Hej!

Igår var jag och besökte världens finaste bebis Liam, som är mitt nya och enda kusinbarn ♥ Jag har aldrig sett en mer fulländad liten människa någonsin, allting var så perfekt med honom... Som om man hade förväntat sig något annat, men ändå, han är ju trots allt en Wikström... Och nog syntes det alltid! Jag tyckte att han var jättelik sin morbror och litegrann även sin morfar, som är min kusin respektive farbror. Oj oj, vilken bebisfeber jag fick. Och så liten han var när de lade honom i min famn och han såg upp på mig med sina enorma, blå ögon och luktade sådär härligt bebisaktigt. Mah. Jag vill ha en, en alldeles egen och det gör ingenting om han bajsar och skriker, jag torkar!

Ja, måste tänka på något annat annars kan jag inte sluta titta på bilderna jag fotograferade på honom, haha. Kan kortfattat berätta om Greklandresan, som nu är helt över då vi äntligen fått hem resväskorna. Presenterna är utdelade och väskan är tömd, nu siktar vi mot London om två veckor. I alla fall: Tisdag eftermiddag åkte vi mot Kallax, sov på en fåtölj med fotstöd under natten och det gick faktiskt ganska bra även om vi båda vaknade vid tre och höll på att frysa ihjäl. Flyget till Grekland skulle gå 08:45, och det gick inget sådant flyg från Luleå som matchade, därav pyamaspartyt på Arlanda. Hotellfrukost och check in och vi var framme i Grekland vid tolv (ett grekisk tid) åkte buss till hotellet, och insåg att vi hamnat i barnfamiljernas paradis mitt ute i ingenstans. Haha!

Vi blev anfallna av getingar det första som hände när vi skulle äta lunch och getingarna fortsatte att härja över hela veckan. Vi lade oss rätt snabbt vid poolen och där blev vi liggandes i sex timmar varje dag och sen siesta i skuggan tills middagen serverades klockan sju. Maten var sådär, hotellet sådär, personalen sådär och omgivningen absolut magisk. Vi hade 30 grader hela veckan och hyrde bil under fredagen och körde runt hela Thassos, säger bara vilken natur! Jag skulle kanske inte rekommendera Alea Hotel & Suites åt folk under fyrtio såvida det inte är barnfamiljer, men trots den stämpeln så fanns det inte så mycket att göra för barnen heller. Vi solade i princip hela dagarna och det var det enda som man gjorde, mer eller mindre. Personalen kunde nästan ingen engelska, tog ut 35 euro i serviceavgift efter avslutade behandlingar i spaet utöver kostnaden?!?!?! stranden var brun, inte vit, och maten var inte så god. Men i överlag en härlig resa även om jag kanske tycker att Rhodos i maj var snäppet bättre.

      
Nä, ingen mer Grekland på ett tag, den saken är klar. Nu ska jag bara ta det lungt här hemma i väntan på min och Johans resa som jag längtar efter sååå mycket. Vi får båda jobba kvar november ut så jag kunde inte vara mer glad över den vissheten, annars hade min sista dag på jobbet varit idag... Och nu har vi fått ytterligare två månader, yey!

Hej!

Dålig dag idag. Vaknade halv sju och var snortrött, har nu ont i huvudet och måste läsa arkeologi och fortsätta skriva på min bok så att den blir klar någon gång, måste handla, betala tilläggssumman för hotellvinsten som vi bokade in, måste det och måste det och måste ha nya skor, det funkar inte så bra att gå till jobbet i tre plusgrader med ballerinaskor då jag inte har några höstskor. Nej, den här dagen har inte fört någonting gott med sig, önskar den kunde ta slut fortast möjliga. Har inte insipiration till någonting. Usch och fy och blä. Försvinn fredag.

Vill bara kura ihop mig under täcket och vänta på sommarvärmen igen. Min resväska är kvar i Luleå och jag har linserna, sprutorna och alla hårgrejer, borste, hårspray, plattån och hårolja kvar där så nu ser man ut som en jävla risbuske uppe i huvudet. Träningsvärken i benen och ryggen är total och kan inte komma någon annanstans ifrån än när vi sprang som idioter från utrikesterminalen till inrikes, aj aj. Och till råga på allt måste vi skriva ett fett, stort, rött klagomål till SAS för deras bristande engagemang och hjälpsamhet, istället fick vi suckar, fräsningar och himlande ögon när vi försökte be dem om hjälp i ett inte allt för genomskinligt försök att få oss att tro att vi är hallå-dumskallar.

