Senaste inläggen

Av Jennie Wikström - Lördag 9 dec 18:18


Vi åkte ifrån Sverige när min ångest var som värst, när jag än en gång ramlat ihop till en blöt hög på golvet. Vi flyttade hem till Kalix sekunder innan jag brakade på riktigt, jag hade inte klarat en vecka till i det tempot och med allting som snurrade. Att åka iväg till Nya Zeeland var det enda jag ville, det enda jag kunde tänka på.

Jag har haft ångest sedan jag var tretton år gammal, den har kommit och gått men alltid funnits där, dykt upp när allting har ställts på sin spets. Det var inte vad jag önskade att min blogg skulle handla om men det är mitt liv. Det var mitt liv. Visst fick jag ångest i Nya Zeeland och Australien också men inte lika mycket, inte lika ofta. I början var det som vanligt med attackerna, det som blivit normalitet hos mig, men sedan blev det längre och längre mellan gångerna och detsamma med migränen och förkylningarna - de kom mer och mer sällan och jag var gladare, piggare, både utanpå och inuti och innanför "inuti":et.

Nu kom vi hem till ett smällkallt och snötäckt Nord-Sverige och identitetskrisen, eller egentligen allt annat förutom min identitet, gjorde att jag fick själslig klaustrofobi; precis som när vi fastnade i den lilla bygden Croydon på grund av gräsbränder för någon månad sedan. Det var en stad, ett samhälle med hundra invånare femton mil ifrån nästa lilla spökstad i samma kaliber och där fanns ingenting annat än kvalmig hetta, lukten av majbrasa, brinnande, döda träd och ett hotell med tillhörande husvagnspark. Några hus, några levande träd, öken, sand och kala buskar med några färgglada blommor här och där. Hotellet var byggt i slutet av 1800-talet och var förmodligen inte renoverat sedan dess. Samma åtta familjer har väl bott i stan sedan det första skjulet byggdes. Typ så. Min mage knöt sig när vi fick vända om för att undkomma lågorna och ta oss tillbaka till den lilla sömniga staden fem mil bort, ett ställe jag hade hoppats aldrig få se igen.

Då upplevde jag för första gången själslig klaustrofobi. Det fanns inte ens täckning på telefonerna. Jag behöver inte mycket, speciellt inte på semestern, men att inte ta mig därifrån på grund av avstängda vägar, brinnande träd och mörkret som sakta föll, och ingen telefon och en karl med samma känsla... Den natten sov jag nästan ingenting, låg och vände och vred på mig i bilen med öppna fönster och blev så myggbiten så benen var alldeles knottriga. Det var för varmt i tältet, åskstormar plöjde över natthimlen långt borta och kvalmigheten gjorde oss svettiga.

Själslig klaustrofobi. När man inte vet var man ska och kan ta vägen. När man inte kan ta vägen någonstans för det inte finns någonstans man kan ta vägen. Den känslan. Den känslan är inte behaglig. Jag känner mig som en... Jag menar... Fyra timmars dagsljus, om ens det, det är inte alltid det ens blir helt ljust ändå. Snö i mängder, fara och flänga, vara gäst hos folk som redan har sina hus och vi har inte det; jag har inte det, jag har inget eget hus att komma hem till efter ett år på resande fot. Jag är fortfarande gäst hos alla jag träffar även fast jag kommit hem.

Kommit hem är därför fel ord att säga och det som ger mig själslig klåda eller själslig klaustrofobi. Jag har inte kommit hem, än. Jag har inget hem. Och det gör mig så jävla... Tom, bara. Johan har kommit hem. Jag har inte riktigt det. Jag vet inte var mitt hem är, var jag ska leta, var jag kan känna mig som hemma och ha mitt eget schampo och mina egna sängkläder som jag själv köpt och mitt kök vi själva valt färg i och vårt sovrum vi tillsammans inrett. Jag vet inte. Johans hus är ett fint hus och här kan jag slappna av men det är inte "mitt".

