Hej! 

Känner någon sig sugen att ge bort en sisådär tre-dagars-lön till mig? Jag har varit hemma från jobbet IGÅR, IDAG och förmodligen IMORGON också bara för att jag har bajsfeber och mår dåligt. Usch, det bara snurrade i huvudet när jag satte mig på jobbstolen och att hitta orden var inte det enklaste, låter som en tolvåring i målbrottet eller något.

Pinsamt är det. Jag hatar att vara sjukledig. Hatar att ringa jobbet och säga "jo, ja, jag kan inte jobba idag", för jag skulle allvarligt talat kunna jobba om så en såg hade skurit mig i två bitar. Nä, inte direkt, men på ett ungefär.

Det enda bra i historien är väl att jag inte har halsfluss, inget ont i halsmandlarna, men väl i halsen, vilket är nästan lika jobbigt. Jag är hes, och det gillar jag inte, för rösten är mitt främsta redskap inom mitt jobb. Utan min röst kan jag inte arbeta, och kan jag inte jobba får jag inga pengar. Blä. Usch. Jag är arg.

Och täppt i näsan så jag knappt kan andas. Ögonen svider. Positivt, positivt, positivt. Till påsk har det gått över. Ja ja, men det är länge dit. Ett halvår, ungefär. Och om ett halvår, mindre än så faktiskt, så fyller jag tjugo år. Jösses.

Jag vill inte ens tänka på den siffran, den är alldeles för stor. Jag vill inte vara så gammal. Eller, jag vill vara så gammal, men inte på pappret. Jag vill inte att folk ska se på mitt ID, på mitt körkort, och se att jag är vuxen i ordens alla bemärkelser, att tonåren är över, att jag nu måste vara så vuxen som alla förväntar sig. Jag känner mig inte så vuxen, inte alls... På många sätt gör jag det, på många sätt är jag också mognare än många andra i min, och en äldre, ålder. Men jag vill för den skull inte vara det offentligt, svart på vitt. Hej jag heter Jennie och jag är tjugo år gammal.

Tjugo är en skräcksiffra. 18 var en skräcksiffra, 19 är mittemellan. Men 20. Herregud. Och Johan, förlåt, men han är närmare trettio än tjugo. Fattar ni åldersnojan på riktigt? Jag kan inte begripa att min farfar om bara en månad är närmare 80 än 70, eller ja, mittemellan. Att mina föräldrar är närmare 50 än 40.

Att min lillasyster snart är 15. Femton år! När jag var femton... Det känns som typ, förra året? Och det är fyra år sedan, haha. Fyra år sedan! Nej, usch, jag vill inte prata om åldrar och jag vill inte vara förkyld. Åldern kan man inte styra över, man är bara så gammal man gör sig. Det är egentligen bara en siffra på ett papper, men vilken siffra sen. Jösses. Siffran 20... Bara ordet ger mig rysningar.

 
Och dig, din sura mupp för att jag bet i en gaffel, så-som-jag-alltid-gör-när-jag-äter, dig vill jag vara med tills jag är 90. Hör på den du, 90! Det är mer än 20. Det är mer än dubbeltdubbeltdubbelt från 20. Jag vill bli gammal med dig, men jag vill bara inte bli gammal... Haha, jag är så knäpp, måste vara febern som gör det.

Orkar knappt hålla uppe ögonen. Kanske behöver vila, en riktig vila. Ingen stress, inga tankar på jobbet. Den som ändå hade råd med sånt - jag tillhör inte den kategorin, så jag får försöka släpa mig upp ur sängen imorgon och fara på jobbet. Jag vet att jag inte borde, men jäklar också. Jag har verkligen inte tid eller råd att vara sjuk, inte nu!

Det här klippet är så JÄVLA roligt!!! Jag har sett det hur många gånger som helst och skrattar fortfarande lika mycket. Dialekten är så skön!! "Jag liksom rammmmlade med mateeeen". "Spaghetti ååå köttfärssååååås". Se den och du har något att skratta åt natten igenom. Det är inte bara Jennie-kvälls-humor, det är Humor På Högsta Nivå Alltid. God natt!

Hej! 