Förlåt för den glada tonen rakt igenom detta inlägg, jag kan inte låta bli. Borde radera allt detta och skriva nåt bra istället, men jag har inte lust med någonting. Ska snart gå hem genom äckelblåsten i Johans tröja och Johans jacka, som jag längtar. Hejdå höst. Hejdå, hejdå.

Den här låten hörde jag oavbrutet på när jag var tretton - fjorton, det är vad det är men texten är förvånansvärt sann och verklighetsbaserad och har åkt genom näthinnan många gånger. Ett band som gjorde min barndom, helt klart. Nostalgi på högsta nivå. Ibland saknar jag de tiderna, när man inte hade några måsten, bara satt vid datorn och pratade med cybermänniskor, var ute dagarna igenom när det var sommar och låg på bryggan vid badplatsen med den här spelandes ur stenåldersmobilen man hade. 13 år. Jag minns det som igår, men det är sex år sedan nu. Sex år!!! Vart tog tiden vägen? Vart försvann den? Nu är jag nitton och vad gör jag? Ingenting. Sitter på en stol och stirrar in i en skärm och har en ytterst dålig dag. Nu är jag vuxen. Gammal. Jag betalar räkningar, handlar mat, jobbar, har slutat skolan. Jag har en ful studentmössa i bokhyllan hemma som jag hatar för vad den symboliserar, tre kukiga år på ett skitprogram. Jösses. Det om något känns läskigt när man reflekterar över det...

Nitton år... så mycket man inte visste när man var tretton. Så mycket man skulle lära sig, så mycket man skulle förändras. Man skulle växa upp, bli självständig, äldre, ta vara på sig själv, stå på egna ben. Ibland saknar jag den tiden mer än allting annat, hemmakvällar med familjen, jag var tretton, min syster var inte ens nio. För sex år sedan hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle sitta här idag - som sambo (!!!), anställd på ett företag, med skilda föräldrar som båda har hittat lyckan på varsitt, nytt håll och en syster som snart är femton år gammal och är allt annat än barn. Jösses alltså. Jösses.

Tänk alla gånger som man märker att
alla tjänster man gör för andra inte hjälper alls
Tänk alla gånger som vänner sagt att
du bara du är den bästa de haft
De vill ditt bästa med allt och de vill
hjälpa dig fram men när du verkligen behöver
får du ingen hjälp alls.

Tänk alla gånger jag suttit med gråten i min hals
Gått ner i depressioner, då mår man kasst
De gånger jag inte stått för det jag lovat,
vänt kappan efter vinden i hopp om att allt ska ordna sig

Tänk alla gånger jag sagt ord

som kommit ut i all hast
när jag talat för snabbt
gånger jag sårat andra utan att mena det,

jag ber om ursäkt nu förlåt men jag menar det
Har mindre vänner nu än då och tänker ofta på det
gånger gänget softat, längtat, torkat tårar
efter alla de dära dumma gånger som jag fått mitt hjärta krossat
och alla de som bara varit vän på låtsas.

Tänk alla gånger som kärleken satt mig rakt i skit,
tänk alla gånger då jag ärligt tänkt och ta mitt liv
Tänk dig en värld som rasar, tänk dig människor
jag älskar lärt mig hata
Tänk alla gånger som jag varit ensam,
tänk alla gånger som jag stannar kvar och väntat
Tänk dig ett liv i tårar när man blivit sårad.

Året var 2006, men låtarna finns kvar och texterna också. Det är vad det är, men den är väldigt, väldigt bra, fortfarande. Nu känns allt lite bättre ♥

Hej!