Jag hoppas jag finner det snart. Vårt hem. Och jag hoppas det kan förbli det genom åren och riden. Var vi än går har vi ett hem. Vårt hem. Det längtar jag till.

ANNONS
Av Jennie Wikström - Fredag 8 dec 22:21


Hallå i stugan.

Här har det ekat tomt det senaste året. Hade jag hållit ut ett par veckor till hade det inte funnits en enda bloggpost i kategorin "2017"; den har skrivits i en annan blogg och det väldigt sparsamt. Vi har under majoriteten av resan haft bra uppkoppling och tagit tusentals bilder, men orken att skriva inlägg fallerade rätt tidigt när vi behövde skriva dem från datorn.

För reste, det gjorde vi. Från ett snötäckt och kyligt Luleå till en klar och stundvis varm höstdag i Peking. Vi spatserade runt på Kinesiska Muren, åkte linbana upp med obefintligt säkerhetstänk där vi satt på en smal bräda, dinglade med fötterna och hade säkerhetshaspen långt bortanför kroppen. Om sätet vi satt i hade skakat till av någon anledning så hade vi störtat femtio meter ner i de höstgröna barrträden och de kala grenarna av andra sorters träd. Det var en så otroligt mäktig upplevelse alltsammans, klockan elva kinesisk tid, knappt fem på morgonen hemma. Vid det laget hade vi varit vakna i 23 timmar.

Efter muren med vår privatguide och en nystiftad bekantskap vi bjöd med på turen, väntade sightseeing i själva Peking, Pekinganka och några timmars fritt strövande innan de skjutsade oss tillbaka till flygplatsen. Den långa väntan på nästa flyg var nästan 17 timmar, lägg på det på de 23 jag tidigare nämnde. Min rygg gjorde så ont när vi checkade in och letade reda på vår gate - jag hade inte legat ner på 40 timmar!

Vi sov en timme eller två på nästa flyg ner till Auckland, Nya Zeeland, en resa som tog 12 timmar. Därefter väntade promenad med ryggsäcken i ett lätt kvällsregn tills vi hittade en taxi som körde oss till vårt första vandrarhem. Vi var vrålhungriga men hade ingenting med oss så vi lade oss direkt i vår kalla dubbelsäng och efter att ha varit vakna i över två dygn sjöng änglarna över vissheten att vi äntligen var framme.

Det har gått ett år nu. Längre än så. 13 månader, och vi har precis mellanlandat hemma för ett par veckor innan det bär av igen. Jetlagen är extrem även fast jag trodde att den gått över. Jag kände mig lite småtrött vid halv fem och vi ställde väckaren på 17:15... vaknade upp 20:30. ;-)




ANNONS
Av Jennie Wikström - 9 september 2016 10:00


Jag har flyttat. Omdirigerat min blogg till jennieskriver.wixsite.com/jennieskriver då jag tänker satsa på mitt skrivande på riktigt samt åka till Nya Zeeland i november och vara borta läääänge. Denna blogg kommer alltid att finnas kvar som någonting minnesvärt; min digitala dagbok under fyra hela år.


Ni får gärna följa med på resan via den nya bloggen, som är utformad helt efter eget smak och tycke. Ni känner ju mig, och vet att det här är ett steg i rätt riktning, en sorts nystart. Ett blankt papper. Jag älskar blanka papper, man kan skriva så mycket fint på dem. ♥


Utdrag ur mina böcker och noveller, tankar om mig själv, min underbara älskade sambo, vår resa, barnlängtan och viljan att sätta ner sina fötter och rötter någonstans. Diabetes, högt och lågt, humor, skratt och allvar. Välkommen till nästa steg. Den stora resan.


   

Av Jennie Wikström - 16 augusti 2016 16:13


Jag är kvar i Norrbotten ännu i ett par veckor, vi har äntligen fått ny bostad men inte förrän månadsskiftet. Så jag får andas norrländsk luft, njuta av tystnaden, springa på elljusspåret och heja på människorna jag möter. Småtjejer på fem sex år som lärt sig att hälsa när man möts i villakvarteren, respekt och medmänsklighet och den där viljan att vara trevlig, som inte finns där vi bott i över tre år. 