Apigt förkyld och hemma från jobbet... Men ändå känner jag mig så glad idag. Haft feberdrömmar hela natten och velat dö i princip, men sedan insåg jag att internet kommit tillbaka och blev glad igen. Jag har för övrigt varit superglad hela dagen idag? Pappa ringde, vilket gjorde mig jätteglad även om vi bara pratade i en liten stund, men jag blir alltid så mycket klokare efter varje samtal. Förrgårbesöket hemma hos honom värmer fortfarande, vi hade så kul och jag var så totalt lugn och ja, fridfull på något sätt, jag vet inte hur jag ska beskriva det :-) Och sen lagade jag middag åt världens bästa Johan som kom in genom dörren halvtimmen senare, som jag flög i armarna på haha. Jag blir kär i honom varje gång jag ser honom, så fort vi vaknar på morgonen och jag vänder mig om gör det ont i magen för att jag blir kär på nytt. Att man kan bli så överlycklig över att man hittar en burk billig Euroshopper-honung (haha) på köksbänken när man kommer hem från jobbet (igår) och mådde pyton i halsen, ja jag förstår inte. Åh min fina Johan, vad jag älskar dig!

Med risk för att det kommer bli ett jättesmörigt inlägg, men jag är så glad just nu. Mina fonder hade brakhöjt sig procentmässigt och gett mig ett par fina, extra tusenlappar sedan förra månaden (veckan???) och jag kan inte tacka dem nog för det. Tack, tack, tack. Och snart är det jul, och har jag världens julkänsla och tänker redan på julklappar och inredning. Det är så härligt att ha en "egen" lägenhet man kan dekorera som man vill nu till den röda högtiden... Johan får säga vad han vill, stackaren har haft samma gardiner sedan stenåldern och därför kommer det bli ursnyggt med röda sådana, röda kuddar och pepparkaksdoftande ljus, och så de obligatoriska IKEA-vanijljusen förstås. Och hans leende på julaftonsmorgon. Sade jag att jag är lycklig just nu? Även fast min röst är... obefintlig och halsen gör ont? Ja, då säger jag det igen om inte annat. Jag mår bra nu! ☻ ♥ 

Hej!

I förrgår kväll hade vi After Work med jobbet, på jobbet. Det bjöds på supergod mat och härligt sällskap

och gratis inträde på Valhall, som vi sedan slopade för... ZzzzZzzängen.

I går gjorde vi palt hos mamma och åt det med henne, Christer och Johanna.

Det var riktigt gott och proppmätta blev vi, satt där och surrade i ett par timmar och

sedan raka vägen till Nyborg med Johanna där pappa och hans fjälla bjöd på chiligryta och

ungsbakade grönsaker - också supergott! Med Johan i soffan framför en film och vi andra invid köksbordet

rann timmarna iväg fortare än någonsin. Sååå kul när alla är glada och mår bra, då mår jag också på topp!

Nu sitter man här, har ont i halsen, svid i ögonen och snorig som tusan.

Dröjer väl bara till imorgon eller så innan jag ligger däckad i en förkylning jag inte vill ha eller ha råd med,

just nu behöver jag alla pengar jag kan tänkas få in och en förkylning är högst ovälkommen just nu,

det finns inte ens på kartan!! Nä, ska bita ihop riktigt ordentligt och knocka honom där han ligger i

bakhåll och bara väntar på att attackera mig... Och så ett jäkla Sims-sug på det och that's sunday morning.

Finaste fina, som jag älskar dig! Femton månader igår ♥♥♥
 

Hej!

Funderar, funderar, funderar... Ska man eller inte? Jag är sugen... Men tänk om! Tänk om... Det är vad jag alltid har drömt om, slår alla flugor i en smäll - ta hand om barn, djur, får bo flådigt, tjäna okej och desto mer i erfarenhet, lär mig ännu bättre engelska, får ha med mig Johan, ett varmt land långt borta som jag alltid velat åka till... Och två små barn under tre år som bara väntar på mig. Det är tio månader av mitt liv, tio månaders erfarenhet och sedan kan man åka hem igen... Kalix finns kvar när vi kommer tillbaka. Eller?

