till jobbet... och det menar jag. Jag skulle gärna jobba kvar här om de också fick göra det.

Det är vad jag kommit fram till när jag satt på den röda filten i kanten av ängen och funderade igår. Och det menar jag också. Det är sant. Det går bra nu. Nu ska jag boka biljett hem til Kalix för en långhelg där om knappt tre veckor, och sen ska jag fortsätta boka resor, svara på mail och göra det jag gör allra bäst, därför att det som inte dödar härdar och jag har blivit stärkt, inifrån och ut, av att flytta hit för att börja jobba för ett företag jag en gång älskat, tappat bort och nu hittat tillbaka till igen. Long  time no seen men nu är jag här igen, på den punkten att det känns kul igen. Det känns bra, helt enkelt.

Hej! 

Ååh, jag är så glad. Vad fick jag? Strålande sol, nästan 30 grader och fågelkvitter, en långsam bris och en fantastisk promenad genom Rådhusparken. Sen massa tornseglare utanför fönstret, en röd filt på ängen, ett nummer av Amelia och ett gammalt MåBra med väskan som kudde under en stor-mönstrad vanlig kudde som gav stöd åt nacken och fick bort solen ur ögonen så jag kunde läsa utan att bli bländad (men ändå få en snygg bränna hehe).

Jag har haft det så underbart :) funderat en massa, mediterat på samma filt, känt värmen i ansiktet och sett hur fräknarna exploderat i ansiktet och på händerna. Jag grät en stund över ett reportage i Amelias julspecial årgång 2007. Det var en lång krönika, berättelse, om hur det skulle bli med den första julen med bebis. Vägen dit, hur det hade varit - hon hade fått missfall, fått föda ut döda barn och föraktade Gud, vägrade sjunga med om Jesubarnet när han så bittert tagit livet av hennes egna och som inte ville ge henne ett levande trots många års försök. Underbar läsning. Det gjorde ont i hjärtat. Så fick de ett plus. När de precis slutat hoppas. Och nu var han där, en liten mjölkdoftande knubbig liten kille som bet på sina knogar och skrattade "aiiiii" när mamman böjde sig ner över hans sex månader gamla kropp. Och hon dog av kärlek över miraklet framför sig, tänkte att där var han, en levande bebis med flera döda syskon i askform spridda över Danderyds minneslund, med varsina gravstenar på Danderyds kyrkogård.

Jag har en jobbkompis, en jättefin, härlig jobbkompis som är nåt år äldre än mig... som blivit fråntagen möjligheten att få egna. Jag kan inte förstå hur hemskt det måste kännas. Vem vill höra det när man är tjugotvå år och nygift? Vem vill höra det när mensen hoppar, inte kommer, när man också får missfall flertalet gånger utan att veta vad som är fel? Vem vill höra det som kvinna?

Johan kastar ibland in de orden i våra diskussioner. Inte rakt ut, han gömmer dem i orden, maskerar dem mellan raderna så att det nästan ska gå obemärkt förbi, bara nästan. Barn. Bebisar. Våra bebisar. Hur de skulle bli. Hur det skulle bli att vara tre. Någongång. Emmaljunga. Jag har sett att vagnarna heter så. Här skulle vi kunna leka med honom. Oliver. Tänk vilka gener. Tjuriga, envisa gener, blinda gener. Tänk om det blir tvillingar. Någongång, men inte nu. Det är inte vår tur nu. Min längtan är för tillfället undantryckt, hanterbar, siktet inställt på någonting annat. Men jag vet att när mina två kompisar, som båda har beräknad födelse nu i augusti, får sina döttrar kommer min egen bebislängtan att bryta ut igen precis på samma sätt som den gjorde i september när min kusin lade sin veckogamla son i min famn och han såg upp på mig med sina lugna ögon och knöste sådär härligt som bebisar gör och luktade så där speciellt, ni vet, nytt liv iklädd vita och blå kläder, fortfarande röd i huden och med lite blont hår mitt på hjässan och såg ut precis som sin morbror.