Jag menar inte att Stockholmare är otrevliga. De är bara inte som här. De lever i sina bubblor, sina egna världar, ser inte människorna de möter för att de möter så himla många på en dag. Jag förstår det, men det är ändå så stor skillnad, en skillnad jag inte riktigt vant mig vid ännu. Det är så skönt att veta att här är man någon, här bryr sig någon när man möts i friluftsspåret, eller på stan, eller kör fast med cykeln, eller får kedjesläpp, eller lämnar sin telefon vid en station för att gå vidare till nästa och en åttaåring springer efter en och säger "jag tror du glömde den här".


All släkt och vänner och grannar som delat och gillat och kommenterat vårt husletande, frågat hur det går och hur de kan hjälpa till. Vi hjälps åt. Jag tittar på delningarna på våra "hjälp vi behöver nytt boende i Stockholm" och tänker att tack, det finns underbara människor i min omgivning. Nu är detta bara ett övergripande och gäller inte varje enskild individ (det finns undantag i den stora staden som inte ska ta åt sig av detta - er hjälp har betytt massor), men det är min blogg och mitt synsätt, och jag har rätt att ifrågasätta.


Vem, vilka, har inte gillat, delat, kommenterat, hjälpt oss i vårt nödrop, om man ser till geografin? De är upptagna, kanske. De lever sina liv. De har haft semester, varit på semester, resor, läger, inte vet jag. Så som man är när man har semester och det är sommar. Jag antar det i alla fall; jag har inte frågat. Jag kanske borde gjort det. För att säga som i Hobbit, eller Sagan om Ringen: "No help came from the elves that day, or any other day to come."

 

Vi söker - sökte - boende i Stockholm, och vilka är bättre passande för att veta något om bostadsmarknadens andrahandsuthyrningar än de som redan bor där? Vi har bott där i flera år, jobbat med dem i flera år, är vänner på Facebook och hejar när vi möts och kramas och är glada. Där trodde jag att det verkligen skulle rassla till med delningarna och peppande kommentarerna och "självklart ska jag höra mig för".


När tystnad var det enda som hördes från majoriteten av dem taggade jag en vän på Facebook, en vän som bor där. Den vännen svarade inte. Några dagar senare hade den vännen dock delat en annan annons från en annan tjej. "Hjälp mig, vi söker ny bostad i Stockholm". Men inte min. De är väl upptagna. De har sina egna liv. Det beskyller jag dem inte för. Men jag beskyller dem för att blunda


Jag grämer mig över att man ska sköta sitt eget och bara hjälpa sina nära vänner i nöd, inte bekanta eller avlägset bekanta. Då gäller det att hålla hårt i de nära vännerna, för snart står man där och ska ta ett banklån, gå på arbetsintervju, föda ett barn eller besöka läkaren för ett pinsamt problem, och så visar det sig vara den man vände ryggen, den vars bön man ignorerade, som sitter där framför sig.


Tur att man i alla fall äger tillräckligt med norrländsk kämpaglöd så man fixar problemet själv. Tur det.


Till alla de som hjälpt oss, norrbottningar som sörlänningar och stockhomlare (för ni finns), västkustskar (det är ett nytt verb, jag uppfann det precis): TACK, NI ANAR INTE HUR MYCKET DET BETYDER, SÅ LITE GJORDE SÅÅÅÅ MYCKET!


Till alla de som haft semester, njutit av sommarvädret eller regnmolnen, som kikat på vår annons utan att kleta ut den på sin Mycket Fina Vägg - jag hoppas er sommar var fin, härlig, precis så som ni ville ha den, och att ni aldrig står i en situation när ni verkligen, verkligen behöver hjälp, och den hjälpen aldrig kommer.

   

Av Jennie Wikström - 14 augusti 2016 21:24


Mammas födelsedag har passerat, fantastisk och fin och mitten bestående av tårta och presenter och huvudvärk - igår regnade det hela dagen så tillslut knöt jag på mig springskorna och promenerade i 45 minuter med Johan i örat, dyngsur. Älskade kompis.