Hej!

Hypokondrisk som man har blivit på senare tid ringde jag läkaren igen idag på grund av den mjuka, centimeterstola "bula" jag haft i kinden sedan körtelfebern i december (jag hade två stycken andra då också, men de försvann direkt efter jag blev frisk). Den här har varken växt eller gjort ont eller ömmat men inte blir man mindre orolig för det, men läkaren sade att det är ingen fara - men om jag får hög feber igen, så som jag hade under körtelfebern, eller om den börjar göra ont så ska jag återkomma. Känns skönt att åtminstone veta det, haha. Och har man haft den där i ett år snart utan att det har hänt varken bu eller bä antar jag att man kan vara i det mesta lugn.

Jag har inga planer på att dö ung om man så säger, jag ska leva tills jag blir nittio. Men det är klart att man blir hypokondrisk när man läser varje dag i tidningar och böcker om cancer och liknande, usch, och sedan tänker på sin egna bula som ingen annan än jag själv känner! Fast det känns så bra att veta att de flesta cancersorter botas idag och att utgången ofta blir den bästa.

Nä, man ska sluta tänka negativt och bara fokusera på de bra sakerna i livet. Jag är inte fullt frisk, det kommer jag aldrig bli när jag har diabetes, men jag mår bra trots den och jag har inga problem med att leva med den sjukdomen. Så länge man tar hand om sig själv och sin kropp så är den inte dödlig och det går att leva med den precis som en vanlig människa :)

Och man ska vara glad över att man lever!

 

Hej!

Johan lagade blåbärsplättar med fullkornsvetemjöl och proteinpulver igår (utan socker...) och det var jättegott även om det inte såg ut som "vanliga" plättar när de var typ, lila, haha. Men gott var det och mätt blev jag fastän jag bara åt ett par tre stycken. Dagens lunch idag också, förhoppningsvis är det lika gott som igår :-) Och ja, jag älskar att dränka mina plättar i socker och sylt, massor av sylt, så att det knastrar i tänderna av allt det söta haha. Som tur är så finns det fruktsocker som diabetiker kan äta bättre än vanligt socker och det är sånt jag häller över plättarna... Så länge man är ensam alltså, jag fick inte göra det för Johan, inte ens vanligt socker... Undra varför... Rumsvarma hallon blev i alla fall mitt "pålägg" och nog gick det också!

Nä, nu ska jag återgå till arbetet, jobbar 11:45 - 20:00 idag. Imorgon är det fredag, redan! - och After Work med nästan alla jobbkompisar väntar efter jobbet då. Superkul kommer det bli!

 

Hej!

Nu skiter jag i medicinen, jag är less på att ständigt må illa. Det är visserligen bara en dag kvar på kuren men jag orkar verkligen inte, det blir värre för varje dag som går, plus att det går hand i hand med högt sockervärde. Och jag har precis blivit fri från illamåendet som plågade mig i augusti/september, vilket gör att jag är l-e-s-s.

Idag har jag bara suttit och skrivit på boken, den nya boken vill säga. Farfar håller just nu på att korrekturläsa den som snart ska in på tryck så den är så gott som klar. Ja, det verkar bli en bok ändå, är nu inne på cirkus 130 sidor men nu är det snart dags för sluttampen, kulmen, the big finale. Jag ska ändra rätt mycket ännu, just nu skriver jag bara om det som kommer till fingrarna och reflekterar inte så mycket. Det är så oerhört kul att skriva när man vet vad som ska hända och hur, när och var saker kommer ske.

Just nu genomgår Benjamin provet och Rebecca berättar för sin nya vän Victoria att det är Benjamin hon älskar - och Victoria är tillsammans med idioten Brook som snart kommer tvinga henne att berätta allt om vad Rebecca har sagt. Brooks gängmedlemmar är både tålmodiga och tillmötesgående till det mesta, men inte incest, inte när det gäller deras nyaste medlem och tjejen som Brook och de flesta killarna är tända på. Brott ska med brott bekämpas.