Hemma i kalla Norrbotten igen efter en härlig vecka i Grekland. Nu ska jag snart börja jobba så hinner inte lägga upp några bilder nu men det kommer. Allt som allt så hade vi en riktig bergochdalbana till resa med flygstrejkande land, getingar som anföll oss dagligen och riktigt härligt och varmt väder. Jag kommer skriva ut allt av intresse sen när jag har bildbevis, just nu vill jag bara... zzzz vila.

Om allt går som det ska så är vi just nu i denna minut i planet

på väg till Grekland, Thassos för en underbar semester i solen!

Vi ses, so long!

♥

Hej!

Det gick... käpprätt åt helvete med studierna. Det verkade så lovande förra veckan, men så skriver syovägledaren att planerna är ändrade, antingen börjar jag nu, alltså direkt nu-nu, eller så söker jag igen nästa år. Happ. Och lägenheten hade kök från 1970 och gulrandiga tapeter och insyn från alla håll. Nej, den gav mig dåliga vibbar direkt så någon lägenhet blev det inte heller. Men men, man får ta nya tag när man kommer tillbaka från semestern.

Och nej, jag kan inte börja skolan nu-nu. Börjar jag så fort jag kommer tillbaka så har jag missat ett viktigt moment som inte går att läsa senare så jag skulle hamna efter nästan direkt. Synd tycker jag, jättesynd, men ödet ville inte att jag skulle gå skola antar jag... Men det är inget att hänga läpp för, nu tänker jag läsa arkeologi på distans och sedan får det bli därefter. Studera tänker jag absolut göra, beroende på vad jag får för resultat av denna kurs så kanske jag fortsätter på den arkeologiska banan eller siktar in mig på något helt annat. Den som lever får se.

Nu tänker jag bara njuta av de sista timmarna jag har kvar här hemma innan det är dags att bege sig mot Grekland. Flyget till Stockholm går 18:30 ikväll och flyget till Grekland avgår 08:50 imorgon bitti. Sedan blir det buss ut till båthamnen och så båt i en timme ungefär tills vi är framme på ön, därefter buss igen och så är vi framme vid hotellet. Ön heter Thassos och är tydligen en av Greklands vackraste öar, jag hoppas verkligen på det! Vi ska bara njuta och slappa vid stranden och äta oss feta som valrossar och inte tänka på någonting annat än där och då.. Men jag saknar redan Johan haha ;-) När jag kommer hem igen kan jag börja oroa mig för framtiden, men inte förrän då. Det ligger en vecka framåt i tiden och är ändå ingenting man kan göra åt... Det är bara att göra det bästa av vad man har och leverera därefter.

Ha det så bra och ta hand om er, så ses vi om en vecka!!! :-)

Hej! 

Världens bästa nyhet nådde mig i morse. En ny stjärna i släkten är född ♥ ♥ ♥ Jag nämner inga namn då de nyblivna föräldrarna själv får komma ut med nyheten, men jag är så oerhört glad för deras skull. Kunde inte ha blivit en bättre morgon, åh vad jag är glad! Och jag kan inte hjälpa att det svider i hjärtat av glädje för deras skull och efter att uppleva precis samma sak... Någon gång, någonstans kanske det är min tur att skrika ut till hela världen att nu äntligen, men det dröjer nog många år är jag rädd, haha :-(

Min bebislängtan blommade upp igen vill jag lova, tur att jag åker till Grekland så jag inte kan öva mina konster på Johan eller dreggla över den nya bebisen som jag ser så framemot att besöka när föräldrarna tillåter det. Ja jag vet att jag bara är nitton men bebisar och jag har alltid haft något speciellt. Jag vill ha en hel drös... Fem stycken, minst två av varje, men att börja med en skulle vara alldeles jätteperfekt och jättehärligt. (Förlåt Johan, hoppas att du inte ser det här.) Jag vet att folk säger att man inte ska skaffa barn i ung ålder och att man ska göra det man själv vill före... Men vem säger att man inte kan göra det samtidigt? NEJ, jag ska inte skaffa några på många år men jag bara funderar. Mamma och pappa fjällvandrade med mig baki ryggen och det gick hur bra som helst. Jag har ett alldeles för stort hjärta och jag vet att den dag jag får mitt första barn, den dagen kommer mitt liv att vara fulländat... Men det är klart, man ska ha någonting att längta efter, man kan inte få allt på en gång. Jag har just börjat leva, just tagit mig ur gymnasiet och är fri att göra vad jag vill.