Jag vill skriva men har inget att skriva med så jag läser och fantiserar och drömmer. En dag är den färdig. Nya idéer hopar sig i hjärnan, relationsromaner om nästan-vuxna med gammal själ precis som jag. Den åldern vill jag skriva om och för. Det måste finnas någonting annat och mer än bara blonderade längder och smink och bekräftelsebehov. Riktiga människor, ärliga, utan krusiduller. Jag vill hitta dem i min hjärna och jag vill skapa dem på papper.

Jag såg ett namn, egentligen ett ord, i en bok som fastnade. Två ord. Två namn. Kanske namn på huvudpersoner, eller döttrar om några år. I höst åker vi på vår resa. Vi gör det. Lite äldre, lite mognare. Bort med alla tänk om-tankar och bara vara. Bara njuta. Leva.

Jag har köpt en ryggsäck. En riktig, rejäl. Nu är det på riktigt. Nu kan vi ta i drömmen, inte bara ha den flytande där inne. Den är här nu. Vi har gjort den möjlig. Jag och han. Tillsammans, det bästa vi kan vara. Alltid. Han gör mig glad, levande, fyller min värld med färger. Med liv. Skratt, hjärtslag, andetag, armar som sluts om mig.

Allt. Det är allt. Det är oss. Alltid.

Snart.

Av Jennie Wikström - 2 augusti 2016 10:28


 

Juli, bästa juli, tog slut i dagarna och jag tillbringade kvällen utan Johan, som åkt för att jobba. Med allt fantastiska som varit och allt det okända som väntar var det verkligen inte konstigt att magen körde ihop sig och ångesten kom krypande. Ja, det gjorde den, och jag skäms inte för det. Det vore att skämmas för den man är. Jag arbetade så hårt i vintras och våras att jag körde slut på mig själv och jag är inte tillbaka ännu, det känner jag, det känner blodsockret. Jag kämpar fortfarande med att leva i nuet, njuta av det jag gör för stunden. Det är svårt när man spenderat ett halvår med att tänka inte bara steget före utan fem steg före, och det utan att ha någon egentlig tid till att göra det.


Juli, fina juli, tog slut och med det semestern. Vi har hunnit göra så mycket, se så mycket, och ändå lite, så där som det är. Man blir aldrig färdig att njuta av sommarens alla goda ting. Blir aldrig klar med att springa runt elljusspåret eller bada i havet eller spela volleyboll eller äta lunch på en uteservering eller ligga tätt intill varandra och bara viska, skratta, i timmar, långa ljusa nätter där solen aldrig var långt borta - nergång 00:00 och uppgång 00:01, i alla fall i början av sommaren. Hur fantastiskt. 


Jag har inte hunnit skriva en sida i boken trots att sommarhettan ligger runt mig som en extra hud och jag riktigt kan känna var hon är och vad hon gör, min Jasmine, vad hon går igenom och vad hon kämpar med. Jag har däremot läst de två första Game of Thrones-böckerna, på engelska givetvis, tegelstenar i pocketversion på många, många hundra sidor. Jag har läst andra böcker och jag har fiskat i stugan under ett par sommarkvällar, en av dem tillsammans med min syster som tagit körkort (!). Jag har grillat och umgåtts med kompisar, spelat minigolf och jagat Pokemon och besökt Piteå, Kalix, Boden, Luleå, Göteborg och Malmö, och en vända till Arlanda för att byta flyg.


Jag har skrivit förut att under mina lyckligaste dagar skriver jag ingenting alls här i bloggen trots att jag har så mycket att berätta. Det gör jag inte därför att jag vill njuta av dem, istället för att alltid dokumentera dem. Jag vill njuta helhjärtat. Lägga bort telefonen.