Då kommer min bebislängtan bryta ut igen, fastän jag just tacklat den. Jag tänker att nej, inte nu, saker och ting börjar gå så bra nu med min spiral, med oss, resor hägrar i horisonten och vi har inget fast boende än. Boende kommer först. Ett radhus någonstans. Jag och Johan. Våra tapeter. Våra möbler. Vår närvaro.

Men sen. Sen någon gång. Inte nu. Det kommer att bli vår tur någon gång, min tur att må illa, att spy dagarna i ända, jag som hatar att spy, jag kommer ligga i sängen utan att orka röra på mig, knapra på riskakor och morötter och kokt ägg med ketchup och gå upp sju kilo på lika många veckor och känna mig heeelt omtumlad, vad är det som händer. Jag sparar litegrann varje månad, tillräckligt mycket för att horisonten ska komma lite lite närmare, jag kollar Hemnet efter radhus, lägenheter, åt oss, som vi kan bo i, flytta in i, göra vårt, för att kanske, någon gång,  förhoppningsvis jättegärna också sitta där med ett plus och le åt varandra och krama om varandra och säga att oj tänka sig, det blev vår tur nu. 

Hej!

Jobb fram till 22:00. Börjar redan bli mörkt ute. Blä. Jag vill ha värme. Massa sol, 25 grader, lite lite vind och fågelkvitter, kluckande vågor och en bra bok i en solstol. Inte mörker, kyla, snö, regn, kallt, nordanvindar, gara-il och långärmade tröjor mitt i sommaren. Typ Grekland all over again. Eller nåt sånt med liknande värme. Jag vill bli brun, ligga vid stranden, vara ute och veta att solen skiner och att det är VARMT. Men... jag är ju ledig torsdag och då har de lovat 27 grader och sol. Gissa vars jag ska ligga hela dagen? I solstolen eller på en filt på ängen - det är poängen - och bara se på medan molnen flyger förbi. Snälla vädergudar börja inte gråta massa regn för jag orkar inte med det...

Det känns som att min hjärna har gått i baklås. Jag kollar på radhus på Hemnet. Jag sitter på ett jobb jag vet att jag måste ha för att tjäna pengar, jag drömmer om så många ställen jag vill besöka, tittar på fina ringar och tänker mitt i allt det på hur underbart det är att ha Johan att komma hem till. På lördag är det vår tvåårsdag och jag är fortfarande sådär hopplöst nykär så det sprutar rosa fluff ur öronen vid blotta åsynen av honom. Det känns så himla bra :) just nu är ett eget Hem det som står högst upp på önskelistan. Ett hem vi kan kalla vårt, som vi kan inreda bäst vi vill och göra det till vårt Hem. Home is where your heart is, som min favoritkarl Max Payne en gång sade med mörk, raspig röst och i bakgrunden hördes strilande regn mot en fönsterruta. Mitt hjärta är med Johan, och ett hus som är bara vårt där vi kan trivas, växa och gro utan att bekymra oss för framtiden, bara vara... bara bo... det hade varit så underbart :)

Hej!

Nu har sommarvärmen slagit in ordentligt och jag har legat i solstolen sen jag kom hem och lyssnat på Bandit. Min kära mamma har åkt hem till Piteå igen och jag är föräldralös för en månad då jag eventuellt sen åker hem till norra breddgrader, ska kolla närmare på det imorgon på jobbet.

Min lediga helg har varit helt underbar, vi har shoppat, ätit gott, druckit rosévin och blivit lite rund under fötterna (Jennies andra rund-under-fötterna-situation like ever...) och invigt Systemet för första gången ;) legat och pratat och funderat och haft jättemysigt. Fina mamma. Jag är så glad att jag var frisk den här gången. Det var så innerligt kul att ha pappa, Anneli och Johanna här men jag blev ju sjuk den gången så det var det umgänget... blä... saknar dem och mamma redan. Får se hur det blir till hösten, om vi stannar kvar eller vad  vi gör. Vi får se. Ingenting behöver bestämmas just här och nu för nu ska jag fortsätta njuta av solen och värmen och invänta Johan efter min superduperbra helg ♥