Jag ser i bilder när jag skriver, det är enklast så och ger en levande bild av historian. Det är inte nödvändigtvis säkert att alla andra ser samma bilder när det läser mina texter, men det fungerar bäst för mig. Och när jag var på Garnboden med farmor här om dagen och bläddrade i ett par stickningsböcker med mössor (vi skulle köpa garn så att hon kunde sticka en åt mig) såg jag en bild på ett förmodat syskonpar, och jag hade redan då börjat skissa på idén om Rebecca och Benjamin. Personerna i stickningspärmen blev mallen för hur mina huvudpersoner skulle se ut.

Men hur mycket jag än börjat fästa mig vid dem så kommer det bara att bli en enda bok. Slutet kommer att bli ett, ja, slutgiltigt sådant som kommer att vara förevigt, även om jag ändrar mig och är snäll ;-) Jasmine och Johannes fick två böcker, sammanslagna i en, Madelyn Cane och hennes Ryan McCullough kommer att få två och Emilia, Nina och Melissa, bästa kompisarna från Norrland, kommer att vara uppdelade i tre.

Allt som allt har jag nu tre helt klara böcker som väntar på korrekturläsning och tryckning, och lika många på gång. Jösses. Det börjar kännas att det är på riktigt... :-)

 

Hej!

Det här är en underbar video till Ashes Remains Without you, en av mina absoluta favoritlåtar. Texten är så vacker, så pricksäker. Får en att fly verkligheten för ett tag... Åh vad det är jobbigt att bli vuxen. Jag vill inte. Jag hatar att det är höst, att det går mot vinter, för min hjärna går alltid på högvarv då. Jag tänker för mycket. Jag vill inte tänka, vill inte älta. Men det gör jag...

En del av mig har nog inte hunnit reflektera på att livet har tagit de svängar de har gjort under det här året som gått. I januari hade jag fortfarande körtelfeber, var matt i kroppen och inte riktigt mig själv. Sedan släpper mina fina, älskade föräldrar bomben. "Vi ska skiljas". Och en skilsmässa är sånt som bara händer alla andra, inte en själv. Inte mig, inte Johanna, inte oss. Men det hände. I februari flyttade mamma ut till ett eget hus och jag bodde kvar hos pappa, till och från tills Johan flyttade hem i april. I slutet av april flyttade jag in hos honom och där har jag bott sedan dess, det har liksom bara gått på räls. Sen, mitt i allt, skaffar båda mina föräldrar nya partners, flera av mina kompisar blir med barn eller föder barn, jag går ut skolan, gymnasiet, och har hela världen framför mig. Vad sjutton hände??? Jag blev vuxen, det är vad som hände. Jag har alltid trott att "kärlek övervinner allt", men det är inte så. Det stämmer inte. Kärleken övervinner inte allt, inte ensam. Livet är verkligen inte en dans på rosor men det var svårt att reflektera över det när jag levt arton år i en bubbla.

Jag är lycklig nu. Inte fullt så lycklig som jag skulle vela vara i och med att det är höst, mörker och kyla utanför fönstret, men samtidigt känns kylan välkommen. Den nyper mig i kinderna, åker ner i lungorna och fyller mig med ny luft. Jag är glad att jag lever och att jag är någorlunda frisk. Men i hela mitt liv har jag varit självständig, en ensamvarg, jag har gillat sällskap och jag är en mästare på att socialisera mig med folk, men jag har aldrig fungerat så bra som när jag är helt ensam. Och nu bor jag ihop med Johan, jag har gjort det länge, vi lever med en meters avstånd varje dag. Jag är inte van, det måste jag säga. Jag är van att vara ensam. Jag mår bra när jag ibland får ha en stund för mig själv.

Det gör mig bara så ont, så oerhört ont, att tänka tanken på vad som skulle hända om vi skulle göra slut och jag inte längre skulle ha den tryggheten kvar och verkligen måste stå på egna ben igen. Jag är så kär i honom, så förbaskat kär i honom. Vi har varit ihop i femton månader, femton underbara månader och jag hoppas på att det blir många, många fler. Jag hoppas också att min höstdepression snart försvinner och ersätts med pure happiness för vad vi har tillsammans, för han är mitt allt i världen ♥ Hör du det, din fina mupp? Jag älskar dig! <3