Jag har saknat att skriva; satte mig precis vid Morris dator innan hemfärd trots att bussen går snart, bara för att jag måste få känna hur fingrarna jobbar och ovansidan av handen blir stel av ansträngning, när meningarna fylls upp snabbare än jag trodde och tänkte. Jag ger dem fria händer (haha) att göra vad de vill, att skriva vad det vill. Det här är resultatet.


Juli, fantastiska juli. Vår femårsdag har passerat och vi är nu inne på vårt sjätte år tillsammans. Jag ser ingen början och inget slut på det vi har och lever. Som en gammal man sade en gång "det fanns inget före och det finns inget efter". Jag älskar honom med mer än vad som är möjligt, med allt jag äger och har - den där sambon jag har, inte den gamla mannen, även om den filmen fick mig att reflektera länge.


Jag tänker inte förminska det, lika lite som jag tänker förminska faktum att jag lider av ångest med ojämna mellanrum, ångest som dyker upp när gränserna suddas ut och jag står inför nya äventyr. Det är en mäktig känsla, att kunna välja väg, att stå inför valet att välja väg, men när den trygga stigen plötsligt försvinner blir det kortslutning. Och det är helt okej. Det är det. Ångest och diabetes är en fruktansvärd kombo, men man överlever. Det gör man. Och man hittar alltid nya vägar, även om man får krypa bland höga ormbunkar eller simma över floder för att finna dem.


Och jag gör det inte ensam. Jag är aldrig ensam.


You were my home. I knew from the moment I met you, so many years ago.


Jag är inte rädd.

Av Jennie Wikström - 19 juli 2016 14:57


Idag är en sådan dag när markeringen blinkar och blinkar utan att hjärnan kopplar, utan att fingrarna skriver ut det som svävat runt där uppe i flera dagar utan att ha blivit nedpräntade. Jag har inte hunnit, inte orkat, det är semester och det är sommar, juli - den månad vi svenskar lever för. Det är varmt, solen skiner, och jag blir irriterad på mig själv för att jag sover för länge och för att tiden tickar på snabbare än någonsin och för att framtiden ännu är dold i obestämd dimma.


Jag kanske är fast i träsket när man var tretton år gammal och sommarlovet var oändligt långt och aktiviteterna många och roliga och fartfyllda och fantasieggande och kompisgänget grobianiskt stort - åtminstone om man ser till alla vänner på chatten, där jag kände alla vid förnamn och pratade länge med både via msn och sms och telefon och chatt, innan jag och Sofie for ut på äventyr och under nätterna man knappt sov för att man pratade i telefonen i sex-åtta timmar med alla de där vännerna, tills pappa kom hem från sitt nattjobb och hans öron var så spetsade att jag lade på. Jag minns inte om det var sol hela sommaren, men i mitt minne var det så, varmt och härligt och vi låg i vattnet i många timmar för att det var så varmt. Sommaren före sjuan. Sommaren före åttan. Tio år sedan.


Tio år.


Tio år är så otroligt lång tid så det knappt går att begripa. Tio år som samtidigt känns som ett. Vårt fem år långa förhållande som känns som för evigt. Hur kan tiden göra så, ändras så, kännas så olika? Hur kan dagarna gå så fort, de dagar man längtat efter hela året? Hur kan man sova bort dem och när man är ensam känna stygnet av ovvishet och oro och lätt panik över vad tusan som händer sen? Jag vill bara ligga och krama om honom, sitta i en solstol, äta middag på bryggan med honom och underbara vänner, skratta, dricka vin - inte så mycket, jag tycker inte om att vara full och tycker heller inte om att vara bakfull - läsa, bada, njuta, springa, träna, umgås, spara minnena för alltid, skriva klart den där boken. Njuta, mest av allt. Av det som är här och nu. Inte tänka på sen. 


Här och nu. Ett andetag i taget. 


Ett hjärta som värker. 


Hem. Var är det? 