Den dagen, den sorgen. Det kommer för mig, för oss, också. Nu ska jag bara passa på att njuta allt vad jag kan av Greklands värme och Johan och sedan den nya, helt perfekta bebisen som jag bara vill gråta av lycka över. Vilket mirakel. H*n är verkligen fulländad, även om jag bara sett en bild... Åh, så fånigt det låter, men jag är bara så g-l-a-d! Ja, jag har ett hjärta stort som en hel ocean och där inne ryms det mycket, så många känslor, men det gör de bra sakerna i livet desto meningsfullare. Vilken morgon. Vilken dag. Jag önskar alla dagar vore så här ♥

   

Hej! 

Uppkurad i soffan framför hajar och Svampbob fyrkant måste vara bland det bästa som finns, speciellt när man ligger som två nyvakna, packade sillar halv nio på en helgdag. Härliga söndagmorgon. Det är de små sakerna i livet som gör det. Åh vad jag är lycklig just nu! Det får bli som det blir i framtiden, just för stunden är jag bara glad att jag har en famn att krypa upp i och bli omhållen av. Och förhoppningsvis har även lärarna i Umeå svarat på mitt mail imorgon, den om det verkligen är grönt att börja efter jul. Jag får helt enkelt vänta och se.

Jag har även fått ny inspiration angående böckerna så jag tänker skriva klart alltihop innan den här månaden är slut och sen får det räcka. Det är över två år sedan jag påbörjade den jag nu ämnar trycka och någon gång måste man sätta ner foten och säga "Det är bra nu, den duger precis som den är", för likt människor... Ingen är perfekt, alla har skavanker på antingen utsidan eller insidan. Min bok är inte perfekt och jag är helt självlärd inom konsten att skriva så det får bli vad det blir - men det jag vet, till hundratio procent, är att den duger. Den är en fullt läsvärd historia om att hitta tillbaka till livet igen efter ett dumt misstag man gjorde som ung, ett misstag som raserade hela ens liv på ett par sekunder. Jag påstår inte att den är perfekt, att den är i Nora Robert-klass eller ens är värd ett Pulitzerpris, men jag har skrivit varenda rad ifrån hjärtat och mer än så kan jag inte önska mig av den första riktiga bok jag kommer trycka.

Jag kan bara hoppas att de som läser den förstår min vision, förstår tankarna bakom personernas handlande, varför de valde att göra som de gjorde när de kunde ha handlat annorlunda. Livet är inte rosenrött alla gånger och sannerligen inte i böckernas värld heller - inte i min boks värld. Den handlar om kärlek, visst, men också om hopplöshet, om smärta, om sorg som man liksom inte kan förklara för omvärlden men man bara känner att det är någonting som fattas, någonting som saknas, och att hitta tillbaka till livet igen, till livsgnistan och glädjen, och bli den person man är ämnad att vara - tillsammans med den man är ämnad att vara med, livet ut.

Jag hoppas att jag redan mött honom, att jag får hålla fast vid honom så länge det behagar oss båda, tills jag blir nittio eller i alla fall en ålder där jag är nöjd med vad jag har åstadkommit i livet. Men det känns som att nittio år med Johan inte är nog. Det finns så mycket jag vill se och göra tillsammans med honom att de inte ens får plats i en bok, hur många sidor jag än skulle skriva eller hur många år vi än lever. Men han har, och kommer alltid att ha, mitt hjärta var än han befinner sig, det är då ett som är alldeles säkert.


 

Hej!

Det här klippet hittade jag på en jobbkompis blogg och herregud vad ont i hjärtat det gör att se det...

Vilka hjältar!!! Mer äkta än så här kan det knappast bli,

se och njut och gråt över underbara människor det finns ute i världen ♥

Behind the trail that we may send,

to the depths beneath the likely sand.

Our memories were wrap, constant below its world,

to remember the fallen souls that deliver our furl.

Lest we forget the moment of chance,

our names were cast in stones of trance.

So every new shall bear, be glimpse of sight,

to show the heroes of the upper night