Sommaren 2016. Här. Nu. Bara här och nu. Solbränd, solbrun, skrattet som lyser i ögonen och hans ansiktsuttryck när han tittar på mig och säger att jag är det bästa han vet. Sitta på bryggan och fiska med min syster en spegelblank kväll. Min älskade underbara syster som tog körkort igår. Vår bonussyster som fick en son i förra veckan. Här. Nu. Vi, tillsammans. Halsflussen som gått över. Öroninflammationen som ebbat ut. Bada. Njuta. Solen är framme, solen som värmer de bara axlarna och tinar upp hela kroppen. 


Här och nu.


Idag.



Av Jennie Wikström - 19 juli 2016 14:43


Idag är en sådan dag när markeringen blinkar och blinkar utan att hjärnan kopplar, utan att fingrarna skriver ut det som svävat runt där uppe i flera dagar utan att ha blivit nedpräntade. Jag har inte hunnit, inte orkat, det är semester och det är sommar, juli - den månad vi svenskar lever för. Det är varmt, solen skiner, och jag blir irriterad på mig själv för att jag sover för länge och för att tiden tickar på snabbare än någonsin och för att framtiden ännu är dold i obestämd dimma.


Jag kanske är fast i träsket när man var tretton år gammal och sommarlovet var oändligt långt och aktiviteterna många och roliga och fartfyllda och fantasieggande och kompisgänget grobianiskt stort - åtminstone om man ser till alla vänner på chatten, där jag kände alla vid förnamn och pratade länge med både via msn och sms och telefon och chatt, innan jag och Sofie for ut på äventyr och under nätterna man knappt sov för att man pratade i telefonen i sex-åtta timmar med alla de där vännerna, tills pappa kom hem från sitt nattjobb och hans öron var så spetsade att jag lade på. Jag minns inte om det var sol hela sommaren, men i mitt minne var det så, varmt och härligt och vi låg i vattnet i många timmar för att det var så varmt. Sommaren före sjuan. Sommaren före åttan. Tio år sedan.


Tio år.


Tio år är så otroligt lång tid så det knappt går att begripa. Tio år som samtidigt känns som ett. Vårt fem år långa förhållande som känns som för evigt. Hur kan tiden göra så, ändras så, kännas så olika? Hur kan dagarna gå så fort, de dagar man längtat efter hela året? Hur kan man sova bort dem och när man är ensam känna stygnet av ovvishet och oro och lätt panik över vad tusan som händer sen? Jag vill bara ligga och krama om honom, sitta i en solstol, äta middag på bryggan med honom och underbara vänner, skratta, dricka vin - inte så mycket, jag tycker inte om att vara full och tycker heller inte om att vara bakfull - läsa, bada, njuta, springa, träna, umgås, spara minnena för alltid, skriva klart den där boken. Njuta, mest av allt. Av det som är här och nu. Inte tänka på sen. 


Här och nu. Ett andetag i taget. 


Ett hjärta som värker. 


Hem. Var är det? 


Sommaren 2016. Här. Nu. Bara här och nu. Solbränd, solbrun, skrattet som lyser i ögonen och hans ansiktsuttryck när han tittar på mig och säger att jag är det bästa han vet. Sitta på bryggan och fiska med min syster en spegelblank kväll. Min älskade underbara syster som tog körkort igår. Vår bonussyster som fick en son i förra veckan. Här. Nu. Vi, tillsammans. Halsflussen som gått över. Öroninflammationen som ebbat ut. Bada. Njuta. Solen är framme, solen som värmer de bara axlarna och tinar upp hela kroppen. 


Här och nu.


Idag.



Vem är jag?


Jennie är en 23-årig humoristisk norrbottning som öppet och ärligt skriver om allt ifrån den kroniska sjukdomen diabetes till träning, författarplanerna, LCHF, älskade sambon och Livet så som hon lever det. Varmt välkommen hit!

 

 

 

Vad vill du veta om mig?

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

En titt i backspegeln

Sök efter gamla inlägg

Förfluten tid

Kategorier

En titt i backspegeln

Mina favoritbloggar

Missa inga nya inlägg!

Följ Heroism and love can ease pain and grief. med Blogkeen
Följ Heroism and love can ease pain and grief. med Bloglovin'
Instagram

Translate the blog


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se